Innan jag börjar skriva detta inlägget så vill jag börja med att tipsa er om att läsa boken  "Zebraflickan skriven av Sofia Åkerman"! Det är en självbiografi o en väldigt gripande bok i sig!! Boken ser ut såhär:

Aneroxia nervosa

Jag tänker här nu klart o tydligt förklara så att ALLA  förstår att aneroxia samt bulimi INTE är samma sak, men dem har väldigt många likheter som ni kommer kunna läsa i nästa inlägg! Aneroxia är en väldigt allvarlig form utav gruppen ätstörningar, tecken på aneroxia eller hur den yttrar sig är i självsvält o i samband med detta även ofta överdriven träning! Oftast så debuterar denna sjukdomen hos tonårsflickor, men detta utesluter inte alla, potentiellt så kan alla drabbas, man uppskattar att 1 av 10 som drabbas av aneroxia är av det manliga könet!

Dödligheten av sjukdomen är hög, högre än vad många tror, enligt en del studier så är det den psykiska sjukdomen som i procent är av högst dödlighet! Man brukar allt som oftast i samhället benämna sjukdomen som anorexia eller anorexi, men detta är bara förkortningar o är inte den riktiga benämningen! Översätter man aneroxia ifrån det latinska namnet så står det för vanlig aptitlöshet!

 (Bilden är tagen ifrån Google!!)   

Dock är anorexia nervosa den riktiga medicinska benämningen, då detta betyder nervös aptitlöshet, men detta är ändå bara en term som inte ordagrant omfattar alla anorektiker, detta i o med att en del, men långt ifrån alla kan behålla förmågan att känna av o tolka hunger! Ofta så brukar sjukdomen gå hand i hand med bulimia nervosa, men det som skiljer dessa åt på de punkterna att en anorektiker självmant framkallar kräkning eller på ett annat kompenatioriskt beteende som en nödlösning, snarare än som en rutinhandling o att hetsätning inte är lika frekvent förekommande hos personer med bulimia nervosa!

Vissa är periodvis anorektiker o periodvis bulimiker! Som sjukdomen ser ut idag beskrevs för allra första gången i litteratur utav Richard Morton år 1684. Men det medicinska begreppet anorexia nervosa myntades inte först förrän år 1873 utav Sir William Gull (engelskman). Dokumentation om sjukdomen innan dess var ytterst sällsynt o sjukdomen hade aldrig tidigare heller riktigt blivit medicinskt dokumenterat! Om man inte behandlar sjukdomen så leder den dessvärre till döden!

 (Bilden är tagen ifrån Google!!)  

Så blir du erbjuden hjälp; TA EMOT DEN!!!!! Det är för ditt eget bästa samt för dem som bryr sig om dig!!! För jag tror knappast att NÅGON vill se att en person dem älskar ska tyna bort o dö ifrån dem, det finns bra hjälp o få, måste tipsa er om att läsa boken "Zebraflickan skriven av Sofia Åkerman"! Det är en självbiografi o en väldigt gripande bok i sig!! Boken ser ut såhär:   

I dagens samhälle så är det inte direkt så många som förknippar kränkning med vad det egentligen är, detta eftersom att man ofta använder sig utav andra ord istället! Jag kommer därför istället att använda ett mycket närliggande ord till kränkning nämligen förolämpning!!

Att förolämpa en person är genom att behandla denn* på ett nedsättande sätt så som i både ord eller handling, i vissa fall både ock! Det kan även röra sig om att man på något sätt tar ifrån personen eller rättare sagt gör ingrepp på personens rättigheter samt frihet! Att förolämpa/kränka någon kan vara en brottslig handling, vilket många nog inte tror eller tänker på!! Synonymer till båda orden är b.la förödmjuka, såra m.fl.

