Så har ännu en dag nått sitt slut, har tagit mina sömntabletter men än har inget skett o det är därför jag är vaken än! Jag vill sova NU, för ska upp tidigt för o hinna duscha innan jag ska i väg på mitt möte o sedan till tandhygienisten... Men har på TOK för mycket saker som rör sig i mitt huvud som jag önskar att jag kunde prata med någon om men nä får hålla det för mig själv!! God natt o sov gott själv hoppas jag på att få somna inom kort!!

Bilden är tagen ifrån Google!  

Tänker börja detta inlägget med o säga grattis till min kompis Ann-Sofie som fyller år idag =), stort grattis till dig vännen hoppas att du får en bra dag =)!

O nu över till inlägget...

Har i veckor tänkt ta nya bilder på mig själv, men känner att till vilken nytta ska det vara? Kan LÅTSAS se glad ut men tittar man ordentligt på mina ögon så ser man hur lusten till livet inte längre finns kvar där! Mår SKIT över att man inte kan hålla sina löften, pga detta så är ALLT kvittar vem det än är som säger något till mig så är det tomma ord till man visat mig motsatsen... Jag gillar det INTE själv, men det blir så när man inte håller det man sagt eller lovat mig... Trots att det kanske bara är en eller två personer som inte hållit sina/sitt löften/löfte så går det ut över alla andra, o jag är ledsen över att ni alla andra som jag egentligen vet håller det ni säger ska bli drabbade...

Har även kommit på tal om att flyttar min mamma upp till Jönköping så kommer jag till att flytta upp dit med! Varför ställer nog många sig frågan? Svaret ur min synvinkel är enkelt, när jag mår som sämst så MÅSTE jag ha min mamma nära mig jag har ingen annan, är hon då flera mil bort så ställer det till stora problem för både henne OCH framför allt mig!! Hon kommer dagligen gå o vara orolig över ifall jag lever eller inte om jag mår dåligt, därför är det säkrast o vara nära!!

Personerna som jag trodde jag kunde luta mig emot tidigare o som lovade o finnas för mig gör det inte längre o jag har egentligen ingen att luta mig emot... Min mamma orkar inte med hur jag mår psykiskt men när jag är hemma hos henne eller hittar på saker med henne så kan hon hålla mina tankar på annat håll o hålla mig precis ovanför vattenytan... VISST man ska inte behöva vara beroende av andra personer, jag har aldrig velat vara det egentligen men nu är läget som det är o jag kan inte ändra så mycket på det!!

Jag vill ta nya kort på mig själv, det är YTTERST få personer som känner igen mig när dem passerar mig på stan... SÅ mycket har jag gått ner i vikt o förändrats utseendemässigt, visst jag har o är sjuk det är därför som jag har blivit så smal som jag blivit... Om det ligger en allvarligare orsak bakom det hela det lär jag väl få veta om 11 dagar, risken finns att det gör det men jag hoppas INTE att där är en allvarligare orsak till detta... O ser inte framemot undersökningen men lika bra o få gjort den så jag kan släppa allt kring den biten o veta att dem uteslutit något där!

Jag är ledsen o sårad över att en del personer ser mig som en leksak, något man kan utnyttja när det passar en själv för att sedan bara slänga mig på golvet o springa över mig... Eller att man säger saker till mig bara för att det ska vara sagt ungefär o sedan inte mena det eller finnas där som man lovat!!! Jag vet snart inte vem/vilka personer jag har kvar i mitt liv, känns som om att jag förlorar alla person för person!! Lova ALDRIG mig saker du INTE kan hålla eller menar, för det jag säger o lovar det kommer ifrån mitt hjärta o jag MENAR o HÅLLER det till 100% o mer därtill om det inte visar sig att man bara lekt eller spelat med mig... Då har man sårat mig o mitt hjärta, men trots det så har jag ÄNDÅ lovat något o jag sjunker inte så lågt att jag skiter i det jag lovat... Då har jag sjunkit UNDER min egen moral o UNDER mina egna värderingar o ALLT!!

