Gråter o känner mig så fruktansvärt ensam ikväll, önskar att jag hade någon att dela livet med o slippa känna mig ensam... Har plockat undan i lägenheten så ser mitt golv mer än innan, jag ser det nästan helt o hållet nu... Har även gjort en skiss eller vad man vill kalla det för till tatueringen som jag ska tatuera in på min vänstra underarm då jag har pengar till det o hittat en seriös o bra tatuerare! 

Det är jobbigt att gråta hela tiden o känna sig nere, jag vill bara få känna mig glad o slippa må som jag gjort de senaste åren... Jag vill inget hellre, jag försöker o försöker men jag kommer ingenstans... Har provat på de vanligaste terapi-formerna, äter medicin mot diverse saker som får mig o må dåligt!! Men inget hjälper, den 14 februari nu i år ska jag ha möte med min läkare på psyk o min handläggare på Försäkringskassan för o se vad dem tycker om olika saker... 

Sen ska jag skicka iväg detta materialet till Folksam sedan så ska dem ta sitt beslut... Men när jag pratade med min läkare förra veckan så ser det inte ut som om att jag kommer kunna jobba eller studera oavsett hur de får min medicinering att fungera... Jag gråter för att när Ritalin-dosen slutar verkar så kommer stormen tillbaka igen... Vill bara lägga mig ner o låta livet passera för som det är nu orkar jag inte med längre!!! 

Att ha fysiskt o psykiskt ont varje dag, det tär o tar med på kroppen än vad många tror eller kan föreställa sig... Jag försöker att inte klaga mer än här inne, men detta är MIN blogg o MITT ställe att ventilera ut mina tankar o allt som jag inte släpper ut eller låter någon se!! Jag ville inte att livet skulle bli såhär men dessvärre så ville inte mitt öde det samma som jag önskade mig... Vill bara här ifrån, slippa allt, ständigt ha ont i magen, må så dåligt inom mig som jag dagligen gör o ha ont i foten men även andra kroppsdelar varje dag... Jag sitter fast o jag mår verkligen inte bra...

Nä nu ska jag låta tårarna rinna, titta på The A-Team för o försöka koppla bort allt det jobbiga o mina tankar o allt annat!!

Sitter o tänker, min allra bästa men likväl min sämst egenskap! Jag tänker för mycket, stormen i mitt huvud var lugn tills dess att jag kom hem efter o varit iväg o handlat! Hade inte ätit något eftersom att jag inte hade något hemma, tänkte att jag provar Valio's produkt Olo som ska vara bra o hjälpa matsmältningen... Trodde att den var HELT laktosfri tills jag bestämde mig för o kolla på förpackningen en extra gång, tur var det, men jag hade dock redan hunnit äta två stycken =( så min mage gjorde uppror emot mig relativt snabbt efter detta tyvärr ='(! Den var INTE helt laktosfri utan låglaktos, min mage reagerade inte lika snabbt som om det varit Activia eller liknande rena mjölkprodukter men den reagerade...

Är laktosintolerant tål det inte i sk "ren" form så som mjölk, grädde, filmjölk, yoghurt etc, vissa gånger går det bra om maten som innehåller mjölk är tillagad men har den senaste tiden märkt av att min mage säger ifrån även då! Men fick reda på att jag har/lider utav sk stressmage med när jag var hos min läkare på psyk i torsdags den 12/1-12, detta pga min JÄVLA anorexia (jag spyr inte upp maten då jag har en sjukt svår kräkfobi, utan jag struntar i o äta istället!!), så måste äta Dimor/Imodium innan jag äter något överhuvudtaget numera för att jag ska slippa behöva springa på toaletten efter ca 20 min då jag ätit!!

