Varför känns det som om att ALLT jag gör, gör jag till förgäves?! Jag kan ta ett steg i rätt riktning men inom ett par timmar eller någon dag så har jag automatiskt glidit eller tagit två steg bakåt istället för att fortsätta framåt! Jag vill inte må som jag gör, jag kämpar för att jag en dag SKA MÅ bättre, det är mitt största mål här i livet! Jag kämpar på, men för vad o varför? Allting i alla fall nästan allt går emot mig!

Jag förstår mig på mycket, mer än många tror eller förstår, men mitt eget mående o humör det är som en enda stor gåta för mig... Jag trodde aldrig att så som jag mår skulle drabba mig, det drabbar bara andra, precis som man tänker sig att "Nä jag kommer aldrig drabbas av cancer etc" så en dag så får man det sagt rakt upp i sitt ansikte att man drabbats av det som man intalat sig själv ALDRIG skulle drabba en själv!!

Jag blir lovad saker, men löftena bryts o jag gråter igen, skulle berätta för sjuksköterskan i onsdags om min psykiska problematik så att vi kan försöka minska på mitt psykiska lidande o känslomässiga lidande... Jag berättade vad jag kunde komma på för stunden, men jag tror helt ärligt inte att något utav det vi kommer till att göra kommer till att hjälpa! Varför? Jo för det är KBT-inriktat IGEN, o det är en terapi form som inte fungerar på mig, gick på KBT-behandling under flera år när jag var yngre likadant på dagsjukvården... 

Men jag blev utskriven ifrån dagsjukvården eftersom att jag inte svarade på deras behandling som just är KBT- inriktad... Allting känns som bakslag hela tiden, på tisdag ska jag till handkirurgen i Malmö med min hand, men det är rätt självklart med tanke på att det är handkirurgiska mottagningen... Jag lär väl få höra det som jag fått höra sedan jag skadade min hand första gången i januari/februari 2008... Det finns inget vi kan göra du får leva med detta, lever redan med en fot som är fucked up, jag ÄR I BEHOV av att även min höger hand fungerar annars kan jag inte gå med kryckorna som jag MÅSTE gå med för att just inte skada min hand!! Men jag kan inte lägga någon som helst tyngd på höger handen för det gör för ont!!!

Men risken att jag trillar o slår den är x antal gånger större NU än när jag kunde gå med kryckorna, har redan trillat o slagit mig, som tur var så hade jag min mobil i min höger hand så min vänstra kroppshalva fick ta smällen.. Som sagt ett steg fram o minst två tillbaka... När ska jag kunna få leva ett så normalt liv som det bara går för mig?! Om sanningen ska fram så tror jag ALDRIG att den dagen kommer att komma... Dagen då jag får känna glädje, lycka, ja allt som är tvärtemot det som jag känner idag... Vet att man aldrig ska säga aldrig, för mirakel kan ske...

Men om man inte tror på mirakel då? Om man bara känner hur man blir svagare o svagare o bara längtar till dem som inte längre finns med oss? Jag VET att jag är kapabel till att skära mig men jag kan inte ta mitt eget liv, jag är för feg för det första men för det andra så anser jag att självmord i ung ålder är den fega vägen ur livet! En väg som jag inte är kapabel till att ta, jag skär mig inte var jag kan förblöda eller var ärren syns, jag har inte gjort mig själv illa sedan slutet av sommaren, men suget efter att få göra det finns ständigt där o gör sig påmint...!!

Satt o tittade på ett program på Tvn igår, det var en pappa som sa att hans dotter ALLTID kommer att vara hans lilla flicka oavsett hur stor o gammal hon blir... Hon var/är hans förstfödda barn, jag är o var min egen pappas förstfödda barn, allt det som den här pappan kommer att få uppleva med sin dotter, det är något som varken jag eller min syster kommer att få uppleva... Vår pappa togs ifrån oss för tidigt... Jag kämpar o kämpar men jag vet inte vad det är jag kämpar för o mot... Jag ser inget ljust med framtiden, jag kan skriva o skriva o prata o prata med vissa personer om hur jag mår men det spelar ingen roll jag sitter fast var jag befinner mig nu!!!

