Min största idol o förebild Martin Stenmarck sjunger "Hur kan man tappa lusten att andas" i sin låt 100 år från nu! Varje sekund, minut o timme av dygnet tänker jag över varför mitt liv blivit som det blivit... Till vad det är i hur dåligt jag faktiskt mår psykiskt, något som jag inte visar utåt... Den FÖRSTA som genomskådat mig o fasaden o masken som jag bär är socionomen som jag träffar... Efter vårt första samtal så tittade ha på mig o så sa han att han såg hur sjukt skör jag är på insidan o all den smärtan inom mig som jag dagligen bär på!

Så hur kan det vara så att man tappar lusten att andas...?! Det finns många svar, det beror helt o hållet på vem man frågar! Den enda jag kan svara för det är mig själv. Att mista sin far är något av det hemskaste ett barn kan föreställa sig kvittar om det är mor eller far det för lika ont ändå, att ha ett sjukligt stort HAT emot sig själv gör inte saken lättare då man enbart vill göra sig själv illa, att ha blivit utsatt för sakerna jag redan blivit under min korta tid här i livet... Minnena som är få o att ha vetskapen om det jag INTE förträngt o samtidigt veta om att det finns inget slut på det hela!

Den jag en gång i tiden trodde jag skulle komma till att bli är sedan länge död o borta, det jag trodde då det finns inte längre, det existerar inte... Jag känner inte igen personen som jag ser så tydligt i spegeln. Det jag ser är inte den unga kvinnan som jag en gång i tiden såg framför mig... Där står en helt annan okänd person, men personen är inte okänd, personen är egentligen jag fast inte det som jag tänkt mig... Personen i spegeln stöter OFTA på diverse hinder här i livet, många gånger så har personen jag själv fallit o slagit i hårt då jag landar!

Jag tycker inte att det är konstigt att man kan tappa lusten att andas, inte efter vad jag personligen blivit utsatt för! Hela mitt liv är o består av en enda stor smärta, frustration, ilska men främst tårar... Varje kväll ber jag om att allt detta en dag ska få sitt slut o försvinna, men jag vet med mig att detta är mitt liv, det kommer aldrig att försvinna hur mycket jag än ber o önskar att det ska få ett slut! Satte jag eller andra för höga krav på mig för tidigt? Svaret är enkelt, JA det var o är jag SJÄLV som sätter för höga krav på mig själv, jag har gjort det hela mitt liv o gör det än idag... Kvittar om jag så lyckas med en liten sak trots det så är det inte nog för mig... Jag har gått ifrån 43 kg upp till som mest 115 kg o nu är jag nere på dryga 69 kg ungefär... På ca 1½ år har jag gått ner närmare 40 kg men jag är inte nöjd... Saker som många anser vara enkla o vardagliga, är tvärtom för mig... Det är allt eller inget för mig, det finns inget mellanting!! O det har det aldrig funnits, jag har ALLTID pressat mig själv till mitt yttersta o kanske därför som min kropp har tagit så mycket stryk som den gjort o gör!

Nästa sommar så har jag levt i o med detta i TIO (10) år... Jag har anpassat mig till det... Det är 10 år vi pratar om, jag mår lika dåligt NU som då om än att jag dessvärre mår sämre idag, under de senaste 2-2½ åren så har jag fått ökad panik/ångest/panikångest attacker som är med mig 24/7, svåra sömnstörningar/sömnsvårigheter samt ett ökat självskadebeteende! Men ingen ser detta, för jag tillåter ingen att se eller ha vetskap om detta för då backar dem/tar avstånd ifrån mig! Detta är troligen för att samhället ser oss med ett svagare psyke eller psykisk ohälsa som instabila etc TROTS att vi lever på 2010 talet... Men många gånger av alla fallen så finns det en underbar o FRISK person...!!! Många som ser mig o lär känna mig har svårt o tro att jag lider av de åkommor/handikapp som jag dagligen slåss med, ENBART för att jag inte tillåter mig själv o låta andra se det!!

Hade jag ORKAT o KUNNAT nå ut till folk att VI ÄR allt som oftast INTE farliga o berätta min historia o mina egna erfarenheter... Den första frågan jag skulle ställt innan jag berättat att jag mår som jag gör hade varit "Tror ni att jag mår psykiskt dåligt?". De flesta hade troligen svarat nä, detta för att man blir sin egen mästare över det som andra ser, man blir expert på den egna fasaden för att skydda sig själv ifrån att bli dömd! MÅNGA gånger har jag bara velat gråta då jag träffat min sjuksköterska eller läkare på psyk! MEN vad händer?, jo fasaden tar över o inga tårar rinner trots att jag så gärna vill det... Bara en sådan simpel sak att jag inte kan vara mig själv o visa mig sårbar inför personerna som jag VET vill hjälpa mig o gör allt i sin makt för att ge mig rätt hjälp... DET skrämmer verkligen skiten ur mig o det skrämmer mig att fasaden/masken växer sig allt starkare UTÅT, medan insidan faller sönder mer o mer i min ensamhet som jag inte kan öppna upp o visa i verkliga livet för andra, det gör för mig det inte så svårt att känna hur lusten att andas försvinner!

Många gånger önskar jag saker men jag talar inte om dem för någon då jag vet att det är önskemål som ingen kan uppfylla då det är omänskliga önskningar... Jag försöker att leva mitt liv o acceptera att den unga kvinnan jag ser i spegeln det är enbart en annan bild av den unga kvinnan som jag föreställt mig, jag försöker att acceptera att jag aldrig är eller kommer till att bli som alla andra o att jag kommer vara unik på mitt eget sätt trots att vi ALLA ÄR unika... Jag är ett stort frågetecken inom många områden vad det kommer till både fysiskt o psykiskt men det är något som jag måste lära mig o leva med, men det är svårt o svårare än många tror o ser!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett bra tag sedan jag skrev sist, anledningarna är många... Både i negativ o positiv bemärkelse, under detta året som har gått så har otroligt många saker hänt!! Gjorde en undersökning som har fast ställt en diagnos vad det gäller min mage o m...

Ännu en kväll var jag sitter o funderar o tänker på vad är det som går fel o blir fel... Så fort jag hittar en kille som verkar o vara intresserad utav mig precis som jag är av honom så försvinner ALLT!!! Alla killar säger att det är inget fel på mig...

Idag har jag sovit i lägenheten i EXAKT en vecka (natten till imorgon då vill säga!). Det tar sin lilla tid då min fot sätter rätt så många stopp o spärrar, men idag eller ja rättare sagt ikväll bestämde jag mig för o trotsa den o dessa DJÄVULSKA smä...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...