Har lyssnat mycket på musik de senaste dagarna rätt mycket Westlife låtar men även Take That!! Jag sitter o tänker på NÄR o VAR förlorade jag mig själv o min väg här i livet?, har jag ens vetat var eller vad min väg varit i mitt liv? Frågorna är många men svaren är få, jag minns inte mycket utav mitt liv innan jag insjuknade i det psykiska tillstånd som jag gjorde den 5 juni 2003 o som har blivit sämre åren efter min pappas död i september 2005! Det är rätt kusligt att jag minns datumet jag insjuknade o jag minns EXAKT hur hela den sommaren var, jag sov knappt något, gick ner RIKTIGT mycket i vikt, åt i stort sett ingenting, var hårt fysiskt aktiv 3-4 dagar i veckan, jag sov nere i garaget för det var en tanke jag fick för mig att jag kanske kunde få ro där nere men det fick jag inte, jag tvivlade på min sexuella läggning, mina dagar bestod av tårar o frågan "Varför lever jag för?" cirkulerade i mitt huvud... Mitt psykiska mående har påverkat inte bara mig själv något otroligt men även min mamma o syster, även min pappa då han levde, har fått reda på att han var förtvivlad för han visste inte vad han skulle göra... Han såg att jag mådde dåligt, men visste inte vad han kunde göra för o hjälpa mig =(

Jag vet idag att jag är heterosexuell något som jag LÄNGE betvivlade pga min syn på mig själv, har samma syn på mig själv än idag, men vet att jag ALDRIG skulle kunna göra någonting med en annan tjej! Jag är ett riktigt KONTROLLFREAK, jag måste ha kontroll på allt runt mig men allra främst på mig själv, men det är inte så lätt då jag SJÄLV är mer än väl medveten om vad jag kan o har gjort emot min egen kropp... Sitter o tänker på när förlorade jag min väg o mig själv? När försvann gnistan för livet, den glädjen som så många pratar om o om hur stark jag är... För mig är det bara en ren fantasi, för så fort jag börjar känna att livet o glädjen gå på rätt håll osv innan jag ens hinner blinka så har allting rasat o jag faller hårdare o hårdare emot marken för varje gång jag slår i den...

Jag har verkligen förlorat mig själv o min väg här i livet, saker som jag trodde var så solklara då jag var yngre är inte det idag, utan det är snarare frågetecken om hur jag kunde tro dessa sakerna, eftersom att mitt liv tog en så snabb vändning! Om sanningen ska fram så har jag nog mått såhär hela mitt liv men kände inte av det eller märkte inte av det då jag tryckte undan det o trodde att mina drömmar skulle bli verklighet! Westlife o Boyzone var min räddning då jag insjuknade, men jag kände att jag växte ifrån deras musik ett tag o Brolle o Martin Stenmarck som är min förebild o största idol kom in i mitt liv istället... Helt ärligt talat så har den ALLRA<3 bästa kvällen i mitt liv varit den 29 oktober 2011 då jag fick träffat min största idol o förebild samt Brolle när de var i Malmö med Ladies Night!!!

ALLT det som jag lever med dagligen försvann för stunden som jag befann mig på Malmö Arena, jag levde VERKLIGEN i nuet då o jag njöt av varje sekund av det o jag ville verkligen inte att det skulle ta slut... Men som vi alla vet så tar saker slut precis som tiden...

Jag vet varför jag gråter så mycket nu o det är för att Ritalinet lugnar stormen i mitt huvud men så fort den slutar verkar så rinner tårarna o stormen får full fart o kraft igen... Jag undrar om jag någonsin kommer att bli lycklig o känna mig älskad i en relation, men alla tycks fly så fort de får reda på varför jag inte kan göra sånt som de flesta andra i min ålder kan etc etc... Men dem ställer frågorna eller frågan o jag har förvarnat att det är pga personliga anledningar, nämner inte det som jag minns att jag blivit utsatt för eller varit med om utan bara diagnoserna... Men så fort dem får reda på dem antingen så sticker han eller så utnyttjar han min svaghet o vill bara åt min kropp o inget mer, men har lärt mig o o inte falla för det o få falsk bekräftelse!!

Är det då konstigt att jag förlorat min väg här i livet, min egen väg som jag ALLTID gått o att jag förlorat mig själv o hoppet o gnistan kring mitt liv...?! Jag försöker o stå ut med varje dag som går, men som jag skrev igår så består 75% av årets alla dagar för mig av jobbiga dagar!! Det är dagar då jag inte gör annat än gråter o önskar att det vore jag som gick bort istället för min pappa...

