Kanske är det bäst för min egen skull att VERKLIGEN försöka släppa taget om/på min mask/fasad o samtidigt även försöka släppa min sk gard som det kallas inom boxning! Tror jag måste göra det INTE bara för min EGEN skull, utan även för att oron hos personer som vill mig väl o är oroliga för mig ska minska... Jag vet med mig att ett ytterst fåtal personer DAGLIGEN oroar sig över om jag lever eller inte! Jag vill inte känna att jag är en av kanske flera anledningar till att personen/personerna känner en ständig oro på ett eller annat sätt o vis! Känner mig som en börda då bara...

Min mamma sa till mig för ett par veckor sedan att jag MÅSTE sluta fly ifrån mina problem o psykiska/-o själsliga smärtor! Jag VET om att hon har rätt, nekar det inte längre... Det hjälper inte mig att jag ligger här hemma i min ensamhet o gråter! Men jag har lagt på SÅÅÅÅ många lock på min "låda" o min ryggsäck, ja den bara fylls på... O jag vägrar eller rättare sagt så vågar jag nog inte öppna den! Tidigare gånger då jag slagits omkull psykiskt så har jag ändå på något sätt lyckats ta mig upp till ytan igen, om än att det så bara är precis ovanför vattenytan så har jag varit ÖVER! Men denna gången så kan jag verkligen INTE resa på mig, denna gången var droppen som fick MIN inre bägare att rinna över!

Mina ben har slagits undan o ifrån mig tidigare, men denna gången var ALLT annorlunda! Det finns bara TVÅ personer som kommit förbi min fasad/gard/mask! Dessa två personerna jag pratar om är min mamma o min bästa väninna, det har tagit tid för min mamma att ta sig förbi ALLA mina hinder som jag byggt upp för att hålla personer utanför mitt inre o mitt hjärta... Så min mamma o väninna har under ungefär lika många år varit mig så tätt in på livet o närmare kommer dem mig! Jag släpper inte in någon, att jag skriver om det HÄR i bloggen innebär inte att ni kommit mig in på livet... Men de gångerna då jag väl släppt in någon så har jag nätt o jämnt kunnat resa på mig igen, jag är bara bra o ha för ett tag, när man SJÄLV är sårad, vem vänder man sig då till o utnyttjar om inte mig?! Men ska försöka få ett STOPP på det nu!!

Idag har varit en väldigt skum dag, kan nog ärligt säga eller i alla fall gissa på att jag varit med om min FÖRSTA mani period, om än att den "bara" varade i ett par timmar! Vaknade o började plocka undan saker i lägenheten TROTS att min underkropp vill säga ifrån höfterna o hela vägen ner ut till tårna skrek "VAD FAN GÖR DU?!"... Under dessa timmarna kände jag det som om att jag LÄTT hade kunnat klara av PRECIS vad FAN som helst!

Men nu har dessa känslorna o tankarna försvunnit, dem började avta runt kl 15.30 något sådant, nu är jag tillbaka i/med det jag känner till o dagligen har o lever med, ja frånsett stycket ovan då! Min mamma kom på besök för o se min lägenhet ser ut nu... Under tiden hon var här hos mig så log, skrattade o dansade jag o var uppe i varv så det hette duga, det var kusligt! Jag kan inte beskriva eller sätta ord på det hela heller!! Men det var helt enkelt INTE JAG!!! Kollade igenom hela min kropp ett par gånger då jag gick över till MITT "normala" mående/tillstånd, anledningen till detta var bara för o se så att jag INTE gjort mig själv illa...!

Jag hittade inga sår, så jag har inte gjort mig själv illa denna gången (drog en suck av lättnad!!!). Fick höra många fina saker igår på Känsloskolan, personer som inte känner mig eller något, sa till mig att efter jag gråtit, så fick jag en HELT annan kroppshållning, det syntes att jag mådde liiiite bättre, för jag satt inte tyst längre o bara stirrade rakt ner i bordet utan det märktes att jag blev närvarande i det dem höll på med o pratade om...!!! DÄR visar att jag måste våga öppna mig o visa hur jag mår o HUR PASS sårbar jag faktiskt ÄR!!!