Tänk på vad du säger o lovar mig framför allt, lova o säg inget bara för att det passar bra in för stunden... Lovar o säger du något tänk då på att hålla det med o kan du inte hålla det, SÄG DÅ FÖR HELVETE det till mig istället för att ignorera mig o när jag hör av mig... Nä ska väl diska lite nu o laga mat tidig kväll idag eftersom att jag har ett viktigt möte kl 09.15 imorgon sedan ska jag till tandhygienisten kl 11.20 Bilder kanske kommer vem vet...?!

Känner att jag vill ha en ny header men jag vet inte hur man gör en själv så har fått hjälp varje gång! Vill lära mig o kunna göra mina headers själv utan o behöva be om hjälp! Men nu är läget som det är att jag inte kan göra headers, känner du att du vill hjälpa mig eller göra en ny header åt mig så maila mig då;

ann-charlotte.sjogren@live.se o skriv i ämnesraden "Vill hjälpa dig med en ny header!"... Skriv gärna din bloggadress så att jag kan gå in o kolla på din blogg o skickar sedan över detaljer på hur jag önskar att headern ska se ut =)!! Jag kommer klart o tydligt skriva ut personen som hjälpt mig plus denn* personens bloggadress, så att den personen får den "credit" för o ha varit så snäll o hjälpt mig!!

Känns som jag har sagt allt nu men som där är mer jag vill säga... Men istället för att få fram ord så kommer tårar!!! Fattar inte vad jag ska säga eller göra, det gör för ont i mig, trodde jag skulle slippa detta ännu en gång... Men följande låt säger rätt mycket, för kan inte skriva av mig idag utan tårarna talar o jag är smått orolig över ett par saker, men jag kan inte påverka något!! Vill bara försöka hitta en ny väg här i livet åt vilket håll den vägen lutar det vet jag inte än, vill inte tänka för mycket på det som jag mår nu!!! Mår för dåligt för o tänka på något, har blivit sårad o sviken som gör allt mycket ont o påverkar mig!!

Take That- Said It All

Låttexten

When the tears fall away
And there's no conversation
There's nothing left to break
That's not already broken
You're staring into space
And every inch of silence
Been standing here for days
And days

Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Haven't we heard enough
Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Doesn't matter anymore

In the sudden light of day
No weight of expectation
The hurt begins to fade
As you find a new direction
Been talking here for days and days and days

Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Haven't we heard enough
Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Doesn't matter anymore

All of the miles of words we've spoken
All of the lines that got away
Didn't we take the time to say them all
All of the miles of words we've spoken
All of the lines that got away
Didn't we take the time to say them all

Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Haven't we heard enough
Said it all
Nothing to say at all
Nothing to say that matters
Haven't we said it all

Besviken, ledsen, sårad o övergiven är nog orden som bäst beskriver hur jag mår o känner mig! Säger man nått till mig så antar jag personligen att man menar o håller det man sagt o lovat, är själv sådan att säger jag något eller liknande så HÅLLER jag det med OAVSETT vad, har jag lovat o säga ifrån om något är eller känns fel så säger jag det med... Har blivit sjukt sårad de senaste två åren o nu har min ork till livet börjat försvinna! Jag orkar inte längre, få behandlar mig som en människa o person o tar mig för den jag är o hur jag mår... Utav tio personer så är det nog bara två kanske tre personer som behandlar mig med respekt o håller vad dem sagt o lovat mig... Fick frågan igår om jag saknar en man i mitt liv både som pojkvän men främst en fadersfigur... Tårarna bara rann för det är PRECIS vad jag saknar, trodde jag hade en person men nu verkar jag sitta ensam!  Gråter så fort ingen ser, tanken över denna frågan gjorde att jag inte kunde somna igår... Saknar det som en gång var o fanns, men det är o var väl som allt i mitt liv bara något för ett tag... Är så EXTREMT besviken o ledsen, vet snart inte var mitt liv tar mig... Är så vilsen i mig själv o mitt mående att jag inte vet var något är på väg... Det enda jag vet är att smärtorna inom mig o i min själ växer sig större o större... Det gör så ont i mig att jag börjat avboka saker som är viktiga i mitt liv, o det är för att jag känner ingen lust till livet... Är ledsen men kan inte neka det längre, behöver en manlig förebild som jag kan luta mig mot o som kan hjälpa mig o finna det jag känner att jag förlorat... Sitter på bussen hem nu efter o varit o magnetröntgat min fotled inne i Malmö, så bara till o invänta något ifrån ortopeden... Känner bara hur allting inom mig byggs på o tårarna bränner bakom ögonlocken... När ska jag bli behandlad med kärlek o respekt o att man håller det som man sagt/skrivit eller på något sätt lovat mig?! Frågorna är många o oändliga :(