Trots att jag sovit större delen utav dagen, så känner jag hur jag börjar bli trött igen o satan vad det kittlar i näsan!! O tack S så JÄTTE mycket för att du handlade till mig innan ikväll eftersom att jag mår som jag gör o min fot är fuckad!! Tack än en gång var sjukt snällt gjort av dig  

Men nu känns det som om att det snart är dags o lägga sig igen, förkyld o småfebrig, däppt i däsan (= täppt i näsan!), halvskum känsla i kroppen som jag ALLTID får när jag inte mår fysiskt bra då vill säga så som förkylning etc, HATA HATA HATA!! Men är bara för att jag är rädd att jag ska spy eller liknande   Irrationellt men i min hjärna så är det rationellt oavsett vad andra säger o tycker!!

Så god natt o sov gott allihop ni som läser min blogg   

OBS! Till att börja med så har jag gått o blivit förkyld med feber, haft smått ont i magen men kan vara för att jag frös då jag var ute igår, får INTE lov o gå speciellt mycket på min fot.. I alla fall så får jag inte ha något på som trycker eller skaver!! Håller nämligen på att få ett NYTT sår fast större denna gången på min fot!! INGET jag vill ha, räcker att jag nuddar vid något så gör det sjukt ont där TROTS att jag har nedsatt känsel i just det området av foten med!! Men men var inte det som detta inlägget skulle handla om, var bara tvungen o skriva det!! OBS

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu till det som inlägget faktiskt ska handla om, låg o skrev ner det på mobilen innan, eftersom att det var det stället som var mest tillgängligt för stunden så börjar med det!

Känns som om att jag står mitt i en affär o så kommer det fram ett butiksbiträde o frågar mig "- Letar du efter något speciellt?", mitt svar hade blivit ett klart o tydligt JA, o sedan fortsatt meningen med "men jag kommer nog inte att finna det jag söker efter här..."!

Till följd på detta frågar butiksbiträdet mig vad det är jag letar efter, för det kan hända att dem har det trots allt! Svaret jag hade givit den här personen hade blivit "- Jag letar efter mig själv, finna vem jag är osv, har du något mot detta så tar jag mer än gärna emot det....!!"

Svaret är ganska givet att ingen butik eller någon i världen har svaret eller produkten som hjälper mig att finna mig själv, vem jag är etc., den ENDA som bär på detta svaret är jag själv, så butiken som det känns som om att jag befinner mig i är egentligen jag!! 

Att jag använde just butik samt butiksbiträde var av rena metaforiska skäl! Jag hör inga röster eller något sådant, jag har bara tappat bort mig själv i mig själv helt o hållet! Det är något jag gjorde för länge sedan, men som jag nu allt mer dagligen undrar över! Mitt liv skulle inte bli eller se ut såhär i mitt huvud då jag var yngre, hade jag vetat det jag vet IDAG så hade jag varit den spermien som simmat motströms mot de andra spermierna... Det var något en kompis sa till mig så sent som igår, jag kan inte annat än hålla med den här personen!!

För hade jag vetat om att jag skulle sitta o befinna mig var jag är o gör idag så skulle jag med simmat tillbaka, för inte skulle jag vilja leva detta helvete till liv som jag gör!! Många tror ju inte att jag är så pass sjuk som jag faktiskt ÄR, men det är för att jag inte visar det... Varför ska hela omvärlden se hur pass dåligt jag mår innerst inne i mig själv?

Jag anser att det har inte dem med att göra, då dyker SÄKERLIGEN frågan upp i en HEL DEL personers huvuden; "Varför skriver hon då om det i sin blogg, när hon inte visar det utåt så att andra kan se det?! Söker hon uppmärksamhet eller..?".

Mitt svar på detta är att här inne kan vem som helst läsa vad jag skriver, många tycker att det är starkt av mig o skriva om det såhär öppet som jag gör! Jag tvingar INGEN att gå in o läsa här i min blogg, det är ett val som varje person själv avgör om Du/Ni vill läsa det jag skrivit eller inte!! O när det kommer till frågan kring om jag söker uppmärksamhet, så är svaret ett KLART O TYDLIGT NÄ!!! jag söker inte någon uppmärksamhet... Varken här inne eller ifrån personer som jag möter då jag lämnar min lägenhet!!