Jag har blivit berövad på mycket i mitt liv, mer kommer jag att bli berövad på, det är något jag vet... Jag kan inte tro eller lita på någon längre eftersom att det är framför allt andra som gjort mig så så illa... Vad finns det att kämpa för när folk säger en sak o sedan bryter sina löften eller inte håller det som dem svor på att de skulle hålla... Ska jag orka stå ut med det här mycket längre? Jag hade drömmar, jag hade mål enda tills den dagen då min hjärna o minnena hann ikapp mig!! Sakerna som jag LÄNGE försökt att springa ifrån eller förtränga... Men det går inte längre, dagligen så dyker nya minnen hemska sådana upp o gör sig påminda!! Det är därför som tårarna är o har blivit mina bästa vänner, om bara smärtorna kunna försvinna i takt med tårarna, men så fungerar inte livet eller något, för varje fälld tår så ökar smärtorna inom mig för att jag blivit medveten om ytterligare en ny sak som jag blivit utsatt för eller liknande!!

Jag är för snäll för mitt eget bästa, jag är för blåögd o ser inte att människor kan o gör mig illa förrän i efterhand då allt redan är försent!!, för i mina ögon så är alla snälla igen besitter med en ond sida, men min hjärna vet MER ÄN VÄL att personer bara sårar o gör mig illa... Jag har ett ytterst fåtal personer som inte gör mig illa på något vis, utan som finns där för mig o som försöker få mig att inse att jag är värd mer än vad jag själv värderat mig själv o mitt liv till... I mina ögon så är jag inte värd något, men det beror på vad folk gjort med/mot mig under hela mitt liv!! Så många frågor men så få svar, det är samma sak som ett steg framåt men två steg bakåt, aldrig någonsin kommer jag framåt utan kommer bara längre o längre bak!!

Känner hur stormen i mitt huvud börjar komma tillbaka så får nog se till att ta den andra dosen Ritalin nu! Kom på att jag även måste väga mig idag, väger mig varje tisdag, nu har jag inte haft på mig något sådant plåster som hjälper till o göra så att jag går ner i vikt, men äter typ varannan dag eller liknande... Helt seriöst så är jag SJUKT rädd över vad vågen visar, visar den 73 kg o jag är fullt påklädd så innebär det att jag väger runt 70-71 kg o jag får gå ner till MAX 69 kg, går jag under det så blir jag inlagd!!

Fan att det ska vara så JÄVLA svårt med mat, VET om att jag inte spyr om jag äter, men det är det att jag HATAR verkligen o laga mat, sen har jag inga tallrikar då jag slagit sönder var enda en utav dem jag köpte när jag flyttade hemifrån pga det jävla diskstället som jag hade tidigare... Sen har jag inte köpt nya o sen har jag ingen sil så att jag kan koka makaroner.. Många ursäkter där såg jag, nu ser o förstår jag vad min mamma menar att jag har undanflykter/ursäkter till mycket!! 

Måste ta tag i mitt liv, men det är något som jag sagt SÅ många gånger tidigare, har tagit tag i det ett tag sedan har jag fallit tillbaka till var jag befinner mig nu!! Jag vill INTE gå ner o bli så smal igen som på bilden:

Visst vägde dock ca 50 kg på den bilden o var inte som sjukast för vägde som minst ca 43 kg då! Har inga bilder ifrån då jag var som sjukast för vad, jag drar mig till minnes till att jag inte ville vara med på bilder, självhatet fanns redan då!! Men det växer för varje år som går, trycker ner mig själv, säg inte åt mig att det är fel för det är jag mer än väl medveten om!!

