Ville först börja med o tacka http://dalatussan.bloggplatsen.se för att hon gjort min nya fina header som jag är otroligt nöjd med :) Skriver mer sen har lite o stå i här hemma! 

Satan vad det är kallt i min lägenhet plus att jag skakar som värsta asplövet... Herregud, trodde först det var abstinens för jag glömt ta någon av medicinerna men har skött dem nu ett tag! Så då slog det mig att det inte kan vara abstinens, har plockat undan i min lägenhet nu så det mesta som ska slängas är i sopsäckar nu som ska ut i soptunnorna! Men det får nog vänta en stund till, går inte ut när jag redan fryser o sedan in igen för DÅ snackar vi om att det börjar klia!! Myser ner mig en stund under täcket med Felix o försöker få upp värmen för att få ut sakerna!!

Har börjat få träningsvärk nu men det är bara skönt o känna av den typen av värk igen, har saknat den enormt *haha* låter helt knäppt men men!! Är man en fd fotbollsspelare som varit sjukt vältränad delvis pga fotbollen men även för att jag började styrketräna i början av det året jag skulle fylla 10... De flesta gymmen tillåter inte att man börjar träna hos dem förrän man är antingen 15 år eller 18 år.. Men jag var o är ett undantag för styrketräningen ingick i min sjukgymnastik... Jag är än idag den yngsta patienten som den här sjukgymnasten tagit sig an o jag är o var en svår patient det ska inte nekas...

Jag är ett stort frågetecken inom primärvården vad det är som orsakar mina olika smärtor etc, det är utrett att ENBART känselbortfallen kommer ifrån huvudet på mig till största del sedan så påverkar det nerverna som svullnar osv... INGA andra skador som jag har eller smärtor har sin rot i mitt huvud, som sagt det är undersökt o utrett o läkarna har inte längre lov att säga det till mig, för har ett intyg gällande den saken!!

Ni må veta mitt namn, men ni vet inte historien om mitt liv!!

Någon vänlig person/själ som skulle kunna tänkas hjälpa mig med o bara ändra stoleken på själva headern så att den passar in! För som den är nu ser den helt konstig ut o man måste scrolla en bra bit innan man kommer ner till inläggen!! Vore SJUKT snällt =)

Låg o tittade på Livet blir bättre igår kväll var Emma Igelström berättade om sitt liv o hela den biten som programmet handlar! Jag kan säga att jag grät mig igenom HELA programmet, för att PRECIS ALLT det som hon berättade om stämde in så sjukt väl på mig, frånsett att jag simma inte, är o har inte varit anorektikern som spyr upp maten o jag har inte haft bulimi! Frånser man dessa få bitarna så stämde allt in på mig!!

Jag är en person som har prestationsångest jag måste klara det, kvittar vad saken gäller... Men trots att jag går ifrån situationen som en vinnare så känner jag inte det så... Jag ser bara ett mörker, jag presterade mitt allra bästa på fotbollsplanen, när min kropp inte längre orkade eller klarade av detta längre, så kan jag se nu att det var nog DÄR som jag tappade bort mig själv o tron på livet... När min pappa gick bort så sörjde jag inte honom, utan jag flydde in i skolans värld o fick otroligt bra betyg trots det som hänt mig o resten av min familj!

När mitt liv VERKLIGEN slogs till miljoner bitar 2007-2008 så orkade jag inte med livet längre, förnekade fortfarande vid detta laget att jag inte alls saknade min pappa o hela den biten!! Jag är så arg på mig själv över att jag låtit så mycket hända mig här i livet som gjort o gör att jag mår sämre o sämre... Har sån panik o ångest över att jag inte har ett slutbetyg o troligen aldrig kommer att ha ett slutbetyg heller!! 

Jag ville vara bäst i det jag var bra på, men jag var aldrig bra nog i mina egna ögon o jag är det inte än idag! Som igår exempelvis var jag o styrketränade på jag vet inte hur länge, gjorde bra ifrån mig där TROTS att det var första gången på evigheter!! Men jag är o var inte nöjd över min prestation, visst hade jätteroligt när jag o min kompis tränade... Men jag kände att jag inte hade gett ALLT, jag kunde ha pressat mig själv LITE till... Ska träna idag med o ska pressa mig till det yttersta, vet om att det troligen inte kommer sluta väl, men jag är den typen av person som inte kan känna mig nöjd trots att andra tycker att jag gjort mitt bästa o ska vara nöjd!!