Att gråta i sin ensamhet hjälper inte även om man tror/vill tro det, många tror inte att jag mår dåligt eller så, eftersom att utåt så låtsas jag som att allting är okej/bra, men det är det INTE! Men sanningen är faktiskt den att jag mår SKIT, jag hör o känner hur döden ropar på/efter mig! NÄ jag är INTE schizofren o jag har inte heller någon personlighetsklyvning! Men då tar jag den fega utvägen (ta sitt eget liv!) enligt MIN synvinkel o åsikt! ALLA som gjort mig illa på ett eller annat sätt vinner då, det är INGET jag tänker ge till dem! Jag lever för att jag MÅSTE o även trots att jag mår som jag gör o blivit utsatt för det jag blivit så har jag liksom var enda person här på jorden NÅGON/NÅGOT syfte att uppfylla här på jorden INNAN jag återförenas med dem som inte längre finns med mig o många andra!!

Jag fick även berättat för mig att jag är mycket äldre o klokare inombords än vad jag är åldersmässigt! Personen som sa det till mig hade fått ett brev av mig eftersom att personen ifråga gett mig ett brev så kände jag att jag var tvungen o svara tillbaka! H*n la nätt sin hand på min axel/i mitten av bröstkorgen då h*n sa det till mig! 

Jag misshandlar/skadar mig själv genom att skära mig på ställen var det inte syns samt så skiter jag i o äta! Det tjänar ändå inget till längre känns det som om för jag orkar inte resa mig denna gången! Mina ben har slagits undan under mig, så det ENDA jag ser o KÄNNER är mörker o smärta eller rättare sagt smärtor av diverse slag! Mer än såhär kan jag inte öppna mig trots att jag vill, men något inom mig säger STOPP o jag kommer INTE åt mer! Jag är ledsen ville/vill verkligen öppna mig o ge mer! Vem vet när jag väl läser detta högt för de tänkta personerna så gråter/har jag gråtit vid detta laget!! Har nämligen texten på vanliga randiga A4:a-papper sådana man har i block... Valde att INTE skriva av två av dessa sidorna då jag inte känner att jag vill skriva ut det!

Men som Take That sjunger i sin låt Patience (en del av refängen!):

"My heart is numb,

has no feeling!

So while I'm still healing

Just try and have a little patience!"

Jag kommer nog inte bli hel någonsin igen för vet inte om jag någonsin har varit hel på insidan, för jag kan prata o åter prata osv osv osv om ALLT, men jag blir inte av med det för det, för det är inpräntat i mitt minne för ALL FRAMTID... Men ni som känner mig o som läser/följer min blogg ha tålamod med mig! Låt mig göra saker i MIN takt o på mitt EGET sätt så blir det bäst för alla, låt det ta hundra gånger längre tid än om du själv kanske gjort det, men JAG får gjort det o då i MIN egen takt... Så ha tålamod, har själv ett ENORMT stort tålamod, förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket eller förståelse för min situation... God natt o ha en fortsatt trevlig kväll o natt!!! 

xxx A-C

Skit i mig, jag är ju bara bra för ett tag sedan lämnar alla eller de flesta mig! Så har det varit HELA mitt liv... Jag har nog 

snart nått min inre smärtgräns o vad jag orkar med o tål, tårarna rinner längs med mina kinder men till ingen nytta längre!! 

Det gör SÅ ONT i mig att det känns som om att jag håller på att brista o gå itu... Tårarna rinner av sig själv! Skit i mig, jag är 

bara bra när det passar, men det är slut med ALLT det nu! För nu orkar inte JAG mer, nekar inte att tankarna på att möta 

andra sidan finns... 

Men varför ska JAG behöva berövas mitt eget liv för att andra utnyttjar o sårar mig?! Så det är bara en tanke, jag är så 

pass sårad nu att jag inte vet om jag någonsin vågar öppna upp mig o låta kärleken knacka på... Det gör så ont i mig nu 

att jag varken vet ut eller in, trodde verkligen på det som jag o en viss person hade... Men som VANLIGT så slogs mina 

ben undan under mig o jag föll hårdare än jag har gjort tidigare, jag ligger än kvar på marken! Jag kan inte resa på mig 

det gör FÖR ONT!!