Många tankar har gått till min pappa den senaste tiden, ska göra två tatueringar som är riktade till de som inte längre finns med mig o andra längre!! Ska bara spara pengar till dem o hitta en tatuerare o höra med lite olika personer vad de tycker om mina idéer kring just den ena av dessa två plus en annan!! Den senaste tiden när jag blundat eller slutit mina ögon så ser jag mig själv ligga kramades över min pappas döda kropp!! Jag minns inte min far längre, minnena av honom, hans röst o allt blir svagare o svagare, trots att jag försöker minnas honom så är det precis som om att minnena inte finns där som om att min hjärna blockerar mig ifrån o minnas troligen för att det gör för ont att minnas...

I've lost my way here in life but the worst of it all is that I have lost myself and the faith of my own life ='(</3

Jag är inte som alla andra o det VET jag mer än väl om, jag har inte valt detta livet eller det jag blivit utsatt för... Men nu är det så att jag faktiskt HAR blivit utsatt för sakerna jag blivit, det är svårt att inte få inre ärr, jag VET mer än väl med mig att det finns dem som blivit utsatt för liknande saker som jag personligen blivit... Men att detta inte hindrar dessa personerna o deras mående, troligen så har dem ett starkare psyke än vad jag har samt förmågan o kunna förlåta o gå vidare efter händelserna...

Vi mognar alla på olika sätt, en del kan förlåta det som hänt o personerna som utsatt dem för de diverse sakerna o bli bra vän/vänner med personen eller personerna... Men jag tillhör inte dem som kan förlåta, jag har alltid varit annorlunda på än det ena än det andra sättet, jag kan inte säga att jag tillhör eller kan falla in under en viss kategori eller flera olika kategorier... Jag faller under min egen sk kategori, jag har ALLTID gått min egen väg, kanske därför som folk har svårt o ta mig för vem o den jag faktiskt är! 

Det är snart 9 månader sedan jag fick reda på att jag lider av svår ADHD, blandad form o att jag är emotionellt instabil... O nä jag har inte borderline för jag saknar personlighetsstörningen för att få diagnosen borderline istället för emotionellt instabil... Hade jag fått dessa diagnoserna TIDIGARE så hade mitt liv kanske sett annorlunda ut o inte varit så som det är idag, men det är rena spekulationer! Jag kommer ALDRIG få veta om mitt liv varit eller sett annorlunda ut, symtomen på ADHDn blev allt starkare för varje år som gick efter jag tagit studenten... Men det var väl på dagsjukvården som jag insåg på riktigt att något fattades i mitt liv, diagnoserna jag hade, det fattades något... Men vad visste jag inte då eller under sommaren 2010... 

Men den 26 april 2011 så fick jag min diagnos ADHD, blandad form... Efter 1½ timme med min läkare som idag är min huvudläkare, kändes det som att alla bitarna föll på plats... En ENORM lättnad för mig, nu visste jag vad den sista pusselbiten i mitt psyke var... Jag är INTE mina sjukdomar/diagnoser/handikapp, dem är en del av mig o den person som jag faktiskt ÄR!!! Men det är en SKAM o OTROLIG BÖRDA att leva med detta, för så fort någon frågar mig vad jag jobbar eller studerar med/till, så är det ALLTID lika svårt o svara... Det är en ständig kamp o balansgång mellan o bara nämna att det är av personliga anledningar för jag känner på mig att säger jag sanningen så blir jag dissad... Det är nämligen så att de flesta killarna jag pratar med som får reda på mina diagnoser o att jag gör mig själv illa, slutar o prata med mig... O det gör sjukt ont det med, för som jag skrivit ett antal gånger om än på olika sätt så har jag INTE valt detta!!

Jag har inte valt o ha det såhär, men det är min vardag o hur hemskt det än är o känns o säga det så har jag börjat inse att detta faktiskt är mitt liv o det enda jag kan göra för att underlätta saker o ting är o ta mina mediciner o ta dagen som den kommer... VISST jag har fler dåliga o jobbiga dagar än vad jag har någorlunda bra till bra dagar... Mer än 75% av årets alla dagar är jobbiga för mig, visst varierar dem i graden av hur jobbiga dem är... Jag försöker att inte visa utåt eller prata så mycket om att jag mår dåligt, vill inte att mitt liv ska cirkulera kring hur jag mår av utomstående men ÄVEN av de som står mig nära...