Har o tänker inte namnge eller skriva ut kön eller liknande på personerna, inte heller hur många det rör sig om osv... Läser dem detta så vet dem nog själv om dem är berörda eller inte!! Så fråga inte i kommentarer om vem det rör sig om osv för jag kommer inte svara på det!!! Bara så ni vet om det för vill o tänker INTE utge vem/vilka det är osv!!! Här inne ventilerar jag hur jag mår osv UTAN att specificera diverse person/personer osv i mitt liv!!!

Ett tag i år trodde jag verkligen på att allt i mitt liv skulle vända o bli bättre, träffade en kille som jag VERKLIGEN tyckte (tycker om!) o som jag trodde delade det samma tillbaka... Men som det verkar vara så var inte mina känslor osv besvarade, jag vet inte för har o får inga svar... Det känns så i alla fall, en annan person lovade att ALDRIG lämna mig o ALLTID finnas vid min sida!! FLERA personer lovade mig en massa saker varav INGEN har hållit sina löften, o det sårar mig o gör ont i mig... För det jag hade börjat bygga upp föll samman på mindre än en bråkdels sekund!!!

Personen gör inte det längre, h*n svarar inte då jag hör av mig, jag mår skit då alla dessa personerna lovat mig dyrt o heligt att vara ärliga mot mig o säga till om det var något, säga sanningen till mig!!! Något som INGEN av dem gjort, kontakten bara bröts o anledningarna vet jag inte o få svar på mina frågor vet jag inte om jag någonsin kommer att få... Det gör ont, för behövde o BEHÖVER någon att luta mig mot nu mer än någonsin, någon som jag kan ventilera mina tankar med saker som jag tyvärr inte kan prata om med min mamma då det rör hur jag mår psykiskt!

Tolka inte detta fel, jag har en SJUKT underbar mamma som älskar mig men mitt mående har tyvärr blivit mer än vad hon orkar med o jag klandrar inte henne eller något! Hon är min mamma o precis som alla människor har eller i alla fall de flesta en gräns hur mycket dem orkar med osv, men hon finns för mig ändå o vill inte se mig må dåligt...! Älskar min mamma något otroligt o vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft henne!!

Det känns som om att mycket av det som blivit sagt under slutet av vintern o början på våren bara var ord som sades för att det skulle sägas eller något åt det hållet... Jag känner mig ensam o övergiven av personer som jag VERKLIGEN trodde på o det dem sa!! Gråter återigen dagligen o känner o undrar varför livet gör såhär mot mig, de här personerna ser inte mina tårar eller hur jag mår!! 

Känner mig så JÄVLA dum att jag åter gick i SAMMA "fälla" eller spår, kalla det vad man vill... Jag började smått lita på en del personer, men mina ben slogs undan under mig o jag föll handlöst mot marken... Tilliten o det lilla jag hann bygga upp har splittrats o existerar inte längre... Det känns numera som om att man bara säger saker till mig för att ha sagt det, men sedan efter ett tag så försvinner det man sagt o lovat ifrån personernas liv, men det gör det inte ifrån mitt!!

Tidigare älskade jag ensamheten, det gör jag inte längre, allra minst nu efter det som hänt hittills i år men även det som hände under perioden maj-juni 2010 sedan november 2010-slutet på februari 2011!! Jag vill bygga upp mig själv men jag behöver stöd o hjälp, sådant som jag TRODDE o HOPPADES på att jag skulle få utav en del personer... Känner mig sårad, ledsen men mest besviken över att man bara lämnat mig sådär efter o lovat att finnas för mig, säger/lovar jag något så håller jag det med... Jag säger/lovar INGET bara för att det passar in o kan hjälpa just i en viss situation eller liknande..

