Som rubriken lyder det är PRECIS så jag känner, jag befinner mig i en stad var jag inte finner något ljus, ingen glädje ingenting finner jag i denna mörka men högljuda stad... Staden ligger i ett land som aldrig kommer till att få ett namn.. Tårarna är mina vänner, värmen jag finner jag hos mina katter, men dem förstår sig inte på varför deras sk mamma gråter, dem förstår att något inte stämmer men vet inte vad!!

Jag vill att någon visar mig vägen hem, vägen som jag själv inte kan se eller någonting!! Befinner mig i min stad utan ljus o i landet utan namn.. Men det är INTE HÄR jag vill befinna mig, kunde nätt o jämnt hålla minen o fasaden uppe på bussen hem efter att ha varit på ÖoB o handlat!! Kände bara att jag orkar inte mer, men jag klarade att hålla fasaden om än att de äldre damerna som steg på bussen såg nog på mig att något var fel!!

Håller mitt spel o min fasad på att förfalla, har jag blivit så sårad o allting nu att jag inte kan hålla min sk mur uppe längre utåt?! För jag vill inte att folk som ser mig ska se igenom muren, se det mörker som befinner sig där inne, att skratten är falska, att leendena inte är äkta utan även ett spel!! Jag vill INTE behöva spela längre eller NÅGONTING, men det är min skyddsmur, tills någon sårar mig eller säger något som jag tar åt mig av som DEM anser inte ska göra att hela min värld faller samman!!

Men ska sanningen fram, min värld faller samman VARJE gång någon öppnar sin mun o säger saker som jag tar åt mig eller som får mig o känna mig ÄNNU mer värdelös än vad jag redan gör, trots att dem säger att dem inte menade något illa eller liknande! Det är som Martin Stenmarcks låt "Everybody's Changing", kommer att lägga upp låten här under... Det känns som alla förändras o kommer framåt men jag står var jag står o har gjort på tok för länge nu, jag orkar inte kämpa emot mer.. Det är därför jag drar mig ifrån att vara bland folk, för allt dem säger tolkar jag fel, anser dem att jag gör fel etc... Jag ORKAR INTE mer!! ÄN har jag INTE fallit för det inre trycket att sätta rakbladet emot min hud o se blodet komma, försöker VERKLIGEN hålla löftet som jag gett många personer men även i ett blogginlägg här på bloggen!!

Vill bara lägga mig o sova, vakna upp dagen då allting känns OKEJ o jag INTE längre tar åt mig av vad folk säger o att jag tar vara på nuet o de bra minnena o inte de dåliga... Jag minns knappt några bra minnen, minns dagen då min gudson/kusin föddes, Ladies Night den 29 oktober 2011, januari månad 2007, det var då jag träffade personen som är min andra halva... Hon vet ALLT om mig i stort sett, hon har räddat mig så många gånger att jag inte kan räkna upp dem, hon vet om vad B gjorde med o mot mig, när jag inte kan sätta ord på hur jag mår eller känner så sätter hon dem EXAKTA orden på hur jag mår o känner utan att jag säger något!! Igår var en dag som hon satte ord på mina känslor, precis som pricken över i:et!!!

Hon har stått vid min sida i vått o torrt är bara ledsen över att jag inte lärde känna dig Sanne redan i ettan på gymnasiet då min pappa gick bort!! Den tiden var tuff, min syster hade sin bästa barndomsvän o min mamma hade hennes mamma, men jag hade ingen!! Skolan blev min räddning, sedan blev spiralen/cirkeln som redan var ond nog ännu ondare o värre, jag träffade på fel personer gjorde saker som min kropp sa NEJ till men hjärnan trodde sa JA!! Många av ärren uppstod under denna tiden men även tiden efter, det började med B o detta VET o SÅG Sanne med sina egna ögon, hon såg i mina ögon hur jag led inombords.. Jag räddade henne o hon räddade mig två gånger på raken, under våra snart 5 år som så nära vänner har vi ALDRIG bråkat utan vår vänskap har bara vuxit sig starkare o starkare något den gör än idag o för alltid kommer att göra!! Detta gör den trots att vi inte ses så ofta som vi båda önskar att vi gjorde, o vi är överens om tiden då vi umgicks med varandra nästan varje helg o hon låg dubbelvikt av skratt pga allt jag sa o gjorde!!