Hatet emot mig själv beror på SÅ många olika saker, hatet har ställt till det för mig själv eftersom att jag straffat mig genom att skära mig, som OCKSÅ är fel!! Men har placerat ärren o allt så att de inte syns... Har velat skära mig rätt så starkt den senaste tiden men har skrivit i ett logginlägg samt lovat min mamma o allra bästa vän att inte göra det igen... Jag avskyr att bryta ett löfte det är därför som jag försöker att inte skära mig!! Senast jag skar mig var i antingen juli eller augusti nu i år, minns inte vilket men vet att det var samma dag som jag skulle upp till sjuksköterskan på psyk o jag sa till henne direkt att jag skurit mig o visade var... Så jag har inte skurit mig trots suget...

Så är väldigt öppen emot dem kring just den självdestruktiva biten, men är även öppen med att jag inte äter som jag ska o allt sådant!! Så egentligen är jag öppen med hela mitt liv för dem, men hur mycket jag än vill gråta inför både min läkare o sjuksköterska så säger allting STOPP inom mig!! Kan bara gråta i min egen ensamhet, när något blir för mycket kan jag även gråta inför ett ytterst få personer!! Har min fasad o min mur utåt, ingen får komma innanför den!!

De jag släppt innanför min mur, har bara svikit o sårat mig så nu vågar jag inte släppa in någon på mitt liv, jag litar inte på någon inte ens mig själv!! Att inte ens kunna lita på sig själv då man vet om o är mer än väl medveten om vad man är kapabel till o göra, det gör att jag inte kan lita på mig själv... För jag vet om att går något fel så är risken stor att jag gör mig själv illa!! Nu har jag tappat tråden bara för att jag gjort andra saker under tiden... 

När förlorade jag mig själv?

O var...

Jag vet inte vem jag är längre

Vet att jag inte hör hemma 

var jag är nu

Varje dag rinner tårarna längs med 

kinderna på mig

Var det menat att allting skulle bli såhär?!

Jag känner inte för något längre

Känner mig bara ledsen 

Botten är nära under mina fötter

Kommer jag till att gå under på riktigt denna gången?

När förlorade jag mig själv?

O var...

Har kanske aldrig funnit mig själv egentligen

Jag vet inte hur mycket till jag orkar, låg o önskade igår kväll att jag var hos min pappa o alla dem som inte längre finns med mig! Betyder det inte att allting är fel? Jag skulle aldrig kunna ta mitt eget liv, försöken finns, men de är flera år sedan jag försökte!! Är det meningen att tårar ska rinna längs med mina kinder varje dag, trots att jag äter mina mediciner? 

Vill förstå mig på vad det är som gör så ont i mig, vad det är som får tårarna att rinna, men det är bara i min egen ensamhet som tårarna faller!! Jag kan inte gråta inför eller bland andra personer, skulle alla se detta så skulle fler nog ha förståelse för hur jag egentligen mår... Jag säger att jag mår bra eller att det är okej om någon frågar mig hur det är med mig eller liknande, men jag ljuger dem rätt upp i ansiktet för det är inte bra eller ens okej... Men jag ljuger även för mig själv då jag säger att jag mår bra eller att det är okej...

Jag saknar ömheten o kärleken, jag blir bara sårad gång på gång, jag är medlem på ett par dejtingsidor men har inte varit inne o kollat om någon skrivit till mig!! För blir lika jobbigt varje gång jag får frågan vad jobbar du med eller pluggar du, jag gör inget av det o kommer aldrig göra det heller... Är en hemsk o otroligt jobbig tanke för mig, jag som ville så mycket när jag var yngre innan jag förstod vad som hänt mig innan flytten! Innan detta helvetet som jag dagligen lever i blev till min vardag, har fått höra för många lögner i mitt liv...

Jag undrar vad folk tänker med när de säger en sak o agerar på det motsatta sättet emot vad de sagt eller gjort! Jag saknar tillit till andra men det hemskaste av allt tilliten o tron på mig själv... Innerst inne var det friska i mig finns så vet jag nog allt vad jag kan o inte kan, men jag tror inte att jag klarar av saker, skjuter upp på dem, allting tar mycket längre tid för mig o göra numera... Detta är inte JAG, jag gjorde ALLTID klart saker långt i förväg o lämnade in det, var tog denna tjejen vägen? 