Jag har inte gjort mig illa, var folk kan se ärren, jag FÅR hjälp o jag tar en JÄVLA massa tabletter varje dag!! En del ser mig som en missbrukare, men jag är o kan OMÖJLIGT vara en missbrukare av något som är en ordnation till mig, för att underlätta MIN vardag etc.! Jag har ÖVERDOSERAT EN gång o jag säger då det ALDRIG FÖR MITT LIV ATT DET SKA SKE IGEN!!!! Så uppmärksamhet är verkligen INGET som jag söker o det HAR jag skrivit om i tidigare inlägg!! Jag HATAR o vet om att det är ett OTROLIGT starkt ord att stå i centrum med allas ögon tittandes på MIG!!

Många vrider på huvudet då jag passerar på stan, MEN det är bara för att jag går konstigt när jag inte använder kryckorna, men även då jag HAR kryckorna så går jag konstigt.. Jag har ju en fot som inte följer med mig när jag går, det är klart att folk vänder sig om för att kolla en extra gång..!! Märker jag att mindre barn kollar på mig o frågar sina föräldrar "Varför går hon med såna *pekar på kryckorna*?", då brukar jag ofta stanna eller kan ta ett ex. som i förra veckan när jag satt på Mc Donalds så satt en liten tjej på snart 4 år (fick reda på det av hennes mamma) o tittade på mig o ställde då frågan till sin mamma som jag skrev ovan! 

Jag såg att mamman blev lite så, hon verka tycka att det var pinsamt att hennes lilla dotter tittade på mig, så jag sa till henne (dottern då!) att titta så skulle jag visa henne varför jag gick som jag gjorde o varför jag gick med kryckorna! Hon tittade med stora ögon av ren nyfikenhet o jag visade henne skenan jag hade på foten, berättade varför o så frågade hon vad jag gjort.. Jag svarade snällt o inte alls besvärad över vad som hänt o att doktorn inte visste vad som var felet mer än att jag hade ont!! Hon blev nöjd över svaret o hennes mamma hade hört allt, trots detta så berättade hennes lilla dotter ivrigt över vad jag råkat utför!! 

Hennes mamma tackade mig för att jag visat hennes dotter skenan o vänligt svarat på hennes frågor, mamman var även höggravid för att tillägga!! Jag svarade bara vänligt att det är bättre att visa dem o förklara istället för att bara låtsas som ingenting för det är DÅ som jag personligen kan anse att föräldrarna kan tycka att det är pinsamt o genant eftersom att deras barn så gärna vill veta!! Men att föräldrarna inte vet svaret mer än svarar sina barn att hon har ont eller något i den stilen!

Så där har ni svaret NÄ jag söker som sagt inte uppmärksamhet men är det någon som undrar över något så är jag faktiskt vänlig nog o svarar på det dem undrar över, för det är i största mån faktiskt yngre personer eller rättare sagt BARN som oftast undrar över saker o ting!! I alla fall det dem kan se så som hon såg nu med kryckorna o att jag gick konstigt... 

Men för att återgå till rubriken än en gång så jag är verkligen vilsen, vet inte vem jag är eller vad jag gillar osv.. Sanne min allra bästa vän, min andra halva som jag dessvärre inte träffar så ofta längre skrev i ett sms till mig innan idag o jag citerar DIREKT rakt av ifrån smset som hon skrev o som sagt jag citerar nu hela smset!

Vi hade pratat om en del andra saker innan  o jag vill inte att ni lägger tyngden eller fastnar vid detta utan lägger den här fokusen emot slutet av hennes sms till mig! 