Är OFTA som jag spelar o får sätta på en mask eller fasad som de inte kan se igenom, dock har min mamma lärt sig o höra på min röst o mitt tonläge om jag har en extra jobbig dag o om jag inte mår bra... Men jag kan lura henne med, kan sitta o gråta PRECIS som jag gör nu, o se att min mobil ringer, samlar mig o försöker o låta så neutral som jag bara kan för att ingen ska märka något... Allt som oftast så lyckas jag med det, men jag kan inte säga att jag gör det varje gång!! Jag är kluven, vet inte vem jag själv är längre, det har jag inte gjort på flera år, jag har tappat bort mig själv o gnistan på o om livet... Jag har inte många vänner, men de få personerna jag har o framför allt en person Sanne har funnits med i mitt liv i 5 år nu som min allra bästa vän... Hon om någon vet saker om mig som ingen annan gör, hon har funnits där för mig i vått o torrt vilket hon gör än idag, tack gumman du vet inte hur mycket du betyder för mig, älskar dig vännen min!!

Det finns inte ord nog att beskriva vad hon gjort för mig, ej heller vad hon betyder för mig o hur mycket jag älskar o ha henne som vän... Hon ser o tar mig för den jag faktiskt ÄR, är jag ledsen så lyssnar hon om än att det är via sms så vet jag att hon finns i andra änden o svarar mig, precis som jag gör för henne!! Hon ser inte mig för mina diagnoser eller handikapp hon ser den VERKLIGA personen bakom allt detta!! Hon har aldrig dömt mig utan istället funnits där då alla andra gått sin väg... JA jag är ensam av mig, jag önskar att jag hade fler personer i mitt liv som kunde förstå mig, det enda jag känner till o pratar om i stort sett är om hur jag mår, diverse handikapp etc... Varför?! JO för det är MIN värld, jag känner inte till något annat, jag har svårt att prata med nya personer osv för jag vet inte vad jag ska prata om eller vad jag ska säga då jag är rädd för att säga fel saker!!!

Utåt säger jag att jag inte skäms över den jag är o vad jag gör emot mig själv o min kropp, men det ingen vet förrän nu är att jag skäms som FAN över den jag är o över ärren som jag satt på min kropp o jag vet med mig i mitt bakhuvud att jag INTE gjort mig själv illa för sista gången... Såhär är det att inte vara som alla andra, fast ur mitt eget o privata perspektiv... Alla som lider av någon form av handikapp etc ser saker o deras mående utifrån deras syn på livet o deras eget perspektiv!!!

Ett tag så rann inte tårarna varje dag, men i fredags började dem göra sig påminda på nytt!! Hörde Westlifes låt I'll see you again (videon kommer upp längre ner!), kände min fars närvaro o tårarna rann o dem slutar inte... Jag önskar så sjukt mycket att saker inte vore vad dem är, men tiden går inte att förändra... Saker som jag önskar att jag skrikit eller sagt till diverse personer kommer att förfölja mig i resten av mitt liv... 

Foten o knäna blir sämre, sitter o funderar på om jag ska ringa ortopeden eller inte, dock lutar det åt att jag låter bli.. Varför? JO för det finns inget ortopeden kan göra åt saken, livet är o känns orättvist, men vem har sagt att livet skulle vara lätt eller rättvist?! Allt jag har är mina tårar, de hemska minnena, min ensamhet, personer runt mig som inte förstår hur jag mår eller känner mig... Som jag skrev till min pappas bästa kompis inne på Facebook, önskar att det var jag som insjuknade o dog istället för min pappa... Han visste om att mitt liv var sjukt svårt o var frustrerad över att inte veta vad han skulle göra eller ta sig till!!!

Han visste knappt HÄLFTEN av allt det hemska o jobbiga som pågick i mitt liv under tiden han levde, men han såg att något inte stod rätt till o det gjorde det inte heller!!! Ett antal personer har ringt mig nu inom loppet av ett par minuter o jag har fått samla mig o göra så att dem inte märker att jag gråter... Det kvittar hur mycket jag tänker på att jag kommer se min pappa, morfar, Puma med flera igen nu när allt känns som tyngst så hjälper inte dessa tankarna...