Som jag sa till sjuksköterskan i tisdags att jag HATAR det jag ser i spegeln, det gör jag verkligen, jag har ett sånt sjukt hat gentemot mig själv! Det är därför som jag har tagit till rakbladet o kom in i självskadebeteéndet! Jag skär mig inte för att dö eller som ett rop på hjälp, jag gör det för att jag hatar mig själv o min egen kropp o vad både min kropp o mitt psyke har fått utstå hela mitt liv!! Jag mår skit det nekar jag inte, men jag kan sätta på mig en mask som ingen ser igenom, en ren fasad som visar att jag är o mår som de flesta i allmänhet gör! Inte att jag mår så dåligt som jag gör, att jag konstant har ångest o panik som blir värre inför vissa saker etc!

Det är bara min mamma som sett o hört detta, jag vill inte leva ett liv som detta, men jag är född till o må såhär o ha en kropp som inte funkar som den borde göra!! Jag var sjukt vältränad när jag tvingades sätta skorna på hyllan o lova att aldrig mer sätta min fot på en fotbollsplan i alla fall inte som en spelare... Jag vet inte om det är jag själv som har förstört min egen kropp, insidan, att jag förstört mina knän o resten av kroppen för att jag inte lyssnade till då min kropp sa ifrån att detta går inte, sluta genast med det du gör!!!

Men jag är som dem kallade det i programmet igår en prestationsmänniska som inte kan glädjas åt det man gjort när man nått sitt mål!! För mig är det allt eller inget, det finns inget mellanting i mitt liv eller i mina val/handlingar, det är sjukt när man tänker efter att man inte själv vet när eller var spärren går utan man bara fortsätter tills kroppen säger ifrån, i Emmas fall så kollapsade hon pga sina ätstörningar o i mitt eget fall så vet jag att det leder till förlorad känsel i mina ben... Det är allt eller inget som gäller, ett mellanting existerar inte i min värld som sagt...

Jag mår sjukt dåligt varje dag, en del dagar o veckor är jobbigare än andra, det hjälper inte direkt på att jag måste prestera för att jag själv tror att jag kan lura mig själv att jag mår "bra/bättre", för jag känner mig misslyckad om än att jag lyckades!! När jag låg o tittade på programmet igår så tänkte jag att jag ska skriva ner saker o ting o sedan läsa upp det för dem på psyk o för min mamma, läser min mamma detta nu så vill jag att du lyssnar på det jag har o säga o vill inte att du avbryter mig när jag läser upp det som jag skall skriva!!

Jag känner att det är något jag MÅSTE göra, dels för att du som min mamma ska få större förståelse för hur jag mår etc, du vill så gärna att jag ska berätta för dig vad det är som gör mig så ledsen de dagarna då jag skakar av panik o bara gråter o jag säger att jag inte vet varför... Svaret eller svaren du vill ha eller förståelsen får du kanske när jag läser upp det som jag ska skriva ner... VET redan med mig nu att det kommer bli jobbigt att skriva det här sk brevet eller texten, men det ger kanske andra runt omkring mig större förståelse för mig o över mitt mående samt vad som går runt i mitt huvud!! Jag vet om att jag inte är ensam om att må som jag gör, men många som mår psykiskt dåligt känner nog igen sig i att man känner sig sjukt ensam även om där finns en massa människor runt en, jag kan inte tala för alla men tror att det är så för många...

Att vara utan en av mina sömnmediciner är något av det värsta jag vet, kvittar hur trött jag är jag kan inte somna det är bara så!! Detta har hänt för andra gången nu, somnade runt efter kl 01.00 i natt o vaknade sedan runt 03.00 o var då vaken fram till kl 08.00 Försökte med ALLT för o somna, lyssna på musik som BRUKAR få mig o somna o slappna av, lyssnade på avslappningsmusik, men INGET funkade!! Tårarna rann, jag vill inte må som jag gör o jag vill slippa alla dessa HELVETES mediciner men jag MÅSTE ta dem!!!

Idag är jag totalt orkeslös o vill precis som gårdagen bara lägga mig ner o sova, men att en sådan simpel sak som o sova ska vara så sjukt svår... Det är inte lönt att ta den snabbverkande Ritalinen heller för o lugna stormen i huvudet då den gör så jag får ÄNNU svårare o sova UTAN Propavanen... Blir så sjukt trött på detta, hade saker jag tänkt göra idag men det kan jag bara ta o glömma, för den orken o den lilla sömnen som jag fått har gjort att jag verkligen inte orkar något alls idag!!!