Är väl därför som jag blir utnyttjad o sårad gång på gång, jag orkar inte längre... Jag sitter med en oviss situation för tillfället o har INGEN att prata med det om... Ser ni mig nere på stan skulle ni nog inte känna igen mig för det är så ALLT detta har påverkat mig plus att jag varit o är kanske riktigt sjuk... Något jag inte vet än, men hoppas på att få svar på inom en relativt snar framtid!!

Behövde bara skriva av mig lite, ha en fortsatt trevlig kväll! God kväll o god natt på er allihop nu ska jag återgå till det jag sysslade med...

Kanske är det bäst för min egen skull att VERKLIGEN försöka släppa taget om/på min mask/fasad o samtidigt även försöka släppa min sk gard som det kallas inom boxning! Tror jag måste göra det INTE bara för min EGEN skull, utan även för att oron hos personer som vill mig väl o är oroliga för mig ska minska... Jag vet med mig att ett ytterst fåtal personer DAGLIGEN oroar sig över om jag lever eller inte! Jag vill inte känna att jag är en av kanske flera anledningar till att personen/personerna känner en ständig oro på ett eller annat sätt o vis! Känner mig som en börda då bara...

Min mamma sa till mig för ett par veckor sedan att jag MÅSTE sluta fly ifrån mina problem o psykiska/-o själsliga smärtor! Jag VET om att hon har rätt, nekar det inte längre... Det hjälper inte mig att jag ligger här hemma i min ensamhet o gråter! Men jag har lagt på SÅÅÅÅ många lock på min "låda" o min ryggsäck, ja den bara fylls på... O jag vägrar eller rättare sagt så vågar jag nog inte öppna den! Tidigare gånger då jag slagits omkull psykiskt så har jag ändå på något sätt lyckats ta mig upp till ytan igen, om än att det så bara är precis ovanför vattenytan så har jag varit ÖVER! Men denna gången så kan jag verkligen INTE resa på mig, denna gången var droppen som fick MIN inre bägare att rinna över!

Mina ben har slagits undan o ifrån mig tidigare, men denna gången var ALLT annorlunda! Det finns bara TVÅ personer som kommit förbi min fasad/gard/mask! Dessa två personerna jag pratar om är min mamma o min bästa väninna, det har tagit tid för min mamma att ta sig förbi ALLA mina hinder som jag byggt upp för att hålla personer utanför mitt inre o mitt hjärta... Så min mamma o väninna har under ungefär lika många år varit mig så tätt in på livet o närmare kommer dem mig! Jag släpper inte in någon, att jag skriver om det HÄR i bloggen innebär inte att ni kommit mig in på livet... Men de gångerna då jag väl släppt in någon så har jag nätt o jämnt kunnat resa på mig igen, jag är bara bra o ha för ett tag, när man SJÄLV är sårad, vem vänder man sig då till o utnyttjar om inte mig?! Men ska försöka få ett STOPP på det nu!!

Idag har varit en väldigt skum dag, kan nog ärligt säga eller i alla fall gissa på att jag varit med om min FÖRSTA mani period, om än att den "bara" varade i ett par timmar! Vaknade o började plocka undan saker i lägenheten TROTS att min underkropp vill säga ifrån höfterna o hela vägen ner ut till tårna skrek "VAD FAN GÖR DU?!"... Under dessa timmarna kände jag det som om att jag LÄTT hade kunnat klara av PRECIS vad FAN som helst!

Men nu har dessa känslorna o tankarna försvunnit, dem började avta runt kl 15.30 något sådant, nu är jag tillbaka i/med det jag känner till o dagligen har o lever med, ja frånsett stycket ovan då! Min mamma kom på besök för o se min lägenhet ser ut nu... Under tiden hon var här hos mig så log, skrattade o dansade jag o var uppe i varv så det hette duga, det var kusligt! Jag kan inte beskriva eller sätta ord på det hela heller!! Men det var helt enkelt INTE JAG!!! Kollade igenom hela min kropp ett par gånger då jag gick över till MITT "normala" mående/tillstånd, anledningen till detta var bara för o se så att jag INTE gjort mig själv illa...!