Detta året började inte bra, satt ensam på nyår... Orkar inte, ska träffa läkaren på psyk på torsdag lär väl börja gråta där med om inte den JÄVLA fasaden o masken sätter stopp för allt, som den allt för ofta gör... Är i min egen ensamhet som tårarna rinner, var finns styrkan att kunna orka möta morgondagen då man bara vill ge upp allt..? När man inte ser någon framtid, om någon bara kunde förstå, finnas o lyssna o inte döma mig utan stanna o göra allt för o hålla mig kvar i livet... Jag tar inte mitt liv då det är den enklaste men i mina ögon den ABSOLUT fegaste vägen ur livet, men det känns ofta som att ja jag vet inte... Tårarna har övertaget o jag vet inte om jag kan släppa taget om dem då jag vet vad jag kommer göra mot mig själv!!! 

Far du är död o borta men du är inte bortglömd, jag klarar bara inte av o åka till din grav, inte med Mojan eller Millis, kan bara gråta i min ensamhet... Har känt av din närvaro de senaste dagarna, vet att du finns någonstans o ser hur jag mår, hur jag lider o allt!! Vill bara vrida tillbaka tiden men det är totalt omöjligt det vet även jag... Kan ingen förstå att jag mår skit o försöker göra allt för att stanna kvar hos er alla..? Ni kan läsa er till att jag mår piss men ni ser det inte, för jag döljer den riktiga sanningen bakom fasaden o masken som jag bär... Vill känna mig älskad o sedd för den jag är o hur jag mår det finns dagar då tårarna inte rinner, men det krävs en del för att jag inte ska gråta... Är rädd för ensamheten o AVSKYR verkligen ensamheten, men vad gör man då ingen kan ses etc...? VISST jag har katterna men det är inte samma sak!!

Börjar bli trött på mig själv alltså nu, att jag ALDRIG lär mig... Nu sitter jag här igen med ont i magen plus att den slår ut igen (som vanligt!!)... Blir så frustrerad på mig själv, att jag inte lär mig o äta osv!! Att allting ska vara så förbannat svårt, HATAR o ha ont i magen o ha en känsla av att jag ska spy eller liknande... Panik på panik, AVSKYR detta alltså... Kvittar fan om jag äter eller inte, slipper ha ont i magen om jag äter men magen slår bakut, får ont i magen om jag INTE äter men min mage slår inte bakut... AHH blir så trött på detta som sagt... Får väl lägga mig ner en kort stund o försöka bli av med dessa JÄVLA känslorna...

Kom på mig själv precis nästan med att jag inte skrivit här inne på ett himla bra tag! Anledningen till varför jag inte skrivit vet jag inte, tårarna har bara runnit o det är nog därför... Vissa dagar vet jag varför jag gråter andra så rinner tårarna bara! Idag är det en blandning av båda två, läste igår att Westlife ska göra sin sista turné osv som grupp nästa år för att sedan gå skilda vägar, deras musik var det som fick mig o inte kasta in handduken när jag var ensam o då jag insjuknade!

Att läsa att dem ska splittras rev upp ett ENORMT hål i mitt hjärta, visst är Martin Stenmarck min största idol nu, men jag har växt upp med Westlifes musik, som sagt är mycket pga deras låtar som jag sitter kvar här idag! Jag var o är än idag sjuk, men har fått reda på att många av sakerna är livslånga handikapp, något som med får tårarna o rinna längs mina kinder! Jag måste leva med många av sakerna o smärtorna livet ut, det var inte såhär jag tänkt mitt liv skulle vara eller se ut... Men någon högre makt ville inte att jag skulle dit jag önskade mig...

Ser framemot nästa år för att försöka ta mig till så många olika ställen som Martin Stenmarck kommer att spela o uppträda, sen att jag o Sanne firar 5 år som bästa vänner o ska se Ladies Night tillsammans! Jag har mycket att tacka Sanne för, hon är där när jag behöver någon som allra mest om än att hon finns i andra änden av en mobil o svar via sms så finns hon där... Hon förstår mig, jag behöver inte alltid berätta hur jag mår eller förklara för hon vet o märker det direkt... Kan jag inte förklara något så har hon de rätta orden på hur jag mår o känner mig!!!

