Veckan som kommer är med fullbokad, imorgon ska jag till Ungdomsmottagningenkl 11.00, tisdag ska jag träffa min läkare på psyk tiden kommer jag inte ihåg, onsdag har jag för mig att jag ska tvätta o sen något mer, tror det var sjukgymnasten, torsdag ja vad tusan var det nu jag skulle göra då o på fredag 

så ska jag till min läkare på vårdcentralen!!

I fredags höjde jag dosen Ritalin till 30 mg, men jag känner knappt någon skillnad ifrån 20 mg!! Effekten sitter i max 3-4 timmar sedan är kaoset tillbaka lika snabbt som en blixt slår ner!! Men får vänta i 2 veckor innan jag kan träffa o har tid med min ADHD-läkare!! Men har man ett fullspäckat schema som han har så är det bara till o vänta...

Har mycket i huvudet, många frågetecken, önskar att jag bara kunde skriva av mig allt det som jag sitter inne med, men det går bara inte, det är totalt omöjligt!! För varje dag som går så uppstår det ett eller flera nya hinder som hindrar mig ifrån 

att komma framåt dit jag vill! Jag har börjat inse o acceptera att jag kanske aldrig kommer till att studera eller jobba, men det är inget jag vill eller tänker lägga energi på NU, idag!! 

Vet att folk börjat snacka skit bakom min rygg o tror en massa saker om mig, men jag tänker låta dem snacka, jag orkar inte bry mig längre!! Har levt med detta LÄNGE så är inget nytt för mig, vill man snacka skit eller snacka bakom min rygg fine with me!! Jag tar inte skada av det, jag vet nog själv vad som är sant 

eller falskt osv i mitt liv, är ju trots allt mitt liv o mina känslor osv!! Vill skriva av mig, skriva o bara skriva men jag kommer inte på något o skriva om... Aja skit samma...

Ni får ursäkta att texten blir konstig, men internet la av o fick sparat texten i Wordpad därav blir texten såhär himla konstig!! Sparade texten för att jag inte ville/orkade med o skriva om texten helt o hållet!!!

Har nu tänkt lägga upp bilder ifrån augusti 2003 o följande år fram tills nu!! Många har otroligt svårt o tro att jag varit så sjuk som jag varit/egentligen är (medicinerna som gör att jag ligger på den vikten jag gör!)

Augusti 2003, sitter med min gudson/kusin i famnen: Vikt ca 47 kg, i oktober samma år vägde jag som allra minst 44-45 kg!!

Sommaren 2006:  Vikt ca 50-55kg

Någon gång i början av 2007: Vikt ca 55-57 kg

Juni 2008: Vikt ca 68-73 kg är inte säker på hur mycket jag vägde men troligen så har jag vägt mer!!

Juli 2009: ca 75-76 kg stor sannolikhet att jag vägde mer

Augusti 2009: Vikt ca 75 kg möjligen mer

September 2009: Vikt 75-78 kg kanske mer tom

Bilder ifrån The Studio

Oktober 2009: ca 80-83 kg mkt troligt ännu mer

December 2009: ca 85-87 kg

Här emellan så gick jag upp till 98,1 kg då jag vägdes i maj förra året vill säga maj 2010!!

September 2010: ca 91,4kg

Oktober 2010: ca 91,4 kg

April 2011: ca 85 kg

Maj 2011: ca 79-80 kg

Såhär ser min kropp o jag ut för tillfället...!!!             

Här ser man både min kamp för o komma upp o ur min aneroxia som fick  sin start i juni 2003, pga mina mediciner så gick jag upp otroligt mycket i vikt! Som mest har jag vägt över 100 kg o som på den allra första bilden väger jag 47 kg, men vägt som minst 44-45 kg!! Är fortfarande i kamp med min aneroxia, då jag inte äter som jag ska!!! Målvikten är ca 65 kg!! Men det går på rätt håll för mig i alla fall!!!

