Ska tatuera in följande på min vänstra underarm "You're gone now, gone but not forgotten, I know I'll see you again"... Men frågan är vilket av alternativen tycker ni är snyggast?

Alternativ 1 (klicka på bilden för o se den i större format!):

Alternativ 2 (klicka på bilden för o se den i större format!):  

Något i stil med den här hade jag tänkt o göra nere på min högra ankel!(klicka på bilden för o se den i större format!):

Känner mig så tom o ledsen o ensam för tillfället, jag gråter floder inombords, emellanåt så har jag gråtit men det är i min egen ensamhet! Jag kan o vill inte gråta eller visa mig ledsen inför andra... Jag har ingen orka till något heller för den delen som det är nu, känns som om att all luft ALLT bara har försvunnit ur/ifrån mig... Jag står på ruta ett igen o vet inte när eller om jag någonsin kommer till att lämna denna platsen... Jag vill så gärna veta vad det är som är fel på mig o varför jag mår såhär dåligt som jag gör men inte visar!!

Har i stort sett bara legat nu i två dagar, var hemma hos min mamma i lördags o bara de få timmarna där tog musten ur mig... Kände mig sjukt trött på alla sätt o vis när jag kom hem igen... När ska min ork komma tillbaka igen? När ska jag börja kunna leva? Jag orkar inte att må eller ha det såhär längre, att vara sjukt nära på att vilja skada sig själv varje dag är inget roligt o det känns hemskt!! Jag är så trött på att må som jag gör o att aldrig finna svaren på alla dessa frågorna som jag sitter inne med...

Jag vill här ifrån men samtidigt så vill jag inte ifrån livet, många säger att livet har mer o ge... Dem har säkert rätt men jag ser det inte, jag ser inte det som så många andra ser!! Mitt humör o mående går upp o ner som jag vet inte vad o har gjort nu ett bra tag! Jag ville ALDRIG leva på bidrag eller liknande, men jag lever på aktivitetsersättning o bostadstillägg bara för att kunna betala räkningar o ha råd till sånt som alla personer som jobbar har!! Men det har jag ändå inte trots aktivitetsersättningen men ändå...

Känner ett enormt tryck inom mig som jag bara vill skriva av o ut men det går inte... Skulle träffat min socionom imorgon men hans son var sjuk så det blev inställt så sa till kvinnan som ringde mig att det inte behövs bokas in en ny tid, för min sjuksköterska är frisk igen o jobbar!! Vill bara lägga mig o sova nu o låta det bli den 27 februari så jag kan prata med någon igen plus prata med ortopeden gällande min fot!! Ska väl lägga mig o försöka få plats bredvid Felix o Adidas som tar upp min plats i sängen!! God natt

Har efter dagens möte på psyk efter o fått beskedet om att jag ska utredas för att fastställa vilka diagnoser jag har etc, på något sätt nu under kvällen börjat misstänka att jag nog är biopolär!! Jag har faser som kan ses som maniska medan jag har perioder som nu t.ex att jag känner mig riktigt nere! Jag ALDRIG fått ångest eller panik vid mina besök då jag varit i byggnaden som allmän psykiatrin ligger.. Men idag fick jag det, inte bara en gång utan TVÅ gånger.. 

Första gången var då jag var inne på toaletten o den andra större då jag o sjuksköterskan gick in i rummet för o väga mig o göra de vanliga rutin kontrollerna!! Jag vet inte varför jag fick en panikångest attack, den kom som en blixt ifrån en klar himmel, misstänker att jag var rädd över vad vågen skulle komma o visa, med jeans, leggings, två linnen, en tunn långärmad tröja plus en tjocktröja samt mina skor stod vågen på 70,4 kg.. Så jag är under 70 kg nu... Jag är rädd för att jag kommer bli så smal igen när man såg fysiskt hur tunn jag var på bara 43 kg som minst...

Men ska börja ta tag i träningen på allvar nu för då blir jag inte "sjukligt" smal på samma sätt plus att jag bygger muskler rätt lätt när jag kommer in i rytmen på nytt!! Men jag ska utredas för alla troliga diagnoser som jag har, den ENDA säkra diagnosen är att jag har ADHD, blandad form!! Min läkare är toppen för han tar mig på allvar o lyssnar på mig o gör o tar saker i min takt o förklarar för mig om jag inte förstått mig på vad han menade eller syftade på... O han talar om för mig varje gång vi träffas hur intelligent o smart jag är trots mitt inre mående, han kan inte förstå hur jag klarar av o hålla upp fasaden som jag gör, att jag klarar av o avstå ifrån o skära mig trots att vi båda två vet hur nära jag är o verkligen göra det, bara det i sig är ett mirakel för oss båda två egentligen...