"Du kommer hitta en kille tro mig.  Och du är ingen belastning vad du än tror! Det är skönt att du får pengar men förstår dig. Hellre utan pengar och må bra. Men det kommer hjärtat, det kommer." Ps (ÄR HÄR JAG VILL ATT NI LÄGGER ER FOKUS RIKTIGT NU!!!, FÖR DET ÄR HÄR DET VIKTIGASTE I SMSET KOM för min del!!!) Ds.. Fortsätter på hennes sms " Du är fortfarande lika smart som innan. Din hjärna har bara arbetat mycket så förstår den tar paus nu. Är det något finns jag hjärtat. Sen skrev hon något privat som jag inte vill skriva ut här!  O så avslutade hon smset med Älskar dig puss puss"... 

Det stämmer min hjärna HAR o arbetar FORTFARANDE på hög varv, jag har ADHD, jag är tjej vilket för de flesta tjejer resulterar i att ADHDn är INÅT VÄND, vill säga att man tänker mycket, har svårt att koncentrera sig, tappar bort sig i vad man pratade om för 5 min sedan om man börjar prata om något annat för att sedan återgå till det som jag personligen pratade om, jag har svårt att skilja mina tankar åt, det är som jag beskriver det för min ssk o min ADHD-läkare som tycker att det låter lika komiskt varje gång; Tänk er en HÅRT trafikerad motorväg i en STORSTAD i USA som är HÅRT trafikerad 24/7, 365 (366) dagar om året det är så det är inne i MITT HUVUD DAGLIGEN!!

Visst jag äter medicin emot detta men den lugnar bara ner den inre stormen för någon timme sedan är jag tillbaka där igen, jag tar 80 mg+ 80 mg Ritalin dagligen, för att få ett par någorlunda lugna timmar om än att det är LÅNGT ifrån så länge som den ska hålla i sig!! Det visade sig igår efter jag varit iväg på en sak med min mamma, jag hade tagit Ritalin INNAN vi gick dit o det var runt 14.00- tiden o vi var klara lite efter kl 16.00 o DÅ hade REDAN Ritalinet slutat ha effekt!!

O ligger man på denna doseringen så ska den hålla i sig i alla fall minst 6 timmar, men som ni ser den höll i sig i knappt 2 timmar o detta märkte min mamma som fick lugna ner mig!! För det blev för mycket på en o samma gång!! ADHDn är säkert en stor bov i varför jag inte kan hitta mig själv o hela den biten!! Jag har ju INTE bara ADHD, blandad form jag är emotionellt instabil med så pendlar i mitt humör o det gör inte saken lättare att finna sig själv då.. Sen har jag även som jag skrivit i tidigare inlägg med depressionstillstånd, panik -o ångest tillstånd, tvångssyndrom, insomningssvårigheter! 

Allting tar sin tid sägs det, visst nu har jag börjat komma en bit på vägen, jag står inte HELT o trampar där jag gjorde under större delen utav 2003 o framåt!! Nu vet jag vad som fattas mig om än att jag inte vet allt än, att medicineringen inte är rätt osv, men jag är relativt ny diagnostiserad med något som jag måste leva med i resten av mitt liv o som jag måste ta till mig o även lära mig att leva med, men även lära mig o leva med alla dessa hinder som uppstår under livets gång!! Jag vill inte vänta längre, men jag har inget val... 

Jag blir 22 år på fredag o grattis jag är redan i stort sett förtidspensionerad då jag mår så dåligt som jag gör men inte visar, för att andra inte har med o rota i mitt privatliv, i alla fall inte personer som inte känner mig!! Jag bär min mask, fastän att jag vill ta av den o visa mitt rätta jag, så kan jag inte göra det... Det blir för mycket o allting säger o skriker stopp!! Jag som trodde livet skulle bli o te sig annorlunda men idag ser jag världen ur ett annat perspektiv, ett perspektiv som jag måste lära mig o leva med... Detta är livslånga psykiska handikapp, visst finns det mediciner emot det o det är jag glad över!!

