Vill börja med o tacka er alla som kommenterade o gav er åsikt om vilken av de två alternativen som jag lade upp igår =) Jag kan tala om för er att de flesta gillade alternativ 1 bäst o det är just den som jag kommer att tatuera in då jag har pengar till o göra det =)!

Med andra ord så blev det denna (klicka på bilden för o förstora den!)

Nä ska lägga mig inom kort, så god natt o sov gott!  

Ska tatuera in följande på min vänstra underarm "You're gone now, gone but not forgotten, I know I'll see you again"... Men frågan är vilket av alternativen tycker ni är snyggast?

Alternativ 1 (klicka på bilden för o se den i större format!):

Alternativ 2 (klicka på bilden för o se den i större format!):  

Något i stil med den här hade jag tänkt o göra nere på min högra ankel!(klicka på bilden för o se den i större format!):

Har inte gråtit på ett par dagar nu, vilket känns skönt men så insåg jag att det rann tårar längs mina kinder! Jag vet inte varför, antingen för att jag har så pass ont fysiskt att det ger sig uttryck i form av tårar eller så gråter jag av de vanliga anledningarna... Kan inte direkt säga att jag finner dem roliga dessa dagarna o att jag känner mig ensam... 

Jag vill att saker ska vara på en nivå som är nära normal nivå, men det är väl bara ett önsketänkande antar jag... Träffade min socionom i måndags o vi kom fram till att jag ska försöka finna glada minnen, titta på foton för o komma ur den här cirkeln som jag fastnat i... När jag talade om för honom att detta skulle bli svårt då jag inte har så många glada minnen o dem jag har gör mig ledsen för att jag inte längre har det så, att titta på foton hjälper inte heller finns i stort sett inga foton på mig var jag ler! Är det ett leende så är det nästan att jag kan säga direkt att det är ett fejkat leende...

Jag vill med kunna vara glad o känna mig att jag räcker till o duger som jag gör, för i mina egna ögon så gör jag inte det... Jag räcker inte till för o göra det jag vill göra eller så klarar jag inte av det pga olika anledningar!! Jag vill bara kunna vara o må "normal/normalt" för en dag, men det är inte så livet fungerar.. Vi måste lära oss att leva med diverse saker som sker här i livet, det är inte alltid det lättaste o oftast så är det det absolut svåraste o inse att man måste leva med det!! 

Många gånger så ställer man sig frågan eller frågorna om man kunde sett tecken tidigare eller gjort saker annorlunda för att kunna förstå vad det var man missade o varför man inte såg det o gjorde något åt saken... Jag vet själv att jag är sådan, tänk om jag bara sagt ifrån att saker o ting i mitt liv inte alls var som så många eller alla trodde utan vara raka motsatsen o värre därtill... Men det är inte lönt att tänka på det för det finns inget jag kan ändra på mitt förflutna o hur mitt mående är idag! Det jag lever med idag kommer jag att få leva med i resten av mitt liv, kanske om jag har tur så kan jag få det till att bli lite bättre för som det är nu vet jag inte hur länge till jag orkar stanna kvar o kämpa eller om jag ska ta valet o fly!!!

Jag gör allt för att inte välja valet att fly, jag har fått slåss o stå ut med SÅ mycket saker i mitt liv för att ens överleva... Vissa gånger var det inte långt ifrån att jag inte längre skulle sitta här idag o andra gånger så valde jag alternativet att inte göra något!! Om jag bara kunde vrida tillbaka o se på hela mitt liv ur en annan synvinkel o få förståelse för varför jag blev o blivit utsatt för det som jag blivit!!

Ville först börja med o tacka http://dalatussan.bloggplatsen.se för att hon gjort min nya fina header som jag är otroligt nöjd med :) Skriver mer sen har lite o stå i här hemma! 

Någon vänlig person/själ som skulle kunna tänkas hjälpa mig med o bara ändra stoleken på själva headern så att den passar in! För som den är nu ser den helt konstig ut o man måste scrolla en bra bit innan man kommer ner till inläggen!! Vore SJUKT snällt =)

Att vara utan en av mina sömnmediciner är något av det värsta jag vet, kvittar hur trött jag är jag kan inte somna det är bara så!! Detta har hänt för andra gången nu, somnade runt efter kl 01.00 i natt o vaknade sedan runt 03.00 o var då vaken fram till kl 08.00 Försökte med ALLT för o somna, lyssna på musik som BRUKAR få mig o somna o slappna av, lyssnade på avslappningsmusik, men INGET funkade!! Tårarna rann, jag vill inte må som jag gör o jag vill slippa alla dessa HELVETES mediciner men jag MÅSTE ta dem!!!