Jag ligger där o gråter i min ensamhet, när jag går hemifrån då är det precis som om att allting är normalt vad än nu 

normalt är egentligen...!!! Sedan trodde jag att en ANNAN person skulle finnas för mig men även denne verkar jag ha 

förlorat... Vad gör jag för fel? Jag är öppen, rak o ärlig, PRECIS det som min mamma lärt mig o vara!! Men få tycks kunna 

ta det som jag säger, jag är bara bra för ett tag sedan är jag inte värd mer...

Skit i mig, ni behandlar mig ändå bara som skit, ni sparkar på någon som redan ligger o lämnar mig där jag ligger!! 

Skit i mig för nu orkar jag inte mer, ni skiter i mig, då skiter jag i er med!! Men jag vill egentligen INTE sjunka ner till er nivå 

att INTEsvara då ni hör av er som ni gör med mig!! För då är jag PRECIS som NI!! Men tänker inte släppa in någon på 

mitt liv mer, jag måste bli mer hel o stabil i mig själv så att jag slipper dessa smärtorna o att falla så hårt!!

Ni fattar inte vad ni gör mot mig, ni gör mig SÅ illa, personer som jag gillat o anförtrott mig till, vänder mig bara ryggen 

nu... Att jag är si eller så era ord är numera tomma för mig för SÅ ONT gör det i mig o jag orkar inte längre!! Ni förstår inte 

vad ni gjort o det lär ni ALDRIG göra heller, för ni bara ignorerar mig... Så mycket tid jag lade ner o så mycket KÄRLEK 

jag gav o blev lovad att få åter var bara tomma ord o rena skämten... Det känns så i alla fall!!!

Jag orkar inte längre, medan tårarna rinner längs med mina kinder så försöker jag att göra fint här hemma! Inte för att jag 

vet till vilken nytta, för kommer ingen på besök o jag vill inte ha med någon o göra för jag mår FÖR dåligt nu!! Katterna 

räddar mig, det är tack vare dem som jag inte har tagit det sista klivet!! Skit i mig, ni som ändå bara säger saker o sedan 

inte håller dem kan jag vara för utan i mitt liv... Har träffat på många människor som gjort mig illa redan i mitt liv men att 

NI gjorde det har gjort att jag inte längre orkar ta mig upp igen!! Ni tog upp mig men lik FÖRBANNAT så slog ni undan 

benen på mig igen!!

Ni VET o VISSTE hur skör jag var o ÄR, men nu är jag ÄNNU skörare än tidigare... Jag vill bara ge upp o invänta döden, 

jag orkar INGET längre!! Visst jag har Dagsjukvården o gå till men jag orkar inte mer, all min ork o lust till livet slogs undan 

mig nu denna gången... Skit i mig, det är ni alla så bra på, men finns ett par personer som förgyller min vardag o som verkligen 

gör ALLT för att hålla kvar mig här i livet!!

Tack Sanne för att du finns gumman, du vet om att du är en av dessa personerna o att du betyder mer för mig än mitt eget 

liv gör! O Anneli trots att vi glidit isär så finns du där för mig o jag finns där för dig o vi har börjat prata lite smått med 

varandra igen!! Ni två tillhör dem som förgyller min vardag o är guld värda!! Men inga andra får komma in på mitt liv 

eller mig, för ni gör bara så att jag mår skit o hamnar i skiten gång på gång!! Skit i mig, för det gör ni ändå!! Jag har ingen ork 

eller lust till livet utan jag fortsätter att leva för att jag känner mig tvungen till att göra det...

Denna gången så trodde jag VERKLIGEN att jag o mitt liv men främst mitt mående var på rätt håll o spår! Men så släpper 

man taget om mig o slänger mitt hjärta i marken, jag som försökt o bygga upp mig själv för att slippa slå i så hårt gång på 

gång... Det hade ingen nytta slog i hårdare än jag gjort tidigare, hur ska jag orka kämpa på o vidare då folk bara slänger 

lögner rakt upp i ansiktet på mig eller släpper taget om mig o mitt hjärta?! Jag kan bara gråta, smärtorna inom mig i min 

själ, dem läker inte o kommer aldrig att göra det! Min mamma sa till mig igår att jag måste sluta fly ifrån min problem o 

mina smärtor o att gråta hjälper inte... 