Jag vill bara börja med utredningarna o få svaren o få rätt på mina mediciner o förhoppningsvis kan börja må bättre, orka mer, känna att jag duger trots att jag kanske inte nådde fram till målet jag satt upp personligen o kunna ta till mig när någon säger att jag var duktig som klarade det trots att mitt mål inte uppfylldes på det sättet jag själv önskat...

Jag är rädd men samtidigt så är jag det inte, för att få reda på vilka psykiska åkommor jag lider av!! Men det är på tiden att någon tagit tag i saken o står på min sida... Nä ska lägga mig nu hade jag tänkt... Rätt trött men svårt o koppla av... God natt o sov gott alla mina fina läsare =) Hoppas ni haft en bra alla hjärtans dag

Ja då var man hemma igen efter att först varit hos sjuksköterskan o vägt mig, kollat puls o blodtryck!! Har normalt blodtryck men min puls är väldigt hög o vikten börjar oroa min mamma! Men så länge dem på psyk inte säger något eller har några synpunkter om att jag ser sjukligt smal ut så gör det inget, plus har börjat träna lite lätt nu med... Är nere i runt 68,4-69,4 kg något sådant... Första gången som jag fick ångest o panik när jag var hos sjuksköterskan, aldrig hänt förr, men har haft en del ångestattacker av o till sedan jag vaknade eller rättare sagt det började smått igår kväll!!

Men ska träffa henne igen om två veckor o då ska vi prata om det jag skrev om igår, när jag var klar hos henne så åkte jag ner o satte mig i väntrummet för att nästa möte med min läkare o handläggare ifrån Försäkringskassan skulle börja kl 09.15 Det blev lite försenat men men, vi hann med o prata om det som Försäkringskassan ville ha o behövde veta... Jag är inte förtidspensionerad men jag klarar inte av o arbeta heller så är ett mellanting men det mesta lutar åt förtidspension... Under mötets gång så kom det upp en massa frågor som varken jag eller min läkare kunde svara på o vi var överens om att det är svårt o säga om jag kan jobba eller inte i framtiden, som det är nu tar vi en bit i taget o dag för dag!

Efter att min handläggare gått så satt jag o min läkare o pratade om en hel del saker, jag ska utredas från grunden men min ADHD-diagnos kvarstår den är min läkare mer än säker på! Risken är stor att jag faktiskt är biopolär men har mest depressiva faser, utreda om jag är emotionellt instabil, graden av mina ångettillstånd o en massa andra saker... Men en sak som både jag o min läkare var o är säkra över är att jag inte lider av någon personlighetsstörning, där är andra sjukdomar som stör Ritalinet så att det inte når punkten gällande koncentration för den hjälper mot allt annat o det var o är därför som min läkare vill utreda mig från början!!

Jag äter många mediciner o det sa min läkare till min handläggare på Försäkringskassan att det är bara för att de kompletterar varandra... När min handläggare var kvar i rummet så sa jag att jag visste om att jag många gånger borde varit inlagd o även egentligen vara inlagd som det är nu... Något min läkare sa att detta kunde han inte säga emot utan han var faktiskt tvungen till att hålla med om saken... Men vi gör allt för att jag INTE ska bli inlagd, min läkare misstänker att många eller de diagnoserna jag kommer till att få kommer att "stämplas" som kroniska eftersom att jag mått dåligt i nästan 9 år o jag mår sämre än när jag insjuknade... Mina hjärnspöken som både min mamma o min läkare kallar det för har gjort att jag låst mig själv o är fast i denna cirkeln...

Frisk det kommer jag aldrig att bli det kunde min läkare säga med all säkerhet för han vet hur pass dåligt jag mår, jag är vad han kallade det för hans prio ett/akut patienter... Så när jag märker av att jag behöver en medicin då är det inte imorgon jag behöver den utan det är IDAG!! Mycket saker kom upp under mötet en hel del som jag ska ta upp med min sjuksköterska nästa gång jag ska träffa henne vilket är om två veckor... Men något som min läkare ansåg vara positivt är att jag börjat träna, för jag måste komma ut, måste finna nya intressen, ska även träffa en arbetsterapeut på psyk som ska bedöma ifall jag kan jobba o i vilken grad, men så sa jag till min läkare att jag måste läsa upp så jag får ett slutbetyg har bara ett samlat betygsdokument! Det fick honom att stanna till men sa att det kan du prata med arbetsterapeuten om ifall du klarar av o göra det... För jag var tydlig med att jag känner att jag inte kan, orkar eller klarar av o arbeta...