Försvann hon det året som hon träffade på killen som förstörde hennes liv totalt? Jag vet inte, jag vill ha svar, men jag söker efter dem till förgäves känns det som om... Jag finner aldrig svaren, tårarna rinner längs med mina kinder för att det känns som hoppet om att må bättre inte finns eller är inom räckhåll!! Jag har mått som jag gör nu sedan juni 2003, men jag har börjat att må sämre de senaste åren framför allt efter det som hände i slutet av 2007 o under 2008... Men det känns som om att för varje år som går så blir mitt mående bara sämre!!

Jag är förtvivlad, frustrerad, arg på att jag föddes till ett liv som detta o att jag tillät att låta allting gå såhär långt att jag inte öppnade munnen o sa ifrån... Jag gråter av förtvivlan att inte veta svaren, jag är en person som behöver ha kontroll över ALLT, men jag har ingen kontroll alls... Var o när förlorade jag tron på allting, att det skulle bli bättre? 

Tankarna far runt i mitt huvud som värsta stormen, jag kan knappt särskilja tankarna, vill skriva av mig o få ut delar av stormen, men jag får inte rätt på en enda tanke... När jag pratade med min mamma innan så fick hon upprepa samma mening ett par gånger o sa ett antal gånger att du struntar i vilket eller du lyssnar inte... Jag lyssnade men jag var frånvarande, stormen i mitt huvud har övertaget idag... Vill bara lägga mig o sova bort dagen, o hoppas på att morgondagen är bättre, men vet att risken är liten att dagen imorgon är bättre... Ska upp till psyk imorgon o träffa sjuksköterskan så skulle vi fylla i en behandlingsplan eller vad det nu var, men till vilken nytta känner jag det som?! 

Ingenting har hjälpt mig under alla dessa åren inom psykiatrin, var en kort period som jag mådde hyfsat okej, men efter alla svek, alla lögner, att jag blev tvungen o lägga av med fotbollen så har allting bara fallerat... Tårarna är mitt liv o hur mycket till liv är det, i mina ögon är det lika med inget liv alls!! Hur kunde jag låta allting gå såhär långt?

Får inte rätt på storleken på headern, det är därför som den ser så konstig ut som den gör, sen orkar jag inte bry mig! Det är inte min header ni ska kolla in eller läsa för det är vad jag skriver om, mina inlägg osv som ni ska läsa!!

Som rubriken lyder det är PRECIS så jag känner, jag befinner mig i en stad var jag inte finner något ljus, ingen glädje ingenting finner jag i denna mörka men högljuda stad... Staden ligger i ett land som aldrig kommer till att få ett namn.. Tårarna är mina vänner, värmen jag finner jag hos mina katter, men dem förstår sig inte på varför deras sk mamma gråter, dem förstår att något inte stämmer men vet inte vad!!

Jag vill att någon visar mig vägen hem, vägen som jag själv inte kan se eller någonting!! Befinner mig i min stad utan ljus o i landet utan namn.. Men det är INTE HÄR jag vill befinna mig, kunde nätt o jämnt hålla minen o fasaden uppe på bussen hem efter att ha varit på ÖoB o handlat!! Kände bara att jag orkar inte mer, men jag klarade att hålla fasaden om än att de äldre damerna som steg på bussen såg nog på mig att något var fel!!

Håller mitt spel o min fasad på att förfalla, har jag blivit så sårad o allting nu att jag inte kan hålla min sk mur uppe längre utåt?! För jag vill inte att folk som ser mig ska se igenom muren, se det mörker som befinner sig där inne, att skratten är falska, att leendena inte är äkta utan även ett spel!! Jag vill INTE behöva spela längre eller NÅGONTING, men det är min skyddsmur, tills någon sårar mig eller säger något som jag tar åt mig av som DEM anser inte ska göra att hela min värld faller samman!!