Jag MÅSTE lära mig o leva med att såhär är mitt liv o det är inget jag kan ändra på mer än o inse det o acceptera det o 

försöka hitta saker som gör MIN vardag dräglig! Jag kan inte hjälpa andra hela tiden, för då flyr jag bara mina egna 

problem... Efter de hårda orden igår o många tårar så har jag väl smått börjat inse att jag kan inte fly längre... 

Smärtorna o mina problem kommer att vara en del av MIG o mitt liv tills jag dör... Jag kan prata o prata o återigen prata 

om dem, men det gör inte så att dem försvinner!

Jag måste inse att jag inte kan ändra mitt öde eller hur mitt liv har blivit, en gång i tiden så visste jag precis vad jag ville! 

Men den personen, ja tyärr så är den sedan länge borta! Avskyr o titta i en spegel, för jag känner inte igen ansiktet som 

jag möts av! Jag vet ju med mig att det är jag själv som står där, men jag ser inte ut som jag en gång föreställde mig! 

Aldrig trodde jag att jag skulle falla såhär djupt eller ens göra mig själv illa! Det var bara patetiska människor o idioter 

som sökte uppmärksamhet som gör sig själv illa! 

DET var min bild av självskadebeteende/självdestruktivitet, men jag har blivit en av dessa patetiska idioterna till 

människor! Jag kan inte neka till att jag gör mig själv illa, då ljuger jag inte bara för mig själv men även för dem som 

VERKLIGEN VILL hjälpa mig... Jag har lärt mig att man inte ska ljuga utan att man ska vara öppen o ärlig om än att detta 

ibland kan såra... Det är min mamma som lärt mig detta, jag fick smaka på sanningen som den faktiskt är igår när min 

mamma sa allt det hon sa! Jag är inte arg eller något på henne, jag visste om allt det hon sa, men jag har förträngt det, 

förnekat det... För jag vill INTE se det, men nu är det det enda som snurrar runt i mitt huvud... Det som min mamma sa 

till mig igår, enda sedan vi avslutade samtalet över telefon, så har dialogen o allt som sades malt om o om o om igen i 

mitt huvud!

Jag vet om att jag flyr ifrån det jag valt o förtränga, men smärtorna i mitt inre o i min själ dem kan jag inte förtränga det 

är bara omöjligt! Jag vet inte hur jag ska komma åt det jag förträngt när jag är vaken, kommer bara åt det när jag 

sover... Det är DÅ jag ser ALLT, jag känner sakerna som jag inte kan känna i vaket tillstånd!! Jag är rädd för att möta det 

jag flyr ifrån, för att skadar jag mig som jag mår nu o det jag KAN komma åt, hur blir det då när jag möter det jag 

omedvetet valt att fly ifrån? Jag är rädd för att jag inte kommer att klara av det o ta den fega vägen ur livet, jag gör mig

redan illa som det är NU... Rädslorna o smärtorna tänk om dem är o blir mer än vad jag klarar av TROTS att dem som 

jag valt o släppa in på mitt liv säger att jag är stark o kommer att klara allt om jag bara vill o bestämmer mig för det så 

är jag LIVRÄDD!!

Det är väl EN av alla anledningarna till att jag väljer att fly istället för än illa fäktas, men jag vet inte, känns som jag inte 

vet NÅGONTING längre!! ALLTING som jag levde för en gång i tiden togs ifrån mig bit för bit, det började med fotbollen 

som gjorde att jag orkade med livet, sedan togs min gnista o ork för att studera o lära mig saker ifrån mig pga att jag 

börjat fly o då hade börjat välja o hjälpa andra för att slippa mina egna problem o smärtor! Den här killen som gjorde 

detta mot mig är en STOR del till att jag sitter var jag sitter idag... Jag litar inte på någon, inte ens på mig själv! Är det SÅ 

livet ska vara o se ut? Man ska väl ändå känna att man kan lita på sig själv, men med tanke på att jag saknar självkänsla 

o självförtroende så hör det väl samman!