Det är mycket som kom fram under mötet o mycket saker som ska ske inom en snar framtid, men känns bara bra att jag tas på allvar o att dem vill hjälpa mig o samtidigt ställa rätt diagnoser på mig etc... Hade kunnat sitta här o skriva om mötet ett bra tag till men det har jag inte tid med för stunden, ska börja tvätta kl 14.00 så måste göra klar tvätten tills dess!!

Hej på er så länge o hoppas att ni hittills har haft en bra alla hjärtans dag o att ni får en fortsatt sådan =)

Min största idol o förebild Martin Stenmarck sjunger "Hur kan man tappa lusten att andas" i sin låt 100 år från nu! Varje sekund, minut o timme av dygnet tänker jag över varför mitt liv blivit som det blivit... Till vad det är i hur dåligt jag faktiskt mår psykiskt, något som jag inte visar utåt... Den FÖRSTA som genomskådat mig o fasaden o masken som jag bär är socionomen som jag träffar... Efter vårt första samtal så tittade ha på mig o så sa han att han såg hur sjukt skör jag är på insidan o all den smärtan inom mig som jag dagligen bär på!

Så hur kan det vara så att man tappar lusten att andas...?! Det finns många svar, det beror helt o hållet på vem man frågar! Den enda jag kan svara för det är mig själv. Att mista sin far är något av det hemskaste ett barn kan föreställa sig kvittar om det är mor eller far det för lika ont ändå, att ha ett sjukligt stort HAT emot sig själv gör inte saken lättare då man enbart vill göra sig själv illa, att ha blivit utsatt för sakerna jag redan blivit under min korta tid här i livet... Minnena som är få o att ha vetskapen om det jag INTE förträngt o samtidigt veta om att det finns inget slut på det hela!

Den jag en gång i tiden trodde jag skulle komma till att bli är sedan länge död o borta, det jag trodde då det finns inte längre, det existerar inte... Jag känner inte igen personen som jag ser så tydligt i spegeln. Det jag ser är inte den unga kvinnan som jag en gång i tiden såg framför mig... Där står en helt annan okänd person, men personen är inte okänd, personen är egentligen jag fast inte det som jag tänkt mig... Personen i spegeln stöter OFTA på diverse hinder här i livet, många gånger så har personen jag själv fallit o slagit i hårt då jag landar!

Jag tycker inte att det är konstigt att man kan tappa lusten att andas, inte efter vad jag personligen blivit utsatt för! Hela mitt liv är o består av en enda stor smärta, frustration, ilska men främst tårar... Varje kväll ber jag om att allt detta en dag ska få sitt slut o försvinna, men jag vet med mig att detta är mitt liv, det kommer aldrig att försvinna hur mycket jag än ber o önskar att det ska få ett slut! Satte jag eller andra för höga krav på mig för tidigt? Svaret är enkelt, JA det var o är jag SJÄLV som sätter för höga krav på mig själv, jag har gjort det hela mitt liv o gör det än idag... Kvittar om jag så lyckas med en liten sak trots det så är det inte nog för mig... Jag har gått ifrån 43 kg upp till som mest 115 kg o nu är jag nere på dryga 69 kg ungefär... På ca 1½ år har jag gått ner närmare 40 kg men jag är inte nöjd... Saker som många anser vara enkla o vardagliga, är tvärtom för mig... Det är allt eller inget för mig, det finns inget mellanting!! O det har det aldrig funnits, jag har ALLTID pressat mig själv till mitt yttersta o kanske därför som min kropp har tagit så mycket stryk som den gjort o gör!

Nästa sommar så har jag levt i o med detta i TIO (10) år... Jag har anpassat mig till det... Det är 10 år vi pratar om, jag mår lika dåligt NU som då om än att jag dessvärre mår sämre idag, under de senaste 2-2½ åren så har jag fått ökad panik/ångest/panikångest attacker som är med mig 24/7, svåra sömnstörningar/sömnsvårigheter samt ett ökat självskadebeteende! Men ingen ser detta, för jag tillåter ingen att se eller ha vetskap om detta för då backar dem/tar avstånd ifrån mig! Detta är troligen för att samhället ser oss med ett svagare psyke eller psykisk ohälsa som instabila etc TROTS att vi lever på 2010 talet... Men många gånger av alla fallen så finns det en underbar o FRISK person...!!! Många som ser mig o lär känna mig har svårt o tro att jag lider av de åkommor/handikapp som jag dagligen slåss med, ENBART för att jag inte tillåter mig själv o låta andra se det!!