Jag trodde jag skulle glömma dig, komma över det som du o jag "hade".. Men jag kan inte, tänker på dig ofta, varje gång jag ser en hund som liknar din så är det du som är fast i mitt huvud, inte bara för stunden.. Utan för minst en vecka!!! Jag hatar det här, varför kan du inte bara säga att du inte vill ha mig... Såra mig hellre med sanningen genom o säga den än o låt mig leva i ovishet..

Ofta gråter jag över hur du o jag kunde haft det, om du bara gett mig den chansen!! Chansen som jag aldrig kommer till att få, då du ville en sak o jag ville en annan!! Men jag har hela tiden vetat om vad jag velat med dig, det är allt annat runt omkring mig som gör mig förvirrad, kluven o Gud vet inte allt, men jag har ju svaret till varför mina handlingar, mina tankar o allting tog över utan att jag kunde styra det... Jag vill vara bara skicka till dig, jag vet vad det är som fattas mig nu o varför jag har agerat o reagerat som jag gjort.. Men troligen är detta försent, du har nog redan någon annan, varför ska jag lägga ner tid på dig då du inte verkar göra det på mig?

På lördag är det 6 veckor sedan jag skickade till dig sist, men säger jag sanningen om vad det är som fattas mig så kommer du antingen o förstå eller så kommer du att fortsätta som du gör o gjort nu!! Inte vilja veta av mig, som jag sagt så många gånger tidigare, jag har inte valt detta, det är något jag är född med, men som först på allvar börjat visa sig det senaste året...

Tårarna rinner, jag vill bara att du ska lyssna, på allt jag har o säga, sedan kan jag vända dig ryggen för då har jag fått sagt det JAG vill ha sagt o troligen först DÅ kunna gå vidare, men det är inget val längre!! Har tagit bort ditt nr men har kvar det ändå, min chans hos dig är nog allt ifrån noll om inte lägre... Du klarade inte av o ta mig för den jag var, du ville inte veta om varför jag tog mina mediciner o hur jag mådde, det var DINA regler vi spelade efter.. Jag var blind o vågade inget annat, jag spelade med!! 

Trodde att tiden skulle läka alla sår, om en vecka fyller du år, det tär på mig o påminnas om att jag kommer ihåg våra datum, första gången vi sågs, när du fyller år, när allt blev fel mellan oss, när vi träffades på nytt igen osv... FAN, tiden läkare inte alla sår o lindrar dem inte heller, dem rivs upp hela tiden... Vill släppa taget om dig men jag kan inte, VARFöR?! 

Jag skulle LÄTT kunnat ge dig ALLT, inga materiela ting, men LÄTT, ömhet, kärlek, lyssnat på dig, hela tiden funnits där för dig, allt sånt här.. Men det var nog inte din tanke att det skulle bli såhär... Jag hade LÄTT kunnat ge dig det som så många andra INTE skulle kunnat!! Varför kan du inte INSE detta?!

Kollade nyss in bloggen o insåg att jag inte skrivit något sedan i söndags fy på mig!! Men har hänt en del i veckan, saker som jag försöker ta in, sjukgymnastiken drog igång riktigt igår, känner dock ingen träningsvärk än... Men man ska aldrig säga för mycket för pang på så har man den där träningsvärken ^^

Nä men vad har hänt i veckan då?

I måndags vad jag minns så var det bara panik o ångest attacker hela dagen, precis som helgen hade bestått av.. Tror inte att jag gjorde något vidare förövrigt, tänkte mest på tisdagen o hur det skulle gå antar jag!!