Sen mitt hat emot mig själv gör väl inte saken direkt lättare, saken är den att jag gör inte mig själv illa pga ångest eller 

panik! Jag gör mig illa pga mitt hat mot mig själv som person, frustation, smärta o aggression/ilska! Att jag redan när 

allting som jag förtränger/förträngt pågick valde att stänga andra ute o hålla det för mig själv, jag är sådan som person att 

jag inte vill störa andra eller besvära andra med hur jag mår o känner det i mitt inre o i min själ! Flykten är då MYCKET 

lättare att ta till, men jag måste inse att jag kan inte fly längre, jag måste inse att det är dags o möta det som gör ont i mig 

o det som jag inte kan komma åt!!

Jag blir 23 år gammal i september, men jag känner ingen lust eller ork för livet då jag bara stöter på hinder o motgångar i 

allt jag gör... Att fly är mitt enda ljus, jag tar inga droger, är inte alkoholist eller liknande, tidigare skötte jag mina mediciner 

men på senare tid så känns det liksom varför ta dem när jag ändå inte känner någon ork eller lust för livet för att mitt 

hjärta o min själ har så många ärr o öppna sår?! Visst medicinerna gör så att jag mår bättre o håller mig på en mer jämn nivå i mitt

mående, men det är så många tabletter o så måste jag ta Imodium liknande preparat för att kunna ta mina tabletter...

Bilden är ifrån Google!

Känner mig så sjukt ledsen o nere, på något sätt känns det som om att något inte stämmer o att jag blivit lurad... Jag vet inte, är bara en känsla jag har inom mig, har den känslan rätt ofta o ofta visar den att jag har fel... Men jag vet inte, känner mig ledsen o tom på samma gång... Visst det gör jag ofta, men denna känslan är annorlunda! Men jag vet inte, är bara så instabil för tillfället o väntar på tid till min läkare på psyk för att bli utredd o få rätt på min medicinering, för som den är nu mår jag inget vidare...

Jag vill bara få rätt på allt, jag som började tro vet inte om jag ska fortsätta tro eller om jag ska falla tillbaka till hur det var tidigare... Förr eller senare så lär jag nog hamna där jag tror ändå... Men jag vill att det ska gå min väg den här gången men jag vet inget, är så sjukt förvirrad, ledsen o tom som sagt!! Men ska träffa min sjuksköterska på psyk den 28/3 o den 30/3 ska jag dit igen på ett möte med min sjuksköterska o sedan två personer ifrån kommun psykiatrin så att jag kan få hjälp här hemma o en kontaktperson... Men innan det så ska jag den 26/3 genomgå en belastningsröntgen av mina fötter samt fotleder!

Detta för att det är den enda röntgen jag inte genomgått vad det gäller min fot, ortopeden är/verkade smått oroad eftersom att jag inte går rakt på hälen längre på foten jag har problem med PLUS att där är en förhårdnad eller något där senan som gör att man kan röra foten upp o ner, åt sidorna osv... Efter röntgen så ska jag invänta att ortopeden hör av sig tillbaka till mig, så får vi se vad han vill/tänker göra åt saken! Må hända att en magnetröntgen måste göras igen för att få en bättre o klarare bild på vad som kan vara felet o vad det hårda är som ortopeden kände o varför han inte kände/hittade den här senan på min skadade fot, kanske visar sig att det inte är en sjukdom utan är en skada som han kan operera eller göra något åt...

Måste även ringa till min vårdcentral för o be om en remiss gällande min vänstra överarm som jag skadade på min andra handbollsträning o sedan en remiss gällande mina knän som jag fått reda på inte är uppbyggda på det rätta o anatomiska sättet de borde! Det märkte även gipsteknikerna nu i veckan då jag fick gjort ännu en gipsskena av ett annat material som är av plastgips men om jag uppfattade det hela rätt så är där typ mer mjukhet eller rörlighet i den här gips formen än de jag haft tidigare... Börjar bli rejäl storm i mitt huvud igen, så ska nog se till att försöka lägga mig inom kort... Annars blir allt bara mer o mer rörigt o ingen fattar något inte ens jag själv då jag läser om det jag skrivit!! 

Har så mycket i  mitt huvud nu, som jag vill få ut men det tar stopp i mitt huvud! Har o vill verkligen få ner dem men jag får verkligen inte ut något... Saknaden är större än vad jag kan beskriva o att gråta gör ont det med, för mitt vänstra öga är svullet o har en värsta blåtira... Jag vill bara att allt ska komma ur mig innan jag gör något som jag vet att jag kommer till att ångra efteråt! Men oftast så är det så att när jag gjort det så är det då allting släpper o jag kan skriva ner mina känslor o allting!! Men jag vill inte göra det... Visst bägaren är på väg o svämma över men jag försöker stå emot, har inte gjort mig själv illa sedan i augusti trots att suget finns där varje sekund o minut o allt av min vakna tid!!