Hade jag ORKAT o KUNNAT nå ut till folk att VI ÄR allt som oftast INTE farliga o berätta min historia o mina egna erfarenheter... Den första frågan jag skulle ställt innan jag berättat att jag mår som jag gör hade varit "Tror ni att jag mår psykiskt dåligt?". De flesta hade troligen svarat nä, detta för att man blir sin egen mästare över det som andra ser, man blir expert på den egna fasaden för att skydda sig själv ifrån att bli dömd! MÅNGA gånger har jag bara velat gråta då jag träffat min sjuksköterska eller läkare på psyk! MEN vad händer?, jo fasaden tar över o inga tårar rinner trots att jag så gärna vill det... Bara en sådan simpel sak att jag inte kan vara mig själv o visa mig sårbar inför personerna som jag VET vill hjälpa mig o gör allt i sin makt för att ge mig rätt hjälp... DET skrämmer verkligen skiten ur mig o det skrämmer mig att fasaden/masken växer sig allt starkare UTÅT, medan insidan faller sönder mer o mer i min ensamhet som jag inte kan öppna upp o visa i verkliga livet för andra, det gör för mig det inte så svårt att känna hur lusten att andas försvinner!

Många gånger önskar jag saker men jag talar inte om dem för någon då jag vet att det är önskemål som ingen kan uppfylla då det är omänskliga önskningar... Jag försöker att leva mitt liv o acceptera att den unga kvinnan jag ser i spegeln det är enbart en annan bild av den unga kvinnan som jag föreställt mig, jag försöker att acceptera att jag aldrig är eller kommer till att bli som alla andra o att jag kommer vara unik på mitt eget sätt trots att vi ALLA ÄR unika... Jag är ett stort frågetecken inom många områden vad det kommer till både fysiskt o psykiskt men det är något som jag måste lära mig o leva med, men det är svårt o svårare än många tror o ser!!

Höll på att glömma bort att personen killen som känt mig längst av alla fyllde/fyller år idag, det var först då jag loggade in på Facebook o såg att min syster skrivit grattis till honom... Bättre sent än aldrig, ber om ursäkt Mikael för att jag nästan glömde bort din dag... Det är sånt som inte får ske efter o känt varandra i ca 20 år några månader från o till!! Anledningarna som är de största är att vi knappt pratar med varandra eller ses, som yngre stod vi varandra nära men desto äldre vi blivit desto mer har glappet mellan dig o mig vuxit!!! Vet inte var jag har dig längre min vän, men du är ändå en vän till mig som står mig nära oavsett om vi ses o pratar eller inte!! Du är o har varit som en lillebror för mig hela mitt liv... TROTS att jag "BARA" är 5 månader o 2 dagar äldre än dig... Så än en gång grattis min vän, hoppas att din dag varit bra o att kvällen/natten fortsätter att vara bra om kanske inte lite bättre...

Annars idag så har min mamma varit här o lämnat kattlådan som min katt som bodde hemma hos min mamma o syster fick somna in den 30/1-12... Jag har inte sett henne som min egen katt eftersom att jag bodde hemma o hela den biten, min FÖRSTA egna katt VAR o ÄR o kommer ALLTID att vara Puma!! Hon vilar varmt om mitt hjärta o det är ofta jag tänker på henne, men har två underbara katter som jag inte kan leva utan o dem kan inte leva utan mig... Så fort jag är ledsen eller gråter så är dem där båda två o det är nästan dagligen... Dem är mitt ett o allt, många gånger så har jag varit medveten om att läggas in på psyk ett tag kanske vore bra för mig, men då måste jag lämna bort dem som ligger mig varmt om mitt hjärta Felix o Adidas... 

Det är något jag VÄGRAR göra, jag har valt o ta hand om dem o hela den biten, ALDRIG att jag skulle lämna bort någon av mina två älsklingar bara för att jag skulle behöva vara iväg ett par veckor eller månader... Nä dem är MITT ansvar, dem ger mig mer än jag kan ge tillbaka... Att känna sig älskad trots att jag är den jag är o mår som jag mår så älskar mina katter mig sjukt mycket ändå!!

Jag tycker att jag börjat få i ordning o börja kunna se golvet i min lägenhet, inte för att man inte kunde det innan, men hade en massa kartonger som stod bara o en låg på golvet osv... VISST det ligger kvar saker på golvet, det tar tid för mig o städa, kroppen skriker "NEJ" o mitt psyke likaså... Fick det påpekat att här ser fördjävligt ut fortfarande... Tänker inte säga emot men jag är på god väg o bli klar... Har för mycket saker på för liten plats känns det som om... O för att kunna komma ner i källarutrymmet o förråden så MÅSTE man RINGA sin bovärd o bestämma en TID då han ska komma o släppa in en o sedan låsa efter en när man är klar...