Vill bara att allt ska vara inom ramen normalt men det är det inte så för mig o har fått reda på att det aldrig kommer att bli så heller pga mina diagnoser... Är det konstigt att man är trött på livet o allt som hör till det? Jag anser inte att det är så konstigt, jag har levt med skiten i närmare 9 år!! Jag vill INGET HELLRE än slippa detta, men man kan inte få allt här i världen, hur mycket man än önskar det... Finns så mycket mer jag vill skriva men är för trött för o skriva eller ens bry mig om något idag, katterna har fått mat o vatten det är det som är viktigast!!! Låt mig bara vara idag, gör det bara...!!!

Jag inser idag att jag förnekade min pappas död förlänge o tillät inte mig själv att sörja honom, för inom mig var det fortfarande som ett slags hat emot honom! Men jag hatade aldrig min far, det kändes bara som det eftersom att han aldrig såg att jag for illa mer än pga mobbningen... Att förtränga en sådan sak som att jag bryr mig inte om att min pappa inte finns mer gör sjukt ont då man väl INSER att han inte finns längre o han inte kan trösta mig som bara en pappa kan göra!!

I år den 26 september så är det 7 år sedan du somnade in på sjukhuset far, i 6 år förnekade jag allt som hänt, för mig var det bara skolan som gällde... Jag hade precis börjat gymnasiet då du blev sjuk o även somnade in ensam på sjukhuset!!! Det finns SÅ mycket som jag vill berätta för dig o allt, men du finns inte med mig fysiskt o jag pratar inte ut i luften som om att du vore här... För det känns bara fel, jag var bara 16 år o skör som bara den när du gick bort men jag blev mer skör dagen du dog o dagen då du begravdes!!

Som tur var så fanns din bror o min farbror precis nära mig innan jag höll på att falla mot marken efter din begravning... Familjen har börjat falla isär känns det som om, vi träffas inte lika ofta längre, har jag tur så blir det en gång om året... Men LÅNGT ifrån då du levde, då träffades vi ofta, något som jag saknar för ingen förstår mig eller hur jag mår eller något!! Jag vill ta den fega vägen för o möta upp dig igen, men det går emot min egen moral att ta den vägen... Jag vill ta den för att slippa allt som gör ont, inte för att låta personerna som gjort mig illa vinna över mig...

Var du än befinner dig idag så tror jag att du ser på oss alla som älskade o älskar o saknar dig, du ser säkert att jag gråter nästan dagligen... Idag är en extremt jobbig dag, vill bara sova bort den men det går inte... Det är idag 5 månader sedan du tog emot Puma, tårarna rinner av saknaden efter henne o imorgon är det 6 år o 4 månader sedan du min älskade far somnade in ifrån cancern o oss alla som blivit kvar här på jorden!! Finns så sjukt mycket som jag vill säga o berätta för dig men som kommer att stanna inom mig till den dagen då vi ses på nytt!!!

Har börjat lyssna mer o mer på Westlife igen o i år är det sista året som de kommer att vara ett band då dem går skilda vägar när 2012 är slut!! Du vet själv hur mycket jag älskade Westlife o att deras musik gjorde så otroligt mycket för mig, visst nu gråter jag mest när jag ser eller hör deras låtar, för du fanns med när jag lyssnade på dem o många av låtarna berör mig på ett eller annat vis!! Att förlora sin pappa i mitten av tonåren är inte det lättaste, men jag hade så mycket annat som gick runt i mitt huvud att jag förträngde att du inte längre fanns med oss... Mina lärare kunde inte förstå hur jag kunde klara av skolan med de betygen som jag fick under första o andra året på gymnasiet men skolan blev väl min räddning antar jag!!

Nu vet jag inte vad eller varför jag kämpar, det är kanske du far som ser till att jag inte bara lägger mig ner o låter mitt liv tyna bort... Det är en svår fråga, men att mista dig 5 år efter morfars död har väl gjort att jag försöker uthärda o hoppas på att livet någon gång kan ge mig lite ljus i o på det hela o få mig o inse att livet inte är så jobbigt som jag tycker att det är, men att få fler o fler kroniska diagnoser o smärtor fysiska som psykiska gör allting så sjukt jobbigt!! Jag skulle börja detta inlägget på ett annat sätt men jag mindes inte var eller hur jag skulle börja när jag väl satte mig för o skriva...

Om jag bara varit stark nog att stå på mig o visa att ingenting i mitt liv stod rätt till så hade jag troligen inte suttit här med tårarna rinnandes längs med mina kinder! Man jag var för svag, vågade inte säga ifrån av rädslan att allting skulle bli värre än vad det redan var... Men sanningen är den att allting blev värre även om jag inte sa något, mitt psyke tog styrk, tog in fel personer i mitt liv, mitt liv rasade samman o det är var jag sitter idag!