Jag har lovat o inte skära mig mer, det är o kommer till att bli en kamp dagarna då jag känner suget efter att skära mig!! Men Sanne kommer till att skälla ut mig PRECIS som jag skällde ut henne den där dagen i skolan då taket lyftet, mina kusiners kusins sambo/fästman kommer att kolla igenom mig NOGGRANT VARJE gång vi ses bara för o se så att jag håller mitt löfte om så att jag måste stå naken inför honom kommer jag till o göra det, för han BRYR sig o vill mig bara VÄL det är ENBART därför han kommer till att göra det o jag har godkänt det!!, jag vill inte såra min mamma mer, vill inte att hon dagligen ska gå o vara orolig över om jag lever eller inte om hon inte får tag i mig!! Jag VET hur hon o min far kämpade för att få både mig o min syster!!

Den fega utvägen är inte min väg ut ur livet, jag må lida o jag må, må PISS psykiskt rent utsagt men det finns en mening med att jag ska må som jag gör o utsättas för de prövningarna som jag dagligen möter, för jag ska ha klarat prövningarna innan det som vill ha tillbaka mig o var jag kan träffa min pappa m.fl men främst Puma o troligen Felix då han inte längre orkar med livet längre!!! Men det är då inget fel på honom, han mår som en prins, så tro INGET annat för Guds skull...

Han är min älskling o han håller sig vid mig hela tiden om än att han inte kan jama utan låter mer som pipande eller försök till ett mjau så är han mitt ett o allt, såklart är mina vänner o min familj med det!! Men Felix är med mig från det att jag vaknar tills dess att jag lägger mig, han är vid min sida dag som natt, i vått som i torrt, i med som i motvind!! 

Men som det känns idag o har gjort ett tag för att återigen återgå till Rubriken så känns det som om att jag befinner mig i en affär o söker efter en vara eller ett svar som inte går att köpa eller finna i denna affären!! Gud vad långt detta blev men blev andra saker inblandat med i inlägget!!

Det var först under början av våren förra året som jag började berätta om hur jag mådde o om mina mediciner för andra personer!! Då säkert frågan dyka upp för många varför jag inte pratat om det tidigare. Precis som rubriken lyder så skämdes jag över att må som jag gjorde, för det är inte vad ska man säga lika acceptabelt att må psykiskt dåligt som o ha fysiska åkommor!!

Det är en slags tabu just när det kommer till vad det gäller psykisk hälsa o psykiska åkommor!! Som jag skrivit i ett tidigare inlägg jag är INTE farlig... Min mamma kommenterade inte det HÄR inne utan gjorde det på facebook, så det jag kommer till att göra nu är att kopiera rakt av vår konversation ifrån mitt inlägg jag är INTE farlig!

"Min mamma: Nej du är absolut inte farlig tvärtom du är så himla snäll och goooo och inte smittar din sjukdom heller som tydligen några verkar tro eftersom de drar sig undan...du är som vilken annan människa som helst...stå på dig...Kramis 

Mitt svar: Det var just det jag ville få fram jag är INTE farlig o mina sjukdomar smittar INTE!! Det kan psykiska sjukdomar OMÖJLIGT göra, det är ärftliga faktorer som spelar in, men få som fattar det!!

Ja jag är ju det men ingen ser mig som vilken annan människa som helst då dem får reda på att jag är psykiskt handikappad det fysiska stör dem inte, det är just dem psykiska handikappen... O det gör ont, jag skrev ut det i bloggen för att folk ska FATTA!! Du får gärna lov o dela den så att personer som du är vän med kan läsa det!! Kram♥"

Anledningen just till att jag skämdes o höll allting för mig själv var för att jag VISSTE att jag skulle bli bemött på det här sättet av jag kan inte säga alla men till största del!! Det är ÄN IDAG tabu o prata om än även att må psykiskt dåligt på ett eller annat vis! TROTS detta så mår varannan, var tredje svensk psykiskt dåligt på ett eller annat vis!! 