Förrådet i källaren är väl MAX 1 meter bredd o säkerligen kortare än 2 meter o höjden är ifrån golvet upp till taket... Ryms inte mycket där inne PLUS att det springer möss o andra skadedjur där nere i källaren så man får tänka på vad man sätter ner där nere o inte... Garderoben eller klädkammaren är 90 cm gånger 90 cm på ett ungefär o där inne ska jag ha kläder o allt annat som inte ska vara framme... Bor man på 28 kvm i stort sett ingen ljudisolering gör att jag måste organisera saker o ting o ta sakerna bit för bit o små sådana... Men ska försöka få rent HELA lägenheten framtill fredag kväll nästa vecka vill säga 17/2-12... Så jag kan städa ordentligt, tänker framför allt på toaletten o köket, disken misstänker jag att jag tar imorgon...

Då är jag ett steg närmare, men kommer bli en SJUKT lång vecka för mig, har inga pengar o bara makaroner o potatismos hemma... Kan inte äta enbart potatismos för då får jag kväljningar, så får leva på makaroner till på fredag... Men men, har möte med min läkare o handläggare ifrån Försäkringskassan på tisdag 14/2-12 alla hjärtans dag o allt... Men ska träffa sjuksköterskan först för att väga mig, ta blodtryck o kolla min puls... Dem bryr sig inte längre vad vågen säger men dem måste utföra dessa kontrollerna, märker dem eller andra reagerar på att jag börjar se sjukligt smal ut först DÅ kommer siffrorna på vågen att spela en stor roll... Men jag vill inte bli sjukligt smal IGEN, har börjat träna om än bara 3 gånger på 2 veckor, skulle tränat igår men mitt humör var som en berg -o dalbana o mer därtill...

En sak har fastnat i mitt huvud o jag vågar inte ta steget o ställa frågan utifall personen ifråga inte känner likadant o då kommer jag bara känna mig så sjukt korkad... Min hjärna säger att svaret kommer bli ett klart nä att denne inte vill ses o se vart det leder medan andra säger att jag ska satsa o se... I min förvridna värld handlar ALLT om allt eller inget... Jag har inget mellanting, inget mellanläge så att säga... Jag är o blir osäker då det kommer till sånt här, o det är pga mina tidigare erfarenheter att jag inte längre vågar ställa en simpel fråga av rädsla att få ett NÄ!!!

Sjukt egentligen att ens förflutna kan komma att förfölja en resten av livet o förstöra allt, som gör att man betvivlar o antar saker innan man ens vet svaret, det är jobbigare än många tror men detta är sanningen, i alla fall så är det MIN sanning...

Som sagt under morgondagen så ska jag se till att få klart allt här hemma, sätta upp mig på en tvätt tid så att jag kan få tvättat... O känner jag mig själv rätt antingen så kommer jag att städa VARJE dag eller bara låta allting falla tillbaka till som det ser ut nu o gjort länge... Men känns på något sätt att när jag SJÄLV städat klart o hela den biten så kommer jag nog vilja till att hålla det rent o därmed få YTTERLIGARE en tvångshandling... Har DOCK HELLRE ytterligare en tvångstanke o en tvångshandling än att falla såhär djupt igen!! För vid varje fall så slår jag mig HÅRT varje gång jag landar... Något jag vill försöka att förutse o kunna ta tag i o där kommer prestations/ -o kontrollmänniskan inom mig fram, på gott eller ont, inget jag kan se svaret på nu eller ens försöka o föreställa mig... Nu får ödet välja vägen åt mig, o sist men inte minst har varit singel i 4 år o 12 dagar nu... Hoppas snart att jag finner killen som får mig o känna det som alla kallar för att vara kär o att älska någon o veta om att killen tycker, tänker o likadant... Att jag är den ENDA i HANS liv o att HAN VET o FÖRSTÅR att jag är o kommer att vara den enda i hans liv, tills dagen det inte känns rätt!!

Dock önskar jag att jag finner killen jag kommer dela resten av mitt liv tillsammans med, som vill finnas vid min sida oavsett vad liksom jag med honom... Dock gäller det inte då det kommer till otrohet för det är något jag inte kan acceptera etc, det är ett svek som jag VET att jag inte klarar av o hantera!! Jag är bara JAG o ingen annan, jag ÄR INTE farlig, jag lider av olika psykiska handikapp men det är handikapp som i största mån bara drabbar mig själv... Jag ACCEPTERAR o RESPEKTERAR dig för den DU ÄR om DU gör detsamma tillbaka... Nä nu ska jag nog ta o lägga mig o sova!!! 