Men ska sanningen fram, min värld faller samman VARJE gång någon öppnar sin mun o säger saker som jag tar åt mig eller som får mig o känna mig ÄNNU mer värdelös än vad jag redan gör, trots att dem säger att dem inte menade något illa eller liknande! Det är som Martin Stenmarcks låt "Everybody's Changing", kommer att lägga upp låten här under... Det känns som alla förändras o kommer framåt men jag står var jag står o har gjort på tok för länge nu, jag orkar inte kämpa emot mer.. Det är därför jag drar mig ifrån att vara bland folk, för allt dem säger tolkar jag fel, anser dem att jag gör fel etc... Jag ORKAR INTE mer!! ÄN har jag INTE fallit för det inre trycket att sätta rakbladet emot min hud o se blodet komma, försöker VERKLIGEN hålla löftet som jag gett många personer men även i ett blogginlägg här på bloggen!!

Vill bara lägga mig o sova, vakna upp dagen då allting känns OKEJ o jag INTE längre tar åt mig av vad folk säger o att jag tar vara på nuet o de bra minnena o inte de dåliga... Jag minns knappt några bra minnen, minns dagen då min gudson/kusin föddes, Ladies Night den 29 oktober 2011, januari månad 2007, det var då jag träffade personen som är min andra halva... Hon vet ALLT om mig i stort sett, hon har räddat mig så många gånger att jag inte kan räkna upp dem, hon vet om vad B gjorde med o mot mig, när jag inte kan sätta ord på hur jag mår eller känner så sätter hon dem EXAKTA orden på hur jag mår o känner utan att jag säger något!! Igår var en dag som hon satte ord på mina känslor, precis som pricken över i:et!!!

Hon har stått vid min sida i vått o torrt är bara ledsen över att jag inte lärde känna dig Sanne redan i ettan på gymnasiet då min pappa gick bort!! Den tiden var tuff, min syster hade sin bästa barndomsvän o min mamma hade hennes mamma, men jag hade ingen!! Skolan blev min räddning, sedan blev spiralen/cirkeln som redan var ond nog ännu ondare o värre, jag träffade på fel personer gjorde saker som min kropp sa NEJ till men hjärnan trodde sa JA!! Många av ärren uppstod under denna tiden men även tiden efter, det började med B o detta VET o SÅG Sanne med sina egna ögon, hon såg i mina ögon hur jag led inombords.. Jag räddade henne o hon räddade mig två gånger på raken, under våra snart 5 år som så nära vänner har vi ALDRIG bråkat utan vår vänskap har bara vuxit sig starkare o starkare något den gör än idag o för alltid kommer att göra!! Detta gör den trots att vi inte ses så ofta som vi båda önskar att vi gjorde, o vi är överens om tiden då vi umgicks med varandra nästan varje helg o hon låg dubbelvikt av skratt pga allt jag sa o gjorde!!

Utan Sanne vet jag inte vad jag är, jag vet inte vem jag är, trots att hon skrev följande ord som berörde mig till tårar inatt i ett sms: " Du är den tjejen du är. Med ett hjärta av guld. Som bryr sig om alla ibland inte till ditt bästa. Men du är unik, fantastisk speciell. Glad öppen givmild o en god hjärtad person!", varför ser INTE JAG den här personen som hon så tydligt beskriver?, varför känner INTE JAG igen mig i det min allra bästa vän beskriver mig som?! Är det för att jag tappat bort mig själv SÅ otroligt? När jag tittar mig i spegeln så känner jag inte igen personen jag ser, likadant är det i vattenpölarna eller vatten överhuvudtaget, jag är en förlorad själ enligt mig själv o känslan som jag bär inom mig dagligen!