Idag är jag totalt orkeslös o vill precis som gårdagen bara lägga mig ner o sova, men att en sådan simpel sak som o sova ska vara så sjukt svår... Det är inte lönt att ta den snabbverkande Ritalinen heller för o lugna stormen i huvudet då den gör så jag får ÄNNU svårare o sova UTAN Propavanen... Blir så sjukt trött på detta, hade saker jag tänkt göra idag men det kan jag bara ta o glömma, för den orken o den lilla sömnen som jag fått har gjort att jag verkligen inte orkar något alls idag!!!

Vill bara att allt ska vara inom ramen normalt men det är det inte så för mig o har fått reda på att det aldrig kommer att bli så heller pga mina diagnoser... Är det konstigt att man är trött på livet o allt som hör till det? Jag anser inte att det är så konstigt, jag har levt med skiten i närmare 9 år!! Jag vill INGET HELLRE än slippa detta, men man kan inte få allt här i världen, hur mycket man än önskar det... Finns så mycket mer jag vill skriva men är för trött för o skriva eller ens bry mig om något idag, katterna har fått mat o vatten det är det som är viktigast!!! Låt mig bara vara idag, gör det bara...!!!

Jag inser idag att jag förnekade min pappas död förlänge o tillät inte mig själv att sörja honom, för inom mig var det fortfarande som ett slags hat emot honom! Men jag hatade aldrig min far, det kändes bara som det eftersom att han aldrig såg att jag for illa mer än pga mobbningen... Att förtränga en sådan sak som att jag bryr mig inte om att min pappa inte finns mer gör sjukt ont då man väl INSER att han inte finns längre o han inte kan trösta mig som bara en pappa kan göra!!

I år den 26 september så är det 7 år sedan du somnade in på sjukhuset far, i 6 år förnekade jag allt som hänt, för mig var det bara skolan som gällde... Jag hade precis börjat gymnasiet då du blev sjuk o även somnade in ensam på sjukhuset!!! Det finns SÅ mycket som jag vill berätta för dig o allt, men du finns inte med mig fysiskt o jag pratar inte ut i luften som om att du vore här... För det känns bara fel, jag var bara 16 år o skör som bara den när du gick bort men jag blev mer skör dagen du dog o dagen då du begravdes!!

Som tur var så fanns din bror o min farbror precis nära mig innan jag höll på att falla mot marken efter din begravning... Familjen har börjat falla isär känns det som om, vi träffas inte lika ofta längre, har jag tur så blir det en gång om året... Men LÅNGT ifrån då du levde, då träffades vi ofta, något som jag saknar för ingen förstår mig eller hur jag mår eller något!! Jag vill ta den fega vägen för o möta upp dig igen, men det går emot min egen moral att ta den vägen... Jag vill ta den för att slippa allt som gör ont, inte för att låta personerna som gjort mig illa vinna över mig...

Var du än befinner dig idag så tror jag att du ser på oss alla som älskade o älskar o saknar dig, du ser säkert att jag gråter nästan dagligen... Idag är en extremt jobbig dag, vill bara sova bort den men det går inte... Det är idag 5 månader sedan du tog emot Puma, tårarna rinner av saknaden efter henne o imorgon är det 6 år o 4 månader sedan du min älskade far somnade in ifrån cancern o oss alla som blivit kvar här på jorden!! Finns så sjukt mycket som jag vill säga o berätta för dig men som kommer att stanna inom mig till den dagen då vi ses på nytt!!!

Har börjat lyssna mer o mer på Westlife igen o i år är det sista året som de kommer att vara ett band då dem går skilda vägar när 2012 är slut!! Du vet själv hur mycket jag älskade Westlife o att deras musik gjorde så otroligt mycket för mig, visst nu gråter jag mest när jag ser eller hör deras låtar, för du fanns med när jag lyssnade på dem o många av låtarna berör mig på ett eller annat vis!! Att förlora sin pappa i mitten av tonåren är inte det lättaste, men jag hade så mycket annat som gick runt i mitt huvud att jag förträngde att du inte längre fanns med oss... Mina lärare kunde inte förstå hur jag kunde klara av skolan med de betygen som jag fick under första o andra året på gymnasiet men skolan blev väl min räddning antar jag!!

Nu vet jag inte vad eller varför jag kämpar, det är kanske du far som ser till att jag inte bara lägger mig ner o låter mitt liv tyna bort... Det är en svår fråga, men att mista dig 5 år efter morfars död har väl gjort att jag försöker uthärda o hoppas på att livet någon gång kan ge mig lite ljus i o på det hela o få mig o inse att livet inte är så jobbigt som jag tycker att det är, men att få fler o fler kroniska diagnoser o smärtor fysiska som psykiska gör allting så sjukt jobbigt!! Jag skulle börja detta inlägget på ett annat sätt men jag mindes inte var eller hur jag skulle börja när jag väl satte mig för o skriva...