Tidigare idag så gick jag in på en tjejs blogg här inne, hon är ungefär i samma ålder som jag själv är o lider av en hel del av sakerna jag själv personligen lider av!! Läste hennes blogg o inlägget längst ner som jag fastnade för var det att hon hittat o sett en dokumentär om biopoläritet eller som många även känner till det som manodepressivitet! Jag har kollat på en del av dokumentären o även om än att den här tjejen nämnde att Robbie Williams lider av manodepressivitet tog det mig ett tag in i dokumentären att ta det till mig... Visst har jag länge gissat/misstänkt att Robbie lider av någon form av problem o därav var drogerna o alkoholen det som hjälpte honom JUST DÅ!!! 

Att få det konstaterat o sett det med egna ögon i dokumentären som egentligen inte handlade om Robbie själv personligen utan en annan skådespelare som även lider av sjukdomen... Jag känner till sjukdomen VÄLDIGT VÄLDIGT väl, min mormor var manodepressiv under nästan mer än halva sitt liv... Jag minns henne som frisk fram till 1995 eller 1996 då allting förändrades hon gick ifrån att ha sk normala perioder in i att leva i ett depressivt tillstånd, hon gick inte längre in i maniska perioder som hon tidigare gjort!! Dock är detta inget som jag själv kan dra mig till minnes av att jag sett min mormor manisk utan enbart "normal" o depressiv...

När jag själv insjuknade 2003 så visste jag inte vad som hände, varför allting kändes så tungt o jobbigt o varför jag bara kunde gråta... Personen som jag varit i ca 6 månader försvann över en natt, jag minns datumet då jag insjuknade o hur hastigt ALLTING eskalerade... Jag insjuknade i anonym anorexia, vill säga att jag spyr inte upp maten utan jag struntade o struntar i o äta... På bara två månader var jag nästan bara skinn o ben, jag sov knappt o spela fotboll på detta har nog mycket med o göra att min kropp är som den är idag!!

Men jag kan sitta o tänka tillbaka nu o se tidiga tecken på framför allt mitt tvångssyndrom, min prestationsångest o ångest överhuvudtaget, kräkfobin!! Men det var först den 5 juni 2003 som allt det hemska o jobbiga tog över mitt liv, allt det som jag tidigare varit så van vid o fäst vid hade slagits undan mina fötter... Jag hade börjat i en ny skola i januari 2003 var dem var VÄNLIGA mot mig o tog mig för den jag var o inte hånade mig utan tyckte synd om mig för det jag fått stå ut med under SÅ SÅ många år...

Sommaren 2003 var en ren pest för mig men mycket mer för min familj som drabbades minst lika hårt som jag själv gjorde... Dem fick stå ut med mitt ständiga gråtande, mina humörsvägningar, att jag inte åt o hela den biten... Jag skadade inte bara mig själv utan även min egen familj, min syster blev lidande för att all fokus ifrån alla håll lades på mig o hon kom i skymundan så att säga!!

Men i november 2003 när jag var som sjukast för stunden tog min mamma kontakt med BUP, fick muntligt sagt till mig o likaså inför resten av familjen att jag led av en djup depression, tvångssyndrom o anorexia, sömnen löste dem för mig på en vecka o det sattes även in en antidepressiv medicin... Sommaren 2004 är en sommar jag inte glömmer, många fina minnen ifrån den sommaren o nog den bästa sommaren i mitt liv...

Men den 26 september 2005 gick min pappa hastigt bort i cancer, världen som jag börjat bygga upp slogs i miljoner bitar igen, allt jag kämpat för slogs itu på mindre än en minut!! Det var då jag gick in i skolans värld men även började känna att jag inte var som alla andra, jag passade inte in... Varje morgon på tåget till skolan hade jag panikångest, något som jag inte kände till då... Visste inte ens att det jag kände av o hela den biten faktiskt var ångest av dess olika slag... Men jag gick in så pass i skolans värld att inget annat existerade för mig, jag rispade mig själv för första gången juldagen 2005!! Min syster hade natten mellan julafton o juldagen insjuknat i vinterkräksjukan o min största fobi DÅ var just kräkfobin som ÄN IDAG är större än någon kan ana...

Min mamma fick inte komma nära mig, jag hade inga vänner som jag kunde anförtro mig till så rakbladet blev min egen lilla hemlighet under ett par månader... Varje gång jag mådde dåligt så rispade jag mig, men jag har aldrig gjort det var det syns eller skulle komma till o synas, jag vill inte att någon skulle veta om min hemlighet! Men en dag blev allt för mycket jag hade rispat mig rätt långt o kände att jag måste berätta för någon om detta... Detta var i mars 2006, den antidepressiva medicinen hade dem satt ut under februari månad (korkade idioter på BUP som gör en sådan sak så tätt efter min pappas död!)... Jag smsade tjejen som jag umgicks med i skolan om vad jag gjort o hon kom hem till mig relativt snabbt om jag vill minnas rätt o jag visade henne vad jag gjort men jag hade även talat om för min psykolog vad jag gjorde!!