Sanne du är min andra halva, jag kämpar på för vår vänskaps skull, min mamma, jag orkar inte längre finnas till för andra som mår dåligt, jag har nog nått punkten i vad jag orkar o handskas med... Mina egna problem osv börjar nog att komma ikapp mig o dra ner mig i det mörka hålrummet som de befinner sig i! Önskar att fler kunde se mig på det sättet som du hjärtat ser mig!! Mina tankar går ofta till tiden då vi umgicks nästan varje helg o sågs ofta, nu är det över 1½ år sedan vi sågs sist om inte mer än det...

Men vi bor inte på samma orter o du har så mycket annat att stå i, du har jobbet, huset o en massa annat!! Jag saknar dig något enormt mycket o smärtorna inom mig är väl ett bevis på detta antar jag... 

Idag är en dag som är jobbigare än vanligt, de kommer i perioder, minnen kommer tillbaka, vem kan jag lita på när jag inte ens kan lita på mig själv?! Allting känns tungt o svårt nu, önskar bara att jag kunde finna något som fick mig o se en strimma ljus o inte bara detta ständiga mörker... Det var inte såhär min framtid såg ut tidigare i mitt liv, min morfar o bästa vän skulle inte tas ifrån mig när jag behövde honom som mest o livet blev som svårast, min pappa skulle inte dö vid den åldern han gjorde, han skulle varit kvar här tillsammans med oss idag o inte vara uppe bland de andra änglarna!!

Har en del tatueringar som jag har funderingar på o göra osv, många anspelar på vad många tror har en religös mening, men det är inte så... Anledningen till detta är för att jag sätter vingar kring tatueringarna o texterna... Men det är mitt sätt att komma närmare det som jag önskar vore med mig idag, ett liv som jag önskade mig etc... Ska tatuera in "I'm forever keeping my angels close" på mitt vänstra bröst, precis ovanför byxlinningen ska jag tatuera in "A million candels burning" med en vinge i början o slutet! För varje natt så tänds det miljoner av ljus på vårt himlavalv...

Ska försöka få dem gjorda under nästa år, fick bara gjort den jag har på ryggen mellan mina skulderblad! Den första o största tatueringen som jag kommer att ha på min kropp, för har ingen tänkt tatuering som kommer till att täcka lika mycket hud som den gör!!

Du släppte taget om mig en gång, men vann mig åter igen, du släppte mig en andra gång o kommer du åter igen så kommer du ALDRIG få reda på vad du valt o gå miste om!! Alla säger till mig att det är inte jag som förlorar på ditt spel o allt, det är jag som står där som en vinnare!! Med hedern i behåll, för jag klarade av o vara uppriktig o ärlig mot dig något du ALDRIG klarat av eller kommer klara av o vara mot mig!! Dina sista ord till mig bevisar detta eftersom att du sa "-Vi hörs", än idag 9 månader efter detta samtalet har jag inte hört ifrån dig!

Jag ska vara ärlig det plågar mig, du fick mig o känna saker jag aldrig tidigare känt, kände mig trygg o du sa en massa värmande ord om mig.. Dock i ett berusat tillstånd, orden du sagt mig ligger o gnager o gör så SJUKT ont!! Du inser inte vad du gjort med o mot mig, men det är FAN du som förlorat MIG... En underbar o TOPPEN tjej enligt de som står mig nära, jag har inte förlorat något mer än min värdighet o tron på mig själv o ALLT vad gäller andras ord till mig... ALLTING PÅ GRUND AV DIG!!!

Vill säga att jag hatar dig, men hata är ett starkt ord, jag kan inte hata en person som fick mig o verkligen o må bra, men som samtidigt gjort SÅ ENORMT stor skada... Hur ska jag någonsin kunna förlåta? Dig kommer jag ALDRIG kunna förlåta, frågan är bara kommer jag att kunna känna det som jag kände för dig hos en annan kille eller har du för evigt fångat mitt hjärta?! En jävligt svår fråga...