Det min bästa vän ser i o med mig det vill jag själv med kunna se, men jag kan inte smärtorna är för många o jag vet inte längre var jag befinner mig, vet bara att tårarna är med mig o att jag DEFINITIVT INTE är den personen som jag önskar att jag vore!! Önskar att jag hade/har ett starkare psyke än det jag sitter inne med, ärren inom mig hade nog inte varit lika många då som dem är om jag bara varit starkare! Jag hade kunnat sätta stopp för saker som jag kroppsligt kände var FEL men var för psykiskt svag för att inse o såg det som ett JA!! Skadorna B men även ANDRA åstadkommit är skador som uppstått för att jag INTE såg det jag borde sett, borde förstått det är något jag inser idag, när det väl är för sent... Dessa ärren o skadorna är ärr o skador som jag VET ALDRIG kommer till att läka, som jag skrivit i ett annat inlägg säg INTE åt mig att det kommer bli bra för det kommer det ALDRIG att bli, ni ser inte skadorna på mitt inre ej heller ärren!!!

Det enda ni kan se är ärren jag orsakat på min utsida, men som jag strategiskt satt så att mina framtida barn inte kan se dem o fråga mig om dem, satt dem så att bara jag o ett antal andra personer vet om var dem finns!! Som jag skrivit i ett antal andra inlägg så vill jag inte dra till mig uppmärksamhet, hade jag velat det så hade jag skurit mig var jag LÄTT kunnat visa dem i vilket sammanhang som helst!! Men jag är inte den som söker uppmärksamhet, visst jag får uppmärksamheten här o nu, men jag söker mig INTE till eller efter den, EJ heller att folk ska tycka synd om mig!! Så alla ni som läst enda ner hit, har ni satt stämpeln att jag är en sk uppmärksamhetshora eller liknande kan ni GENAST kasta bort den!! För det är INTE JAG... 

Jag söker o får hjälp, i april varit diagnostiserad med ADHD, blandad form samt emotionellt instabilitet, lägg märke till jag SAKNAR personlighetsstörningen o har DÄRMED INTE diagnosen borderline!! Drar någon ett skämt så kan jag förstå det men kan ta tid för mig att koppla det, jag kan skratta åt VISSA saker om än att dem är YTTERST YTTERST få, när jag var o såg Ladies Night med min mamma o syster i år så under showen existerade inget av det ni läser om här, jag var den personen o människan som JAG VILL o önskar att jag ALLTID var...

Hade tagit med tabletter o ALLT utifall jag skulle få panik eller ångest där inne under showen med tanke på att jag har socialfobi, men jag hade tagit med mig dem HELT i onödan, för det fanns ingen plats för dessa känslorna inom mig där o då!! Var först när jag kom hem igen i min ensamhet som allting kom på plats igen, de ENDA tabletterna som jag tog INNAN vi gick in o satte oss på våra platser var den snabbverkande Ritalinen, men det var mest för att var SÄKER på att jag skulle kunna koncentrera mig o inte låta kaoset i mitt huvud ta den platsen som glädjen tog upp o att jag kunde vara den personen som jag mer än så gärna vill o önskar få vara!! Men tror inte att Ritalinen hade så stor påverkan oavsett vilket, då showen varade i ca 2 timmar o den har effekt i MAX 1 timme o jag tog den 1 timme INNAN allt drog igång!! Så när vi väl gick in för att sätta oss så var effekten av tabletterna ur min kropp, om man tänker efter!!!

Här kommer låten Everybody's Changing med Martin Stenmarck:

Men även låten Stad i ljus som Martin Stenmarck framför den i Så ska det låta 2009:

Livet suger, vad har jag o ge det då jag bara får smärta o skit tillbaka?! Tårarna är mina bästa vänner, dem finns alltid där, alltid då jag behöver dem!! Har börjat stänga ute folk igen o vill inte prata med någon, svarar o pratar ENBART med ett fåtal personer!! Svarar bara när någon med hemligt nummer ringer, min mamma, min ALLRA bästa vän som är som en syster för mig Sanne, Cecilia, min mammas kille!! Svarar samma personer på sms men ett ytterst få personer kan läggas till!!