Framför allt en person som hämmat mig o satt DJUPA ärr i mitt hjärta o mig, han gjorde så att jag inte orkade eller klarade av sista året på gymnasiet... Jag som så gärna ville ha ett slutbetyg sitter idag enbart med ett samlat betygsdokument, jag som ville läsa vidare o jobba... Jag kan inte göra något av det alls idag, mitt psyke har tagit så mycket stryk att det inte orkar ta in mer längre, det är överbelastat o jag orkar inte med saker jag önskar att jag orkat med!! 

Precis som ett litet barn så ville o vill jag passa in, men jag passade o passar inte in i det som man då men även än idag inte anser vara normalt, man hamnar utanför, man tvekar på allt o vad man själv tycker... Andras synpunkter etc är det som har betydelse, ger någon mig en positiv komplimang så kan jag inte ta den till mig då jag har fått höra så mycket dåligt om mig själv under så många år att jag inte kan se det som andra ser...

Hade jag aldrig släppt in den här personen i mitt liv, hade jag kanske inte mått som jag gör, vem vet?! Ingen!! För det som har hänt det har hänt o det är ingen som vet ifall det ena eller det andra kan spela någon roll på huruvida mitt mående varit om jag inte släppt in personen eller inte!!

Det jag minns av mig själv innan jag blev sjuk är att jag visste vad jag ville o hade jag satt upp ett mål ja då nådde jag ALLTID dit, men jag kan idag säga att så är det inte längre... Jag kan sätta upp ett mål i mitt huvud men jag orkar aldrig nå fram till målet jag satt längre... Var tog den tjejen som ALLTID nådde sina mål? Jag vet, att innerst inne inom mig så finns denna drivkraften kvar men jag orkar inte, för många har påverkat det på ett negativt sätt o det är ur DEN synvinkeln som jag ser mig själv...

Jag hade styrkan o nå mina mål, men jag hade inte den psykiska styrkan o vara stark nog o inte ta skit ifrån andra!!! Jag läser ett antal bloggar var personen som äger bloggen blivit utsatt för mobbning eller liknande saker som jag själv gjort o dem har gått starka ur det, visst har dem med sina svackor, MEN dem har återtagit sin styrka o allt som andra tog ifrån dem... Jag beundrar VERKLIGEN dessa personerna, jag önskar själv att jag hade den där styrkan o bara släppa allt det som en gång varit o släppa det förflutna o istället befinna mig i det som är nu, inte det som är framtiden inte det som är dåtiden utan i det som är NU... 

Jag vill vara precis HÄR o NU, inte i mina tankar befinna mig i det som en gång var, det som hände så många gånger o under så många år!! Jag vill bara släppa det, i juni i år har jag suttit fast på detta stället i 9 ÅR, tänk er 9 år på samma ställe om än att jag har o mår sämre nu än tidigare då jag träffat på personer som gjort mitt liv till en pest o mer därtill... Jag vill verkligen släppa allt det som hänt mig, men min hjärna har låst sig, hur mycket jag än försöker så sitter jag var jag sitter!!

Jag orkar inte, har börjat plocka undan i lägenheten nu, skulle fixat ett gymkort förra veckan, har jag gjort det än?! NÄ!! Varför..? Jag vet inte, jag orkar inte helt enkelt, jag vill få styrkan o fortsätta leva mitt liv o se framåt istället för att sitta fast i det som en gång var... Men det är SÅ mycket lättare o säga det än o handla efter det... Jag vill härifrån men jag sitter fast var jag sitter o tårarna är min bästa vän, detta liv vill jag inte leva!!!

Det var inte så jag tänkt mig att mitt liv skulle se ut, men det är väl så att inte allas drömmar är menade o slå in... Jag tillhör väl skalan vars drömmar inte är menade o slå in, inom primärvården så är jag ett enormt STORT frågetecken... Ingen vet varför mina ledband o senor samt mjukdelar är så känsliga o tar sådan skada, hur sjukt det än må låta så bryter jag inte mitt skelett om än att jag önskar att jag gjorde det utan istället så tar mina mjukdelar osv skada, skador som övergår till sjukdomstillstånd så som min fot har gjort!! Den har blivit sämre den senaste tiden, men jag orkar inte höra av mig till ortopeden för han säger att han inte kan göra något mer än o skriva ut smärtstillande till mig, som inte att alla de övriga medicinerna vore nog....