När jag o min kompis stod vid dörren o pratade så började min mamma att ana att något inte stod rätt till, så när vi satt o skulle äta kvällsmat den kvällen konfronterade hon mig... Jag nekade till att det var något, men hade sagt till min psykolog att jag ville tala om för min mamma att jag börjat göra mig illa på riktigt nu... Men att jag ville berätta det när vi satt med psykologen o läkaren, men så blev inte fallet, den kvällen där vid middagsbordet så om jag inte minns fel skrev jag vad jag hade gjort på en lapp som min mamma läste! Anledningen var den att jag inte ville att min syster skulle få veta vad jag gjort med o mot mig själv under ett antal månader o jag minns att min mamma frågade mig vad jag gjorde mig illa med o jag svarade då att jag tog sönder rakhyvlar o använde rakbladen... 

Dagen därpå satt vi på BUP, jag, min mamma, min psykolog o min läkare... Jag bröt samman o sa att jag inte ville leva längre, känslor som jag lever med än idag att jag inte orkar med livet... Det blev prat om att lägga in mig för mitt eget bästa o för att min mamma skulle kunna handskas med sorgen efter min pappa o kunna ta hand om min syster utan o vara rädd att jag gjorde något... Jag minns TYDLIGT att min mamma sa till läkaren framför allt att "Ni får INTE ta min dotter ifrån mig med, det räcker att jag nyligen mist min make!!!"... Det blev bestämt att jag o min mamma skulle komma tillbaka dagen därpå för o få reda på hur dem ville göra... 

Läget var kritiskt men ändå inte, dem hade tagit upp mitt patientfall med överläkaren som var den första läkaren jag träffade på BUP... Han höll med min mamma om att det var inte läge o ta mig ifrån henne så ny antidepressiv medicin sattes in, dock hade den absolut inte samma verkan som den jag började ta o den som jag återigen tar idag... Jag blev svagare o svagare psykiskt o minsta lilla så föll jag o jag kan säga att hade jag bara varit starkare DÄR O DÅ o fått en helt annan hjälp så hade säkert vissa saker ALDRIG skett i mitt liv...

Åren gick, tog studenten utan ett slutbetyg anledningarna till detta är många men en anledning är den största o jag stötte på en kille som gjorde mitt liv till ett levande helvete o jag som var så svag psykiskt hade o kunde inte spjärna emot... Hade slutat o rispa mig gjorde jag samma dag 2006 som vi träffat läkaren o pratat om o lägga in mig... Direkt när vi kom hem gav jag ALLT som jag kunde göra mig illa på till min mamma, ingen förstod varför jag inte orkade med livet då o varför jag inte orkar med det än idag... Återigen så började jag efter min student känna att det var något som fattades i mitt pussel till liv för att få bukt på det hela.. FÖRST 2010 blev jag tagen på allvar när de på dagsjukvården väl kommit innanför min mur som jag så ömt byggt...

Utåt sett så var jag en glad tjej med ett leende på läpparna o dem trodde inte att jag mådde så dåligt som jag gjorde, förrän jag började öppna mig för min kontaktperson o då såg han nästan direkt hur skör, tom o hur ont jag hade inom mig genom o se mig i ögonen!! Kom i kontakt med en av de två bästa läkarna jag träffat på inom psykiatrin... Han tog mig VERKLIGEN på allvar, det var inte en tvekan om att jag led av mer än depression, tvångssyndrom, ångest/panik, svåra sömnstörningar... Med tanke på att jag var så skör o att det finns manodepressivitet i släkten på min mammas sida så började gissningarna om att jag kanske var manodepressiv, medicin sattes in... Den funkade i någon månad men sedan fungerade den inte längre...

Jag hade på NYTT börjar göra mig illa, denna gången mycket värre än den förra, jag rispade mig inte längre utan jag skar mig relativt djupt, en del av såren vet jag om att jag borde åkt o fått sy ihop, men då hade min mamma kommit på min hemlighet på nytt... Allting började precis innan jag skulle flytta hemifrån, fick sådana panikattacker att jag inte visste var jag skulle bli av... Hur skulle JAG klara av o bo själv när jag inte klarade av o ta hand om mig själv?! Men det var det enda o bästa alternativet för jag kom inte överens med varken min mamma eller syster... Jag sa till dem på dagsjukvården direkt när jag gjort mig illa o var o hela den biten, det är något jag gör än idag...

Min mamma vet om att jag gör mig själv illa, men inte för att jag försöker ta mitt liv då hade jag inte skurit mig var jag skär mig... Jag har MÅNGA gånger lyckats lura mig ifrån o bli inlagd, många av dessa gångerna så har det egentligen varit behövligt för mitt eget bästa... Den 26 april förra året 2011 fick jag den sista pusselbiten på plats, biten som jag så länge förstått att jag saknat, jag har ADHD, blandad form, har symtom ifrån manodepressivitet men inte symtom nog för att få diagnosen utan jag lider av depressionstillstånd o ångest och samt paniktillstånd, tvångssyndrom, emotionellt instabil (mitt humör o mående kan slå om värre än ett oväntat oväder...), har mina fobier, är anonym anorektiker, svåra sömnstörningar o mer därtill... Jag är för sjuk för att kunna jobba eller studera, jag som tidigare var en prestationsmänniska med prestationsångest är det än idag men jag kan inte prestera längre på den nivån som jag skulle kunna godta själv... Jag pressar mig för mycket o stressar upp mig vilket gör att jag förlorar känseln ifrån midjan o neråt, har haft TRE sk stora känselbortfall var känseln varit borta i allt från 1 månad upp till nästan 7 månader... 

Mitt liv är inte enkelt, jag vet om att det är fler där ute som mår som jag eller liknande... Jag är inte den som vill klaga öppet i varje samtalsämne fysiskt men det enda jag känner till är sjukdomar o skador o HÄR inne ja, HÄR kan jag skriva av mig o skriva om PRECIS det jag vill o känner för att skriva... Nä nu ska jag dammsuga så jag kan duscha o sen se vad jag kan laga för mat har ingen mat hemma alls o inga pengar får pengar först NÄSTA fredag... Sen får jag väl se vad kvällen o helgen har o bjuda på, blir väl inget som vanligt men är man van så är man!!!

Har inte gråtit på ett par dagar nu, vilket känns skönt men så insåg jag att det rann tårar längs mina kinder! Jag vet inte varför, antingen för att jag har så pass ont fysiskt att det ger sig uttryck i form av tårar eller så gråter jag av de vanliga anledningarna... Kan inte direkt säga att jag finner dem roliga dessa dagarna o att jag känner mig ensam... 

Jag vill att saker ska vara på en nivå som är nära normal nivå, men det är väl bara ett önsketänkande antar jag... Träffade min socionom i måndags o vi kom fram till att jag ska försöka finna glada minnen, titta på foton för o komma ur den här cirkeln som jag fastnat i... När jag talade om för honom att detta skulle bli svårt då jag inte har så många glada minnen o dem jag har gör mig ledsen för att jag inte längre har det så, att titta på foton hjälper inte heller finns i stort sett inga foton på mig var jag ler! Är det ett leende så är det nästan att jag kan säga direkt att det är ett fejkat leende...

Jag vill med kunna vara glad o känna mig att jag räcker till o duger som jag gör, för i mina egna ögon så gör jag inte det... Jag räcker inte till för o göra det jag vill göra eller så klarar jag inte av det pga olika anledningar!! Jag vill bara kunna vara o må "normal/normalt" för en dag, men det är inte så livet fungerar.. Vi måste lära oss att leva med diverse saker som sker här i livet, det är inte alltid det lättaste o oftast så är det det absolut svåraste o inse att man måste leva med det!! 

Många gånger så ställer man sig frågan eller frågorna om man kunde sett tecken tidigare eller gjort saker annorlunda för att kunna förstå vad det var man missade o varför man inte såg det o gjorde något åt saken... Jag vet själv att jag är sådan, tänk om jag bara sagt ifrån att saker o ting i mitt liv inte alls var som så många eller alla trodde utan vara raka motsatsen o värre därtill... Men det är inte lönt att tänka på det för det finns inget jag kan ändra på mitt förflutna o hur mitt mående är idag! Det jag lever med idag kommer jag att få leva med i resten av mitt liv, kanske om jag har tur så kan jag få det till att bli lite bättre för som det är nu vet jag inte hur länge till jag orkar stanna kvar o kämpa eller om jag ska ta valet o fly!!!

Jag gör allt för att inte välja valet att fly, jag har fått slåss o stå ut med SÅ mycket saker i mitt liv för att ens överleva... Vissa gånger var det inte långt ifrån att jag inte längre skulle sitta här idag o andra gånger så valde jag alternativet att inte göra något!! Om jag bara kunde vrida tillbaka o se på hela mitt liv ur en annan synvinkel o få förståelse för varför jag blev o blivit utsatt för det som jag blivit!!