Jag hittade inga sår, så jag har inte gjort mig själv illa denna gången (drog en suck av lättnad!!!). Fick höra många fina saker igår på Känsloskolan, personer som inte känner mig eller något, sa till mig att efter jag gråtit, så fick jag en HELT annan kroppshållning, det syntes att jag mådde liiiite bättre, för jag satt inte tyst längre o bara stirrade rakt ner i bordet utan det märktes att jag blev närvarande i det dem höll på med o pratade om...!!! DÄR visar att jag måste våga öppna mig o visa hur jag mår o HUR PASS sårbar jag faktiskt ÄR!!!

Att gråta i sin ensamhet hjälper inte även om man tror/vill tro det, många tror inte att jag mår dåligt eller så, eftersom att utåt så låtsas jag som att allting är okej/bra, men det är det INTE! Men sanningen är faktiskt den att jag mår SKIT, jag hör o känner hur döden ropar på/efter mig! NÄ jag är INTE schizofren o jag har inte heller någon personlighetsklyvning! Men då tar jag den fega utvägen (ta sitt eget liv!) enligt MIN synvinkel o åsikt! ALLA som gjort mig illa på ett eller annat sätt vinner då, det är INGET jag tänker ge till dem! Jag lever för att jag MÅSTE o även trots att jag mår som jag gör o blivit utsatt för det jag blivit så har jag liksom var enda person här på jorden NÅGON/NÅGOT syfte att uppfylla här på jorden INNAN jag återförenas med dem som inte längre finns med mig o många andra!!

Jag fick även berättat för mig att jag är mycket äldre o klokare inombords än vad jag är åldersmässigt! Personen som sa det till mig hade fått ett brev av mig eftersom att personen ifråga gett mig ett brev så kände jag att jag var tvungen o svara tillbaka! H*n la nätt sin hand på min axel/i mitten av bröstkorgen då h*n sa det till mig! 

Jag misshandlar/skadar mig själv genom att skära mig på ställen var det inte syns samt så skiter jag i o äta! Det tjänar ändå inget till längre känns det som om för jag orkar inte resa mig denna gången! Mina ben har slagits undan under mig, så det ENDA jag ser o KÄNNER är mörker o smärta eller rättare sagt smärtor av diverse slag! Mer än såhär kan jag inte öppna mig trots att jag vill, men något inom mig säger STOPP o jag kommer INTE åt mer! Jag är ledsen ville/vill verkligen öppna mig o ge mer! Vem vet när jag väl läser detta högt för de tänkta personerna så gråter/har jag gråtit vid detta laget!! Har nämligen texten på vanliga randiga A4:a-papper sådana man har i block... Valde att INTE skriva av två av dessa sidorna då jag inte känner att jag vill skriva ut det!

Men som Take That sjunger i sin låt Patience (en del av refängen!):

"My heart is numb,

has no feeling!

So while I'm still healing

Just try and have a little patience!"

Jag kommer nog inte bli hel någonsin igen för vet inte om jag någonsin har varit hel på insidan, för jag kan prata o åter prata osv osv osv om ALLT, men jag blir inte av med det för det, för det är inpräntat i mitt minne för ALL FRAMTID... Men ni som känner mig o som läser/följer min blogg ha tålamod med mig! Låt mig göra saker i MIN takt o på mitt EGET sätt så blir det bäst för alla, låt det ta hundra gånger längre tid än om du själv kanske gjort det, men JAG får gjort det o då i MIN egen takt... Så ha tålamod, har själv ett ENORMT stort tålamod, förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket eller förståelse för min situation... God natt o ha en fortsatt trevlig kväll o natt!!! 

xxx A-C

Skit i mig, jag är ju bara bra för ett tag sedan lämnar alla eller de flesta mig! Så har det varit HELA mitt liv... Jag har nog 

snart nått min inre smärtgräns o vad jag orkar med o tål, tårarna rinner längs med mina kinder men till ingen nytta längre!! 

Det gör SÅ ONT i mig att det känns som om att jag håller på att brista o gå itu... Tårarna rinner av sig själv! Skit i mig, jag är 

bara bra när det passar, men det är slut med ALLT det nu! För nu orkar inte JAG mer, nekar inte att tankarna på att möta 

andra sidan finns... 