Men anledning till att jag skämdes var även den att i mina egna ögon så var jag inte sjuk, det var inget fel på mig!! Jag minns än idag precis hur det första mötet på BUP var o allt, när överläkaren sa att jag led av en djup depression, tvångssyndrom, var anonym anorektiker med mera så neka jag ALLTING samtidigt som jag grät!! Jag VAR JU INTE SJUK, inte i mina egna ögon som sagt, jag mådde bara inte bra, mer än så var det inte i mina ögon!! Alla andra såg på mig att jag var sjuk, men jag slog det ifrån mig!! Jag ville inte sticka ut än en gång o bli lämnad ensam, så nä jag var inte sjuk i mina egna ögon!!

Det var en känslig ålder med jag hade bara någon månad innan första mötet på BUP fyllt 14!! Men idag så kan jag med erfarenhet blicka bakåt o erkänna att jo jag har varit sjuk hela tiden!! Men anledningen till att jag nog inte skäms över mina handikapp o åkommor längre är för att jag har accepterat att det här är mitt liv, det finns inte så mycket o göra åt saken!! 

Att skämmas över att jag mår som jag gör, då trycker jag bara ner mig själv ännu mer!! Visst, jag nämner verkligen INTE direkt att nä jag mår si o så o har den o den åkomman vilket innebär det o det handikappet!! Visst det kan ses som jag skäms än idag över att jag inte vågar stå för det, men som jag skrivit att ha psykiska åkommor/handikapp eller må psykiskt dåligt är ÄN IDAG ett  tabu belagt ämne!! 

Men jag kan ärligt idag säga att jag vågar säga att jag mår så som jag gör, visst jag skäms än idag över en del saker, men jag VET att jag INTE ska göra det!! För det är inte jag själv som gjort att jag mår som jag gör idag!! Vad jag vet så är det ingen i min släkt vare sig på min mammas eller pappas sida som har eller har haft ADHD av något slag o ej heller varit emotionellt instabila eller haft diagnosen borderline!! Jag är först i min släkt med detta vad jag vet, detta är två MEDFÖDDA handikapp, mina andra diagnoser har uppstått pga saker jag varit utsatt för osv!!

Anledningen till att dem märks av mer NU än tidigare är för att allting har börjat komma ikapp mig plus att jag själv men även andra kan se att jag redan i yngre år vill säga när jag var mindre både sett o märkt av symtom ifrån dessa handikappen, men inte lagt någon större vikt eller tanke på det!!

Jag kan i vissa lägen skämmas över att jag skär mig, men jag är ändå öppen om det... Det vet dem flesta om som följer min blogg att jag inte är diskret om att jag skurit mig, men det är för att det är på ställen som ingen kan se såren o ärren på!! Men jag har lovat ett antal personer att jag egentligen ska man aldrig säga aldrig, men i allra största mån verkligen ska försöka o INTE skära mig...

Visst det kommer bli tufft då jag ÄR självdestruktiv!! Men jag vet om att jag skadar bara mig själv fysiskt men alla andra som bryr sig om mig o älskar mig, hur pass skadar jag inte dem egentligen?! Jo jag skadar dem på ett HELT annat plan o då främst psykiskt, jag skadar dem MER än vad jag gör mig själv illa!!

Dem vet ju inte om jag lever imorgon eller inte o blir ordentligt oroliga för mig då dem inte får tag i mig!! Jag står fast vid att ta mitt liv är den fega vägen ur livet, det är en väg jag aldrig kommer till att ta!! Men med tanke på att jag sagt att jag aldrig för mitt liv skulle göra mig själv illa så kan ju inte min omgivning lita på dem orden fullt ut eftersom att jag faktiskt gjort mig själv illa!!