Jag måste kämpa o jag måste fortsätta vara stark, inte bara för min egen skull utan även för andras... Är jag svag så är jag inget vidare större stöd för någon överhuvudtaget!! Hade verkligen behövt dig här nu Far för att kunna prata med dig om en del saker... Saknar dig otroligt men jag, Millis o mamma kommer aldrig få dig åter, hade verkligen behövt någon att prata med! Att ha vetskap om att bli inlagd nästan dagligen gör inte saken bättre av att ha vetskapen om det! Men vi kämpar så många för att kunna hålla mig hemma istället, för blir jag inlagd så måste jag lämna bort mina två små älsklingar Adidas o Felix o det vill jag INTE!!

Varför måste allting vara så svårt o varför måste ALLT komma på en o samma gång o varför blir det aldrig lätt i livet? Önskar så mycket men får så lite tillbaka, det är sån storm i huvudet på mig nu så att jag inte vet vad... Har inga Ritalin hemma i rätt styrka hemma så får ta en lägre dos, så blir det kanske lite lättare o jag kanske kan tänka klarare o få ut det jag känner inom mig!!

När man som minst anar det så tas personer ifrån en som man älskar så sjukt högt, som man behöver, det är idag 12 år sedan min morfar o bästa vän somnade in... Han visste ALLT om mig, saker om min barndom som jag förträngt... Tårarna rinner längs med mina kinder, jag önskar att mitt liv sett annorlunda ut o att jag varit utan alla dessa tårar, men detta är mitt liv!! Välkommen till livet med smärtor som är synliga o osynliga, smärtor som jag lärt mig o dölja så väl!!

Jag gråter inte inför andra hur mycket jag än känner tårarna brinna bakom ögonlocken o hur mina ögon är fyllda till max med tårar men inget rinner längs med mina kinder!!! Igår var första gången som jag kände ett lugn inom mig som jag aldrig trodde att jag skulle känna, men jag kände det o det är en känsla som jag vill känna mer av!! Att bara va utan o känna ifrån hur dåligt man mår där på insidan!! Önskar bara att känslan varat längre o att jag inte legat o gråtit här som jag gör nu!!!

Det gör så ont i mig på så många olika sätt idag, vill glömma allt det som får mig o må dåligt, men det går inte!! För detta är mitt liv, jag måste börja acceptera att jag inte kan ändra på det förflutna... För det förflutna är till stor del det som format mig till den personen jag är idag som har SÅÅÅÅ mycket kärlek o ge o som gör att jag bryr mig om andra så pass otroligt mycket som jag gör!!!

Ja igår var väl en rätt stor dag för mig, läste upp mitt inlägg "Hur man tappar lusten att andas" för min sjuksköterska på psyk!! Hon blev väldigt glad över att jag delade med mig av detta till henne för hon o som så många andra säger till mig så syns det inte på mig hur dåligt jag mår på insidan! Skickade även iväg texten till min handläggare på Försäkringskassan, hon har med läst texten o förstod nu hur pass dåligt jag EGENTLIGEN mår!! När jag ska träffa min läkare tillsammans med min mamma så kommer jag att läsa upp samma text för dem bägge två...

Jag har sedan länge tappat lusten o orken till att andas o finner ingen anledning till att fortsätta andas... Men jag fortsätter ändå i samma gamla fotspår som jag gjort under så lång tid... Jag är rädd för att avvika ifrån mina fotspår för jag blir så SJUKT sårbar i de lägena... Jag håller mig hellre för mig själv än är ute bland andra personer då jag måste kämpa för o upprätthålla min mask o mitt mående... Jag tillåter inte mig själv o visa mig svag för jag vet DIREKT vad det innebär o leder till!!