Sitter o tänker tillbaka på hur allting var för exakt ett år sedan, du hade hört av dig på nytt o frågade om jag ville ses o du beklagade över att du sårat mig o svikit mig, men ord som jag har svårt att ta in idag!! För om du nu kände så DÅ varför, min största fråga är VARFÖR skulle du då köpt hus med en tjej, varit utomlands med en tjej bara ett par veckor innan du hörde av dig till mig igen?! Du hade varit tillsammans med båda två, om du nu kände sådan ånger över vad du gjort mig VARFÖR FAN då göra om samma sak igen?!

Jag har gråtit flera miljoner tårar pga JUST DIG o fler kommer det att rinna tills du visar att du VERKLIGEN är ledsen över ditt beteende något som jag tror att du ALDRIG kommer erkänna för du är för stolt för o erkänna en sådan sak eller tills en annan kille fångar mig med STÖRRE storm än DU o att han VERKLIGEN INTE gör eller behandlar mig på det sättet som du gjort o gjorde!!

Det är djupa ärr i mitt hjärta som än inte är läkta då dem är så djupa att dem lätt brister igen, så sköra är själva ärren men skadan/skadorna där under är SÅ SÅ SÅ mycket större... Jag var en idiot som gick på ditt skådespeleri... Visst önskar jag att vi eller du låtit oss ge oss en andra chans istället för att göra som du gjorde, men du verkar vara lycklig i ditt nuvarande förhållande, grattis till dig... Det är bara jag som får dragit nitlotten hela tiden o du kan glömma att jag går på ditt spel en gång till... Du ska inte få en tredje chans hur mycket mitt hjärta än vill ge dig den om du kommer åter!!

Du hör bara av dig på nytt till mig igen när det tar slut med en tjej då du är onykter, för i mina ögon så är det bara DÅ du vågar ställa frågorna o liknande, otroligt fegt!! Skulle du läsa detta om än att jag inte tror att du gör det så ska du veta att jag FÖRTJÄNAR en kille som ÄLSKAR MIG, RESPEKTERAR MIG ÄVEN för mina diagnoser o mediciner o vad jag gått igenom, vilket du sa att det inte gjorde dig något att jag åt mina mediciner, men något var det som störde dig eller så var du bara så desperat o visste att jag inte skulle neka dig om du hörde av dig på nytt!! Som jag ser o känner det IDAG o gjort en längre tid ÄR o VAR du PRECIS som ALLA andra killar jag träffat du ville bara åt min kropp!!

Men idag väger jag mer än 20 kg mindre än då vi sågs du ska bara veta vad du går o gått miste om så många komplimanger jag får för mitt utseende nu fick jag ALDRIG av dig, jo ENBART då du druckit o ALDRIG var det klara komplimanger... Så nu är det dags för mig att släppa taget o VERKLIGEN försöka denna gången!!

Var hos handkirurgen igår, han såg trevlig o förstående ut, men det visade sig att han inte alls var det!! Han undersöte min hand o sa att här är inget o gipsa nu är det sjukgymnastik som gäller för din del... Talade om för honom att jag har gått på sjukgymnastik med handen tidigare o handen blev inte bättre... Men han lyssnade inte alls, inget nytt, sen så sa han till mig att jag ska sluta gå o trilla, precis som om att jag trillar med vilje... Ville bara skrika på honom att för fan fatta jag trillar inte med mening, har du något o säga till om att jag trillar så kan du få kontakta dina jävla kollegor så dem tar tag i saken samt får något gjort åt min fot!! 

Men jag sa inget, utan gick därifrån o bara kände hur smärtorna inom mig ökade, hur tårarna fyllde mina ögon... Men höll fasaden till jag kom hem, jag har inte valt o ha en fot som dem inte kan göra något åt o sen att ingen lyssnar att jag försökt med ALLT som dem vill o inte har det blivit bättre efter det... Men varför ska man lyssna på en psykiskt sjuk/handikappad 22 årig tjej för? Jag kan i stort sett inte använda min hand, han tvingade mig o göra saker med min tumme som är totalt omöjliga o nu så är det sjukgymnastik IGEN!! Vad hjälper det om jag går o trillar igen? Det är sjukt svårt att få på skenan till min fot just pga handen...