Utan Sanne vet jag inte vad jag är, jag vet inte vem jag är, trots att hon skrev följande ord som berörde mig till tårar inatt i ett sms: " Du är den tjejen du är. Med ett hjärta av guld. Som bryr sig om alla ibland inte till ditt bästa. Men du är unik, fantastisk speciell. Glad öppen givmild o en god hjärtad person!", varför ser INTE JAG den här personen som hon så tydligt beskriver?, varför känner INTE JAG igen mig i det min allra bästa vän beskriver mig som?! Är det för att jag tappat bort mig själv SÅ otroligt? När jag tittar mig i spegeln så känner jag inte igen personen jag ser, likadant är det i vattenpölarna eller vatten överhuvudtaget, jag är en förlorad själ enligt mig själv o känslan som jag bär inom mig dagligen!

Det min bästa vän ser i o med mig det vill jag själv med kunna se, men jag kan inte smärtorna är för många o jag vet inte längre var jag befinner mig, vet bara att tårarna är med mig o att jag DEFINITIVT INTE är den personen som jag önskar att jag vore!! Önskar att jag hade/har ett starkare psyke än det jag sitter inne med, ärren inom mig hade nog inte varit lika många då som dem är om jag bara varit starkare! Jag hade kunnat sätta stopp för saker som jag kroppsligt kände var FEL men var för psykiskt svag för att inse o såg det som ett JA!! Skadorna B men även ANDRA åstadkommit är skador som uppstått för att jag INTE såg det jag borde sett, borde förstått det är något jag inser idag, när det väl är för sent... Dessa ärren o skadorna är ärr o skador som jag VET ALDRIG kommer till att läka, som jag skrivit i ett annat inlägg säg INTE åt mig att det kommer bli bra för det kommer det ALDRIG att bli, ni ser inte skadorna på mitt inre ej heller ärren!!!

Det enda ni kan se är ärren jag orsakat på min utsida, men som jag strategiskt satt så att mina framtida barn inte kan se dem o fråga mig om dem, satt dem så att bara jag o ett antal andra personer vet om var dem finns!! Som jag skrivit i ett antal andra inlägg så vill jag inte dra till mig uppmärksamhet, hade jag velat det så hade jag skurit mig var jag LÄTT kunnat visa dem i vilket sammanhang som helst!! Men jag är inte den som söker uppmärksamhet, visst jag får uppmärksamheten här o nu, men jag söker mig INTE till eller efter den, EJ heller att folk ska tycka synd om mig!! Så alla ni som läst enda ner hit, har ni satt stämpeln att jag är en sk uppmärksamhetshora eller liknande kan ni GENAST kasta bort den!! För det är INTE JAG... 

Jag söker o får hjälp, i april varit diagnostiserad med ADHD, blandad form samt emotionellt instabilitet, lägg märke till jag SAKNAR personlighetsstörningen o har DÄRMED INTE diagnosen borderline!! Drar någon ett skämt så kan jag förstå det men kan ta tid för mig att koppla det, jag kan skratta åt VISSA saker om än att dem är YTTERST YTTERST få, när jag var o såg Ladies Night med min mamma o syster i år så under showen existerade inget av det ni läser om här, jag var den personen o människan som JAG VILL o önskar att jag ALLTID var...

Hade tagit med tabletter o ALLT utifall jag skulle få panik eller ångest där inne under showen med tanke på att jag har socialfobi, men jag hade tagit med mig dem HELT i onödan, för det fanns ingen plats för dessa känslorna inom mig där o då!! Var först när jag kom hem igen i min ensamhet som allting kom på plats igen, de ENDA tabletterna som jag tog INNAN vi gick in o satte oss på våra platser var den snabbverkande Ritalinen, men det var mest för att var SÄKER på att jag skulle kunna koncentrera mig o inte låta kaoset i mitt huvud ta den platsen som glädjen tog upp o att jag kunde vara den personen som jag mer än så gärna vill o önskar få vara!! Men tror inte att Ritalinen hade så stor påverkan oavsett vilket, då showen varade i ca 2 timmar o den har effekt i MAX 1 timme o jag tog den 1 timme INNAN allt drog igång!! Så när vi väl gick in för att sätta oss så var effekten av tabletterna ur min kropp, om man tänker efter!!!

Här kommer låten Everybody's Changing med Martin Stenmarck:

Men även låten Stad i ljus som Martin Stenmarck framför den i Så ska det låta 2009: