Tidigare idag så gick jag in på en tjejs blogg här inne, hon är ungefär i samma ålder som jag själv är o lider av en hel del av sakerna jag själv personligen lider av!! Läste hennes blogg o inlägget längst ner som jag fastnade för var det att hon hittat o sett en dokumentär om biopoläritet eller som många även känner till det som manodepressivitet! Jag har kollat på en del av dokumentären o även om än att den här tjejen nämnde att Robbie Williams lider av manodepressivitet tog det mig ett tag in i dokumentären att ta det till mig... Visst har jag länge gissat/misstänkt att Robbie lider av någon form av problem o därav var drogerna o alkoholen det som hjälpte honom JUST DÅ!!! 

Att få det konstaterat o sett det med egna ögon i dokumentären som egentligen inte handlade om Robbie själv personligen utan en annan skådespelare som även lider av sjukdomen... Jag känner till sjukdomen VÄLDIGT VÄLDIGT väl, min mormor var manodepressiv under nästan mer än halva sitt liv... Jag minns henne som frisk fram till 1995 eller 1996 då allting förändrades hon gick ifrån att ha sk normala perioder in i att leva i ett depressivt tillstånd, hon gick inte längre in i maniska perioder som hon tidigare gjort!! Dock är detta inget som jag själv kan dra mig till minnes av att jag sett min mormor manisk utan enbart "normal" o depressiv...

När jag själv insjuknade 2003 så visste jag inte vad som hände, varför allting kändes så tungt o jobbigt o varför jag bara kunde gråta... Personen som jag varit i ca 6 månader försvann över en natt, jag minns datumet då jag insjuknade o hur hastigt ALLTING eskalerade... Jag insjuknade i anonym anorexia, vill säga att jag spyr inte upp maten utan jag struntade o struntar i o äta... På bara två månader var jag nästan bara skinn o ben, jag sov knappt o spela fotboll på detta har nog mycket med o göra att min kropp är som den är idag!!

Men jag kan sitta o tänka tillbaka nu o se tidiga tecken på framför allt mitt tvångssyndrom, min prestationsångest o ångest överhuvudtaget, kräkfobin!! Men det var först den 5 juni 2003 som allt det hemska o jobbiga tog över mitt liv, allt det som jag tidigare varit så van vid o fäst vid hade slagits undan mina fötter... Jag hade börjat i en ny skola i januari 2003 var dem var VÄNLIGA mot mig o tog mig för den jag var o inte hånade mig utan tyckte synd om mig för det jag fått stå ut med under SÅ SÅ många år...

Sommaren 2003 var en ren pest för mig men mycket mer för min familj som drabbades minst lika hårt som jag själv gjorde... Dem fick stå ut med mitt ständiga gråtande, mina humörsvägningar, att jag inte åt o hela den biten... Jag skadade inte bara mig själv utan även min egen familj, min syster blev lidande för att all fokus ifrån alla håll lades på mig o hon kom i skymundan så att säga!!

Men i november 2003 när jag var som sjukast för stunden tog min mamma kontakt med BUP, fick muntligt sagt till mig o likaså inför resten av familjen att jag led av en djup depression, tvångssyndrom o anorexia, sömnen löste dem för mig på en vecka o det sattes även in en antidepressiv medicin... Sommaren 2004 är en sommar jag inte glömmer, många fina minnen ifrån den sommaren o nog den bästa sommaren i mitt liv...

Men den 26 september 2005 gick min pappa hastigt bort i cancer, världen som jag börjat bygga upp slogs i miljoner bitar igen, allt jag kämpat för slogs itu på mindre än en minut!! Det var då jag gick in i skolans värld men även började känna att jag inte var som alla andra, jag passade inte in... Varje morgon på tåget till skolan hade jag panikångest, något som jag inte kände till då... Visste inte ens att det jag kände av o hela den biten faktiskt var ångest av dess olika slag... Men jag gick in så pass i skolans värld att inget annat existerade för mig, jag rispade mig själv för första gången juldagen 2005!! Min syster hade natten mellan julafton o juldagen insjuknat i vinterkräksjukan o min största fobi DÅ var just kräkfobin som ÄN IDAG är större än någon kan ana...