Är jag dömd till att behöva ha det såhär? Mitt psyke tar mer o mer stryk o jag kan ärligt talat säga att jag gick o funderade på om jag skulle gå ut framför en bil igår o hoppas på att foten bröts o likaså skadorna i handleden o tummen... Men jag gjorde aldrig det, jag var för feg, sen visade det sig att en kille råkat ut för en olycka precis vid Södervärn, min tanke var "Varför kunde inte DET varit JAG?!"... Vet sjuka tankar, men vad har man inte för tankar när man går med svår smärta dagligen o får reda på att det inte kommer bli bättre?! 

De fysiska smärtorna har jag haft sedan någon gång under 1999 så har levt mer än halva mitt liv med diverse smärtor! Har blivit anklagad ett x antal gånger att JAG SJÄLV orsakat skadorna eller att jag själv gjort mig illa med VILJE!! Men det är falska anklagelser jag har BARA skurit mig själv INGET annat, men nästan ingen som lyssnar!!

Tårarna rinner längs med mina kinder, var jag dömd redan från det att jag föddes? Mina tår låg korsade över varandra på båda fötterna, INGET som det står skrivet om i min BVC-journal, de sa till mina föräldrar att jag kunde komma till att få problem med antingen fötterna eller benen o i värsta fall både ock när jag blev äldre... Jag har fått det som de ansåg i värsta fallet, men har inget att tynga det på för det står inte skrivet i några papper INGENSTANS av det som de sa till mina föräldrar!

Jag var dömd redan som liten att få troliga problem vilket jag fått!! Jag är så trött på ALLT, har mina önskningar en del som kan gå att uppfylla o andra som jag VET aldrig kommer till att bli uppfyllda!! Jag är 22 år o har en kropp som en 70-80 åring på insidan... Jag orkar inte med mer, tårarna tar över...

Jag trodde aldrig att mitt liv skulle bli såhär

Trodde jag skulle leva glad o lycklig

Men ödet ville annat

En dag hörde jag din musik, din röst

Jag fastnade o det är nog mycket 

det som gör att jag inte kastar in nyckeln än

Din musik berör mig

Jag känner igen mig  i det du sjunger o har skrivit

Trots att jag kan o gråter då jag hör dig sjunga

Så finns det ett lugn inom mig

Jag låter tårarna rinna 

Min högsta önskan är att få träffa dig en dag

Din röst o dina texter berör mig som inget gjort tidigare

Det är detta som får mig att försöka stå ut

För jag trodde ALDRIG att mitt liv skulle bli såhär

Men du som person o som artist har räddat mycket

Tack vare dig så väljer jag livet

Dikten blev inte som jag ville men uttrycker lite i vad som får mig o välja livet, varför jag inte gick ut framför bilarna igår o en massa annat!! Jag kan inte tänka klart, Ritalinet har inte samma effekt längre som tidigare!! Ute må det storma men det är inget emot den stormen som jag har inuti mitt huvud dagligen!!! Det är jag, stormen o tårarna o de hemska minnena som börjar komma åter varje dag... Vad har jag gjort för fel för att tårarna ska rinna, min kropp ska svika? Min hjärna går på högvarv för att jag inte kan få utlopp av det inre kroppsligt, det är något jag märkt av sedan jag dessvärre fick ställa fotbollsskorna på hyllan o aldrig igen gå på en match igen!!

Vad är det som dömer mig? Som enbart 17 åring fick jag veta o reda på att jag ALDRIG i hela mitt liv skulle fått lov o springa o att det var ett under att jag kunde gå så bra som jag gjorde då!!! Idag kan jag knappt gå alls, trots att andra säger det motsatta, men dem ser inte hur jag ANSTRÄNGER mig för att gå så normalt som det bara går o dem ser inte heller hur ont jag har!! Att jag anstränger mig för att inte gå o trilla när jag inte har gipsskenan på mig!! Det är SÅ mycket som omvärlden inte ser, för jag inte visar det!! Ni ser inte det som döljer sig där under ytan för jag låter er inte göra det... Vill bara åka långt ut någonstans o vara ensam o tänka o skrika ut allt det som jag vill att framför allt ortopederna med andra ska få skrikit rakt upp i sina ansikten... Bara komma en oväntad explosion, istället för att läkarna får skiten så får framför allt min mamma höra skiten istället osv... Förlåt det är inte dig orden är riktade mot men det vet du nog om i djupet av ditt hjärta!!!