Sitter o gråter för tänker tillbaka på ALLT som jag gått miste om i mitt liv pga hur mitt liv är o sett ut plus hur jag mår o mått de senaste 9 åren... Nästa vecka så ska jag o min sjuksköterska göra en sk livslinje, var vi grovt går igenom åren o saker som jag minns men inte fördjupar oss i... Jag minns inte mycket av mitt liv o det är hemskt, hur ska jag berätta för mina framtida barn om en barndom som jag inte minns eller som jag förträngt?! Vill bara ha svar på varför jag mår så dåligt inom mig som jag gör o har gjort SÅÅÅ länge nu, jag vet inte hur länge till jag orkar hålla detta uppe...

Kämpar dagligen med o inte ta rakbladet eller o bli inlagd, blir jag inlagd så tas de två mest värdefulla sakerna ifrån mig o det är mina två älskade katter... Jag lever pga för jag vet att dem måste ha mat o vatten o få sina lådor rensade/byta sand i dem... Jag är deras ett o allt, precis som dem är för mig...

Fick även pratat med ortopeden igår o han som inte ville ha något återbesök ansåg att med tanke på vad jag beskrev för honom så krävdes det en mottagningstid... Jag vet inte men det känns som om att något är av i fotleden, men det är säkert inte så... Må låta sjukt men jag bryter inte något när jag skadar mig (DOCK ej självmant utan ofrivilliga skador) utan jag får bara mjukdelsskador, men jag önskar som det är nu må låta sjukt att något faktiskt gick av eller att jag bryter fotleden så att jag kan slippa o ha så ont som jag har!! 

Jag vet inte var mitt liv eller jag är på väg men jag är rädd för att detta bara är början på något större... Något som jag inte kommer kunna handskas med själv eller att jag aldrig blir o får rätt medicinering utan att jag till slut inte orkar med livet som det är... Jag skrämmer inte bara min omgivning utan även mig själv!!

Saknaden efter att stå på en fotbollsplan o vänta på att domaren ska blåsa i pipan, är sjukt stor! Jag kände mig hemma där på planen, men min kropp tyckte o klarade inte av det!! Tidigare kunde jag kolla på fotboll o prata om det som om att det inte var något! Men bara tanken på fotboll idag får mina ögon att tåras o tårar rinner längs med mina kinder!! Jag saknar det så otroligt mycket, varför är min kropp skapad till o inte kunna göra saker som jag en gång bra för?

Fotbollen var mitt ett o allt en gång i tiden, nu har jag inget.. Jag har SÅ många stora hålrum i mitt hjärta o inom mig som jag inte vet var dem ska ta vägen eller hur jag ska fylla hålen igen! Jag vill börja spela igen, men det går inte, har min fot som är rent fucked up o sedan mina knän som inte klarar av trycket eller ens att springa utan o skrika utav smärta!

Varför ska o har allting tagits ifrån mig som jag en gång brann för o som jag älskade så högt? Är jag dömd? Men dömd för vad i så fall? Dömd att leva med smärta o en massa hålrum inom mig, är det vad mitt liv var o är menat till o vara?! Jag som verkligen älskade fotbollen o den höll mig uppe så att mitt huvud var precis ovanför vattenytan... Idag så finns det inget som kan ta mig upp dit där precis ovanför vattenytan! Till sommaren är det 8 år sedan jag tvingades o ta valet o sätta skorna för alltid på hyllan o bara låta allting vara ett minne blott!!

Visst har jag medaljerna som vi vann, men det är inte samma sak som att stå på planen var jag kände mig hemma!! Jag har ingenstans var jag känner mig hemma längre, jag glädjes åt o för dem som kan spela än idag... Trots att en hel del av dem är personer jag inte tycker om, så är jag glad över att dem än idag kan utöva sporten som jag själv inte kan!! Jag kommer aldrig kunna spela igen o det är ett faktum, ingen läkare tror på att där är något fel på mina knän utan det sitter i mitt huvud, foten kan dem inte säga något om då det är så tydligt att något är fel på den!!

FAN vad jag saknar att stå där på planen o känna att jag var någon o att jag var ett med något!! Idag är jag ingen mer än en person som bara pratar om sjukdomar o smärtor, jag är inte ett med något o jag känner inte att jag är någon längre, fotbollen fick mig o känna det jag behövde känna!! Men nu finns inte det längre o har inte gjort på snart 8 år... Saknaden är enorm o likaså smärtorna fysiskt o psykiskt!!