Min mamma fick inte komma nära mig, jag hade inga vänner som jag kunde anförtro mig till så rakbladet blev min egen lilla hemlighet under ett par månader... Varje gång jag mådde dåligt så rispade jag mig, men jag har aldrig gjort det var det syns eller skulle komma till o synas, jag vill inte att någon skulle veta om min hemlighet! Men en dag blev allt för mycket jag hade rispat mig rätt långt o kände att jag måste berätta för någon om detta... Detta var i mars 2006, den antidepressiva medicinen hade dem satt ut under februari månad (korkade idioter på BUP som gör en sådan sak så tätt efter min pappas död!)... Jag smsade tjejen som jag umgicks med i skolan om vad jag gjort o hon kom hem till mig relativt snabbt om jag vill minnas rätt o jag visade henne vad jag gjort men jag hade även talat om för min psykolog vad jag gjorde!!

När jag o min kompis stod vid dörren o pratade så började min mamma att ana att något inte stod rätt till, så när vi satt o skulle äta kvällsmat den kvällen konfronterade hon mig... Jag nekade till att det var något, men hade sagt till min psykolog att jag ville tala om för min mamma att jag börjat göra mig illa på riktigt nu... Men att jag ville berätta det när vi satt med psykologen o läkaren, men så blev inte fallet, den kvällen där vid middagsbordet så om jag inte minns fel skrev jag vad jag hade gjort på en lapp som min mamma läste! Anledningen var den att jag inte ville att min syster skulle få veta vad jag gjort med o mot mig själv under ett antal månader o jag minns att min mamma frågade mig vad jag gjorde mig illa med o jag svarade då att jag tog sönder rakhyvlar o använde rakbladen... 

Dagen därpå satt vi på BUP, jag, min mamma, min psykolog o min läkare... Jag bröt samman o sa att jag inte ville leva längre, känslor som jag lever med än idag att jag inte orkar med livet... Det blev prat om att lägga in mig för mitt eget bästa o för att min mamma skulle kunna handskas med sorgen efter min pappa o kunna ta hand om min syster utan o vara rädd att jag gjorde något... Jag minns TYDLIGT att min mamma sa till läkaren framför allt att "Ni får INTE ta min dotter ifrån mig med, det räcker att jag nyligen mist min make!!!"... Det blev bestämt att jag o min mamma skulle komma tillbaka dagen därpå för o få reda på hur dem ville göra... 

Läget var kritiskt men ändå inte, dem hade tagit upp mitt patientfall med överläkaren som var den första läkaren jag träffade på BUP... Han höll med min mamma om att det var inte läge o ta mig ifrån henne så ny antidepressiv medicin sattes in, dock hade den absolut inte samma verkan som den jag började ta o den som jag återigen tar idag... Jag blev svagare o svagare psykiskt o minsta lilla så föll jag o jag kan säga att hade jag bara varit starkare DÄR O DÅ o fått en helt annan hjälp så hade säkert vissa saker ALDRIG skett i mitt liv...

Åren gick, tog studenten utan ett slutbetyg anledningarna till detta är många men en anledning är den största o jag stötte på en kille som gjorde mitt liv till ett levande helvete o jag som var så svag psykiskt hade o kunde inte spjärna emot... Hade slutat o rispa mig gjorde jag samma dag 2006 som vi träffat läkaren o pratat om o lägga in mig... Direkt när vi kom hem gav jag ALLT som jag kunde göra mig illa på till min mamma, ingen förstod varför jag inte orkade med livet då o varför jag inte orkar med det än idag... Återigen så började jag efter min student känna att det var något som fattades i mitt pussel till liv för att få bukt på det hela.. FÖRST 2010 blev jag tagen på allvar när de på dagsjukvården väl kommit innanför min mur som jag så ömt byggt...