Men varför ska JAG behöva berövas mitt eget liv för att andra utnyttjar o sårar mig?! Så det är bara en tanke, jag är så 

pass sårad nu att jag inte vet om jag någonsin vågar öppna upp mig o låta kärleken knacka på... Det gör så ont i mig nu 

att jag varken vet ut eller in, trodde verkligen på det som jag o en viss person hade... Men som VANLIGT så slogs mina 

ben undan under mig o jag föll hårdare än jag har gjort tidigare, jag ligger än kvar på marken! Jag kan inte resa på mig 

det gör FÖR ONT!!

Jag ligger där o gråter i min ensamhet, när jag går hemifrån då är det precis som om att allting är normalt vad än nu 

normalt är egentligen...!!! Sedan trodde jag att en ANNAN person skulle finnas för mig men även denne verkar jag ha 

förlorat... Vad gör jag för fel? Jag är öppen, rak o ärlig, PRECIS det som min mamma lärt mig o vara!! Men få tycks kunna 

ta det som jag säger, jag är bara bra för ett tag sedan är jag inte värd mer...

Skit i mig, ni behandlar mig ändå bara som skit, ni sparkar på någon som redan ligger o lämnar mig där jag ligger!! 

Skit i mig för nu orkar jag inte mer, ni skiter i mig, då skiter jag i er med!! Men jag vill egentligen INTE sjunka ner till er nivå 

att INTEsvara då ni hör av er som ni gör med mig!! För då är jag PRECIS som NI!! Men tänker inte släppa in någon på 

mitt liv mer, jag måste bli mer hel o stabil i mig själv så att jag slipper dessa smärtorna o att falla så hårt!!

Ni fattar inte vad ni gör mot mig, ni gör mig SÅ illa, personer som jag gillat o anförtrott mig till, vänder mig bara ryggen 

nu... Att jag är si eller så era ord är numera tomma för mig för SÅ ONT gör det i mig o jag orkar inte längre!! Ni förstår inte 

vad ni gjort o det lär ni ALDRIG göra heller, för ni bara ignorerar mig... Så mycket tid jag lade ner o så mycket KÄRLEK 

jag gav o blev lovad att få åter var bara tomma ord o rena skämten... Det känns så i alla fall!!!

Jag orkar inte längre, medan tårarna rinner längs med mina kinder så försöker jag att göra fint här hemma! Inte för att jag 

vet till vilken nytta, för kommer ingen på besök o jag vill inte ha med någon o göra för jag mår FÖR dåligt nu!! Katterna 

räddar mig, det är tack vare dem som jag inte har tagit det sista klivet!! Skit i mig, ni som ändå bara säger saker o sedan 

inte håller dem kan jag vara för utan i mitt liv... Har träffat på många människor som gjort mig illa redan i mitt liv men att 

NI gjorde det har gjort att jag inte längre orkar ta mig upp igen!! Ni tog upp mig men lik FÖRBANNAT så slog ni undan 

benen på mig igen!!

Ni VET o VISSTE hur skör jag var o ÄR, men nu är jag ÄNNU skörare än tidigare... Jag vill bara ge upp o invänta döden, 

jag orkar INGET längre!! Visst jag har Dagsjukvården o gå till men jag orkar inte mer, all min ork o lust till livet slogs undan 

mig nu denna gången... Skit i mig, det är ni alla så bra på, men finns ett par personer som förgyller min vardag o som verkligen 

gör ALLT för att hålla kvar mig här i livet!!

Tack Sanne för att du finns gumman, du vet om att du är en av dessa personerna o att du betyder mer för mig än mitt eget 

liv gör! O Anneli trots att vi glidit isär så finns du där för mig o jag finns där för dig o vi har börjat prata lite smått med 

varandra igen!! Ni två tillhör dem som förgyller min vardag o är guld värda!! Men inga andra får komma in på mitt liv 

eller mig, för ni gör bara så att jag mår skit o hamnar i skiten gång på gång!! Skit i mig, för det gör ni ändå!! Jag har ingen ork 

eller lust till livet utan jag fortsätter att leva för att jag känner mig tvungen till att göra det...