Sitter o tänker, min allra bästa men likväl min sämst egenskap! Jag tänker för mycket, stormen i mitt huvud var lugn tills dess att jag kom hem efter o varit iväg o handlat! Hade inte ätit något eftersom att jag inte hade något hemma, tänkte att jag provar Valio's produkt Olo som ska vara bra o hjälpa matsmältningen... Trodde att den var HELT laktosfri tills jag bestämde mig för o kolla på förpackningen en extra gång, tur var det, men jag hade dock redan hunnit äta två stycken =( så min mage gjorde uppror emot mig relativt snabbt efter detta tyvärr ='(! Den var INTE helt laktosfri utan låglaktos, min mage reagerade inte lika snabbt som om det varit Activia eller liknande rena mjölkprodukter men den reagerade...

Är laktosintolerant tål det inte i sk "ren" form så som mjölk, grädde, filmjölk, yoghurt etc, vissa gånger går det bra om maten som innehåller mjölk är tillagad men har den senaste tiden märkt av att min mage säger ifrån även då! Men fick reda på att jag har/lider utav sk stressmage med när jag var hos min läkare på psyk i torsdags den 12/1-12, detta pga min JÄVLA anorexia (jag spyr inte upp maten då jag har en sjukt svår kräkfobi, utan jag struntar i o äta istället!!), så måste äta Dimor/Imodium innan jag äter något överhuvudtaget numera för att jag ska slippa behöva springa på toaletten efter ca 20 min då jag ätit!!

Har lyssnat mycket på musik de senaste dagarna rätt mycket Westlife låtar men även Take That!! Jag sitter o tänker på NÄR o VAR förlorade jag mig själv o min väg här i livet?, har jag ens vetat var eller vad min väg varit i mitt liv? Frågorna är många men svaren är få, jag minns inte mycket utav mitt liv innan jag insjuknade i det psykiska tillstånd som jag gjorde den 5 juni 2003 o som har blivit sämre åren efter min pappas död i september 2005! Det är rätt kusligt att jag minns datumet jag insjuknade o jag minns EXAKT hur hela den sommaren var, jag sov knappt något, gick ner RIKTIGT mycket i vikt, åt i stort sett ingenting, var hårt fysiskt aktiv 3-4 dagar i veckan, jag sov nere i garaget för det var en tanke jag fick för mig att jag kanske kunde få ro där nere men det fick jag inte, jag tvivlade på min sexuella läggning, mina dagar bestod av tårar o frågan "Varför lever jag för?" cirkulerade i mitt huvud... Mitt psykiska mående har påverkat inte bara mig själv något otroligt men även min mamma o syster, även min pappa då han levde, har fått reda på att han var förtvivlad för han visste inte vad han skulle göra... Han såg att jag mådde dåligt, men visste inte vad han kunde göra för o hjälpa mig =(

Jag vet idag att jag är heterosexuell något som jag LÄNGE betvivlade pga min syn på mig själv, har samma syn på mig själv än idag, men vet att jag ALDRIG skulle kunna göra någonting med en annan tjej! Jag är ett riktigt KONTROLLFREAK, jag måste ha kontroll på allt runt mig men allra främst på mig själv, men det är inte så lätt då jag SJÄLV är mer än väl medveten om vad jag kan o har gjort emot min egen kropp... Sitter o tänker på när förlorade jag min väg o mig själv? När försvann gnistan för livet, den glädjen som så många pratar om o om hur stark jag är... För mig är det bara en ren fantasi, för så fort jag börjar känna att livet o glädjen gå på rätt håll osv innan jag ens hinner blinka så har allting rasat o jag faller hårdare o hårdare emot marken för varje gång jag slår i den...

Jag har verkligen förlorat mig själv o min väg här i livet, saker som jag trodde var så solklara då jag var yngre är inte det idag, utan det är snarare frågetecken om hur jag kunde tro dessa sakerna, eftersom att mitt liv tog en så snabb vändning! Om sanningen ska fram så har jag nog mått såhär hela mitt liv men kände inte av det eller märkte inte av det då jag tryckte undan det o trodde att mina drömmar skulle bli verklighet! Westlife o Boyzone var min räddning då jag insjuknade, men jag kände att jag växte ifrån deras musik ett tag o Brolle o Martin Stenmarck som är min förebild o största idol kom in i mitt liv istället... Helt ärligt talat så har den ALLRA<3 bästa kvällen i mitt liv varit den 29 oktober 2011 då jag fick träffat min största idol o förebild samt Brolle när de var i Malmö med Ladies Night!!!

ALLT det som jag lever med dagligen försvann för stunden som jag befann mig på Malmö Arena, jag levde VERKLIGEN i nuet då o jag njöt av varje sekund av det o jag ville verkligen inte att det skulle ta slut... Men som vi alla vet så tar saker slut precis som tiden...

Jag vet varför jag gråter så mycket nu o det är för att Ritalinet lugnar stormen i mitt huvud men så fort den slutar verkar så rinner tårarna o stormen får full fart o kraft igen... Jag undrar om jag någonsin kommer att bli lycklig o känna mig älskad i en relation, men alla tycks fly så fort de får reda på varför jag inte kan göra sånt som de flesta andra i min ålder kan etc etc... Men dem ställer frågorna eller frågan o jag har förvarnat att det är pga personliga anledningar, nämner inte det som jag minns att jag blivit utsatt för eller varit med om utan bara diagnoserna... Men så fort dem får reda på dem antingen så sticker han eller så utnyttjar han min svaghet o vill bara åt min kropp o inget mer, men har lärt mig o o inte falla för det o få falsk bekräftelse!!

Är det då konstigt att jag förlorat min väg här i livet, min egen väg som jag ALLTID gått o att jag förlorat mig själv o hoppet o gnistan kring mitt liv...?! Jag försöker o stå ut med varje dag som går, men som jag skrev igår så består 75% av årets alla dagar för mig av jobbiga dagar!! Det är dagar då jag inte gör annat än gråter o önskar att det vore jag som gick bort istället för min pappa...

Många tankar har gått till min pappa den senaste tiden, ska göra två tatueringar som är riktade till de som inte längre finns med mig o andra längre!! Ska bara spara pengar till dem o hitta en tatuerare o höra med lite olika personer vad de tycker om mina idéer kring just den ena av dessa två plus en annan!! Den senaste tiden när jag blundat eller slutit mina ögon så ser jag mig själv ligga kramades över min pappas döda kropp!! Jag minns inte min far längre, minnena av honom, hans röst o allt blir svagare o svagare, trots att jag försöker minnas honom så är det precis som om att minnena inte finns där som om att min hjärna blockerar mig ifrån o minnas troligen för att det gör för ont att minnas...

I've lost my way here in life but the worst of it all is that I have lost myself and the faith of my own life ='(</3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett bra tag sedan jag skrev sist, anledningarna är många... Både i negativ o positiv bemärkelse, under detta året som har gått så har otroligt många saker hänt!! Gjorde en undersökning som har fast ställt en diagnos vad det gäller min mage o m...

Ännu en kväll var jag sitter o funderar o tänker på vad är det som går fel o blir fel... Så fort jag hittar en kille som verkar o vara intresserad utav mig precis som jag är av honom så försvinner ALLT!!! Alla killar säger att det är inget fel på mig...

Idag har jag sovit i lägenheten i EXAKT en vecka (natten till imorgon då vill säga!). Det tar sin lilla tid då min fot sätter rätt så många stopp o spärrar, men idag eller ja rättare sagt ikväll bestämde jag mig för o trotsa den o dessa DJÄVULSKA smä...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...