Utåt sett så var jag en glad tjej med ett leende på läpparna o dem trodde inte att jag mådde så dåligt som jag gjorde, förrän jag började öppna mig för min kontaktperson o då såg han nästan direkt hur skör, tom o hur ont jag hade inom mig genom o se mig i ögonen!! Kom i kontakt med en av de två bästa läkarna jag träffat på inom psykiatrin... Han tog mig VERKLIGEN på allvar, det var inte en tvekan om att jag led av mer än depression, tvångssyndrom, ångest/panik, svåra sömnstörningar... Med tanke på att jag var så skör o att det finns manodepressivitet i släkten på min mammas sida så började gissningarna om att jag kanske var manodepressiv, medicin sattes in... Den funkade i någon månad men sedan fungerade den inte längre...

Jag hade på NYTT börjar göra mig illa, denna gången mycket värre än den förra, jag rispade mig inte längre utan jag skar mig relativt djupt, en del av såren vet jag om att jag borde åkt o fått sy ihop, men då hade min mamma kommit på min hemlighet på nytt... Allting började precis innan jag skulle flytta hemifrån, fick sådana panikattacker att jag inte visste var jag skulle bli av... Hur skulle JAG klara av o bo själv när jag inte klarade av o ta hand om mig själv?! Men det var det enda o bästa alternativet för jag kom inte överens med varken min mamma eller syster... Jag sa till dem på dagsjukvården direkt när jag gjort mig illa o var o hela den biten, det är något jag gör än idag...

Min mamma vet om att jag gör mig själv illa, men inte för att jag försöker ta mitt liv då hade jag inte skurit mig var jag skär mig... Jag har MÅNGA gånger lyckats lura mig ifrån o bli inlagd, många av dessa gångerna så har det egentligen varit behövligt för mitt eget bästa... Den 26 april förra året 2011 fick jag den sista pusselbiten på plats, biten som jag så länge förstått att jag saknat, jag har ADHD, blandad form, har symtom ifrån manodepressivitet men inte symtom nog för att få diagnosen utan jag lider av depressionstillstånd o ångest och samt paniktillstånd, tvångssyndrom, emotionellt instabil (mitt humör o mående kan slå om värre än ett oväntat oväder...), har mina fobier, är anonym anorektiker, svåra sömnstörningar o mer därtill... Jag är för sjuk för att kunna jobba eller studera, jag som tidigare var en prestationsmänniska med prestationsångest är det än idag men jag kan inte prestera längre på den nivån som jag skulle kunna godta själv... Jag pressar mig för mycket o stressar upp mig vilket gör att jag förlorar känseln ifrån midjan o neråt, har haft TRE sk stora känselbortfall var känseln varit borta i allt från 1 månad upp till nästan 7 månader... 

Mitt liv är inte enkelt, jag vet om att det är fler där ute som mår som jag eller liknande... Jag är inte den som vill klaga öppet i varje samtalsämne fysiskt men det enda jag känner till är sjukdomar o skador o HÄR inne ja, HÄR kan jag skriva av mig o skriva om PRECIS det jag vill o känner för att skriva... Nä nu ska jag dammsuga så jag kan duscha o sen se vad jag kan laga för mat har ingen mat hemma alls o inga pengar får pengar först NÄSTA fredag... Sen får jag väl se vad kvällen o helgen har o bjuda på, blir väl inget som vanligt men är man van så är man!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett bra tag sedan jag skrev sist, anledningarna är många... Både i negativ o positiv bemärkelse, under detta året som har gått så har otroligt många saker hänt!! Gjorde en undersökning som har fast ställt en diagnos vad det gäller min mage o m...

Ännu en kväll var jag sitter o funderar o tänker på vad är det som går fel o blir fel... Så fort jag hittar en kille som verkar o vara intresserad utav mig precis som jag är av honom så försvinner ALLT!!! Alla killar säger att det är inget fel på mig...

Idag har jag sovit i lägenheten i EXAKT en vecka (natten till imorgon då vill säga!). Det tar sin lilla tid då min fot sätter rätt så många stopp o spärrar, men idag eller ja rättare sagt ikväll bestämde jag mig för o trotsa den o dessa DJÄVULSKA smä...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...