Men jag skäms inte längre idag för att jag mår som jag gör, alla medicinerna o diagnoserna osv dem ÄR faktiskt en del utav den jag är som person!! Personer som känner mig riktigt bra till rätt väl dem märker ju på mig DIREKT om något inte står rätt till ELLER om jag glömt o ta någon medicin!! För det blir EXTRA tydligt på hur jag är som person, hur jag reagerar på saker o ting, hur pass känslig jag är ja listan kan göras lång!!

Min mamma tex ser o märker DIREKT på mig när jag får ångest o panik o ser då till att antingen lugna mig eller ta mig ifrån det som triggat igång ångesten eller paniken!! Så hon märker det på mig som sagt DIREKT...

Jag är den jag är, visst jag kan inte säga till 100% att jag INTE skäms över mitt mående, då folk säger till mig att ja men det finns faktiskt dem som har det sämre än dig o mår bra mycket sämre osv... Det får mig o skämmas över att fan vad klagar jag över egentligen?! Men samtidigt så VET jag ju om att just den här tanken är fel, det är JAG som mår som jag gör, jag ska inte skämmas över det egentligen!! Tänker man efter så ska INGEN som mår dåligt på ett eller annat vis skämmas eller må dåligt över att dem lider utav det dem gör o att det är en del av dem!!!

Som sagt jag skämdes, men jag skäms än idag, framför allt då jag ska iväg o ALLA medicinerna ska med!! Men det är dem som får mig o fungera som människa o det är dem som får mig att försöka stå ut varje dag som går!! Visst kan jag önska att dessa sakerna inte drabbat mig, men mycket av det hela har format mig till den jag är idag!! Jag skäms fortfarande men det är inte samma skam eller så som det var innan början av 2010!!

Då smög jag med mina tabletter när jag var någonstans för att ingen skulle märka av dem osv, visst hos en del gör jag det än idag, men det är för att jag vet vad dem anser om tabletterna o att dem ser ner på mig!! Ser ner på någonting som håller mig uppe o inte gör att jag sjunker längre ner i skiten!!

Jag är sjukare NU än vad jag någonsin tidigare varit, det är inget jag skryter om, INGET jag är stolt över eller NÅGOT, det är bara REN O SKÖR FAKTA INGET ANNAT!! Skammen den finns där, det kommer den nog alltid att göra med tanke på det ENORMA självhatet som jag har emot mig själv med mera!! Men jag kan lära mig att kontrollera det o lära mig att leva med det samt finna personer som ser FÖRBI mina psykiska handikapp o åkommor o ser det som är friskt i mig om än att det är rätt svårt att komma åt just den sidan hos mig!!

Många dömer mig efter o ha träffat mig en gång o säger att jag inte är något för dem, men det är bara för att dem inte lyckats eller försökt att se förbi det sjuka jag o se det friska som faktiskt finns där inne!! Nämner jag inte för folk hur jag mår psykiskt så tror dem att jag är som vilken person som helst, men så fort jag nämner det så ändras synen på mig hos många ifrån att jag är precis som vilken person som helst till att jag är ett psykfall!! Man måste lära känna mig, låta det ta tiden som krävs för att komma åt o locka fram det i mig som får mig o känna mig uppskattad o inte utnyttjad med mera!!!

Jag skämdes o förneka allt tidigare kring mitt psykiska mående, idag förnekar jag det inte utan försöker hitta vägar o sätt som jag kan ta mig förbi mitt hinder, men jag skäms till viss del ändå, det är troligen något jag får lära mig o leva med!!! Jag skämdes men inte på samma sätt längre...

Nä skrev god natt inne på Facebook för ett HIMLA bra tag sedan, men än har jag inte kommit just så långt... Men får se till o ta mig kragen o se till att lägga mig!! Är uppbokad o har en massa saker jag måste göra osv imorgon!! Så NU säger jag god natt o sov gott o ser till att komma ut på toan o sen tillbaka till sängen o SOVA !!!