Folk sårar mig genom att säga saker, framför allt då dem inte vet hela sanningen bakom det hela!! Jag bara gråter o gråter, orkar inte med livet som det är, men den fega vägen är inte min väg, tårarna får vara den vägen för mig istället!! Ska skriva detta o sen ska jag duscha för att sedan gå o hämta Felix nya kompis, en liten hona som ska heta Adidads, bilder kommer att komma upp det lovar jag er!!

Jag behöver min egen tid nu, försöka läka, men vet att det är OMÖJLIGT, att läka allt det inom mig samt det jag bär inom mig men inte kan komma åt vet jag aldrig kommer att ske! Jag behöver BARA hjälpen från psyk, min mamma, Sanne o ett par andra personer som jag mår nu!! Jag avvisar folk för att jag inte orkar med dem, folk känner INTE mig eller hur man behandlar mig, JAG känner inte folk... Anser du att jag inte känner dig eller något liknande då känner du inte mig heller!! 

Jag har ALLTID velat folk väl, men får bara skit tillbaka, det måste väl ändå finnas ett bättre liv än det här?! Vet inte om jag vill stanna kvar var jag är nu eller gå tillbaka dit var jag har mina ÄKTA vänner, men blir långt o åka till min mamma o syster osv då... Men vilket är egentligen bäst? Att jag är var jag mår hyfsat o inte blir dömd eller att jag stannar här o känner att livet suger? Men jag kan inte fly hela mitt liv, jag kan inte flytta dit jag önskar för där bor personen som verkligen fick mig på fall o jag vet inte om jag kommer att må bättre av o se honom eller ha vetskapen om att han o jag bor på samma ort...

Allting gör ont oavsett vilket jag gör, det måste för FAN finnas ett bättre liv än detta som jag lever nu... Vill bort härifrån för jag orkar inte längre, att folk dömer mig, att jag inte har lov att göra som jag vill etc... Att mitt agerande är barnsligt osv, ursäkta mig, jag är inte perfekt, det är INGEN!! Allt jag gör är o låta mitt liv, min lägenhet, JA ALLT runt mig förfalla för jag orkar inte med längre, att STÄNDIGT behöva sätta på en mask o spela ett spel som ingen ska kunna se igenom fasaden, så att ingen ser hur mitt inre skriker efter hjälp o stöd o att man inte dömer mig!! 

Men det går inte, sedan ett antal år tillbaka så har fasaden åkt på då jag är ute ibland andra människor, ingen ska se hur svag jag är, ni kan läsa er till det här, men ni kommer aldrig att få se denna sidan av mig IRL!! Det är inte ens så att jag kan visa den här sidan för min sjuksköterska på psyk, jag vill VERKLIGEN men jag har under så SÅ många år gömt mig bakom fasaden o enbart i min egen ensamhet låtit detta ni läser om komma fram!! Jag vet inte om jag ska vara glad o stolt över mig själv att jag inte skurit mig ÄN, om det kommer det kan jag inte förutsäga men jag hoppas inte på det!! 

Det är NI som gör o gjort mig till den jag är o har blivit o kommer att bli, jag kan inte styra över det!! Jag vill bryta mönstret o bara fly ifrån det att ni håller fast mig o inte låter mig få gå min egen väg, vägen som jag ALLTID velat gå MIN EGEN VÄG, men ni hindrade o hindrar mig ifrån att gå vägen som jag så gärna en gång önskade att jag skulle gå!! Men ingenting blir någonsin som man har tänkt sig, nä nu måste jag duscha o försöka torka tårarna o gå o hämta Adidas!!

Vet inte var jag ska börja eller något, har valt att inte skriva så mycket om mitt privatliv här den senaste tiden! Varför ställer sig säkert de personerna som läser o kanske tom följer min blogg! Det är för att jag börjat minnas saker som är så pass privata att bara ett ytterst fåtal personer fått ta del av dessa texterna!! Visst känner jag så till en viss del fortfarande, men nu kan jag inte sitta inne med en del saker själv eller privat längre!

Efter att ha varit på Ladies Night i Malmö den 29 oktober så kände jag att min livsglöd börjat gnistra igen, men nu i dagens läge så känns det inte så längre!!! Har blivit vad jag vill kalla utskälld för att lagt till vissa personer inne på facebook samt lite andra saker, nämner inga namn osv då det rör sig om fler än en person (lär väl få skit för detta med, men är som sagt fler än en person det rör sig om!!!), har skadat min högra hand igen så har omfattande mjukdelsskador i tumbasen o över/kring båtbenet!!

Känner mig inte välkommen längre hos vissa personer, pga det här på facebook så kommer jag inte att gå med dem personerna som det var tänkt ifrån början!! Då jag inte känner personerna, jag kommer till att skicka runt ett mail till tjejer som jag KÄNNER o fråga om dem har lust o hänga med, det är värt pengarna, något som jag även kommer nämna i mailet till dessa tjejerna!!

Följande är en text jag skickade som sms till min allra närmaste o bästa vän som är som en syster för mig:

"Ropar på hjälp o sträcker ut min hand... Jag känner hur marken under mig ger vika... Orken att andas är knapp, min kropp är MINST 3 gånger så gammal på insidan gånger min egen ålder! Ta mig härifrån, jag lever i ett kaos, i ett helvete, ett liv som till största delen består av smärtor av olika slag! Marken under mig känner jag håller på att brista o jag faller djupare djupare! Var detta menat o bli mitt liv att leva såhär? Tårarna rinner o smärtorna gör sig enormt påminda... Vad krävs för att glädjen ska stanna o mitt liv får sin vändning... Tankarna är många o fler blir, men platsen saknas, det finns inte mer utrymme... Sträcker mig efter något men vet inte vad..."!

Där får ni på nytt lite inblick i hur mitt liv är o varit den senaste tiden, jag känner mig inte välkommen till en del personer längre!! Trots att det är dem som bjuder dit mig, men känner i luften att jag inte är välkommen, att jag fick frågan av ren artighet!!

Fått höra att jag är omogen osv inte bara av en person utan ett par stycken! Men det är MITT sätt att hantera saker på, jag som gör valen, jag må då kanske vara omogen i era ögon!! Därför har jag valt att inte uppdatera min status på facebook på ett tag nu, kommer maila dessa tjejerna angående Ladies Night o jag kommer till att spela, men inget mer!! Jag kommer till att lägga ner större energi på att skriva här inne igen o märker jag att det blir FÖR personliga inlägg så kommer jag till att lösenordsskydda dem o BARA ge ut lösenordet till dem jag känner för osv!!

Jag orkar inte med mer kritik inte som det är för nuläget, visst vet jag om att man ska kunna ta kritik, men har man blivit mobbad o kritiserad hela sitt liv så finns det en gräns... Jag är vid den gränsen var jag inte kan ta emot mer kritik, känner mig stolt över att inte ha skurit mig sedan augustimånad nu i år, men pga allt runt mig så ökar suget o trycket efter det igen!! Men jag vill inte men samtidigt vill jag, vill att det ska göra lika ont utanpå mig som det gör i mig, jag misshandlar mig själv både fysiskt o psykiskt dagligen!! Fysiskt är det genom att inte äta och/eller genom att skära mig, det är svårare o förklara den psykiska misshandeln, men det är att jag trycker ner mig själv!!

Så många som gjort o gör mig illa gör att jag inte duger, det är så jag ser på mig själv!! Jag finner inte orken längre att fortsätta om det ska fortsätta som det är nu!! Kämpar DAGLIGEN för att få dagen att gå, vet om att jag MÅSTE städa, något jag tänkt o ta mig an imorgon TROTS en icke fungerande hand men på onsdag så ska jag hämta en liten flicka (kattunge då!) på runt 14-15 veckor så att Felix har någon att leka med igen, känner att han behöver det o känner mig smått redo att ta till mig en ny katt efter Puma! Som även hon finns i lägenheten i en urna som jag ska ställa på ett säkert ställe o göra i ordning så att Adidas som denna lilla honan kommer till att heta känner sig välkommen osv!