I tisdags var jag äntligen o träffade överläkaren som är specialist inom ADHD, besöket tog 1½ timme o jag som bara trodde det skulle ta 30 min.. Men fick fylla i en massa frågor osv, som han sedan skulle summera... Han kunde rätt tidigt säga att jag har ADHD, mitt slugiltiga sumeringspoäng räknande slutade på 108 p.. Han talade om för mig att han hade ytterst ytterst få patienter som låg så pass högt upp på eller över skalan som jag gjorde!! Den flesta brukar ligga någonstans mellan 50-100 p... Så har äntligen fått min diagnos, för många kan det låta konstigt, men att ha levt i ovisshet om saker o ting i många många år gör att det helt plötsligt känns som om att allting börjar falla på plats!!

Jag kan ju se nu varför jag agerat o reagerat o dragit mig undan tidigare o varför jag kanske inte gått ihop med personer som jag egentligen borde ha gjort! Jag har enda sedan jag kom i kontakt med BUP i november 2003, känt att någonting fattas någonting stämmer inte, jag är inte bara deprimerad o har tvångssyndrom samt mina fobier.. Visst läkemedel mot depressionen sattes in o det hjälpte en hel del, men det förklarade ändå inte varför jag kände det som om att någonting fattades!!

Sedan jag kom i kontakt med vuxenpsyk så har dem i stort sett dragit slutsatser efter vad dem på akuten sagt osv då jag kommit in med en skada.. Det erkände min läkare för både mig o min mamma förra veckan!! Men jag är verkligen glad över att dem ÄNTLIGEN tog tag i saken o tog mig på allvar, läkaren jag träffade i tisdags är underbar, han lyssnar, kan skämta o tycker att det är okej att jag gråter o agerar/reagerar som jag gör.. Jag ska träffa honom igen den 11 maj för o ta med papperna som jag o min mamma har fyllt i tillsammans, tänkte även ta med mina betyg så han kan se dem!! Medicin ska även skrivas ut då o som jag ska påbörja o ta dagen därpå vill säga den 12 maj!!

Det var nog allt vad som hände i tisdags, mycket fokus på diagnosen o ta in allt osv..

I onsdags så kom Eddie hit till mig, han hade laddat ner en serie till mig dock fel sådan, men det gör inte så mycket alla kan vi göra fel.. Sen gick vi o beställde kebab o  sa klart o tydligt till han som tog emot vår beställning sätt nu ett kryss på den som är STARK, vi fick upprepa ett antal gånger att vi skulle ta med oss maten HEM!! När vi väl kom hem så gav jag ju den kebabrullen med ett kryss på till Eddie, det visade sig att han som gjort kebabrullarna satt krysset på FEL kebabrulle... Mindre roligt kan jag säga er, har fortfarande ont som sören i min tunga, så gick dit igår igen o beställde o berättade detta för han som jobbade där vad som hänt, han sa att chefen var skyldig mig en gratis kebabrulle pga felet, men han var inte där igår så måste gå dit in om idag innan jag går till min morbror!! 

Eddie stannade över natten OBSERVERA vi ÄR bara vänner, han sov i bäddsoffan o jag i sängen!! Han kritiserade dock mitt sätt o städa så det slutade med att han själv fick göra det... Eller ja i alla fall en del utav det!! Så han stannade onsdag till torsdag... På torsdagen hände inte så mycket mer, var fortfarande sjukt trött i huvudet, så ville vila men det gick ju inget vidare då det aldrig blir lungt uppe i huvudet i mina tankar!! Men men..

Igår fredag så var jag hos min sjukgymnast, fick påbörja övningar med låren, bäckbotten, rygg o axlar till att börja med!! Är som sagt egentligen meningen att jag går dit för att få hjälp med min fot, men ortopeden i Malmö hade inte fått in min förbannade remiss ifrån Reumatologen, så ska ringa dit på måndag o fråga vad tusan dem sysslar med, får ju inte stödja på foten!! Så får höra vad dem har att säga om saken, rätt irriterande som sagt!! Vad hände mer igår?! Hm jo jag gick o hämtade ett paket som kommit med posten, sedan träffade jag på ett par personer som jag "känner" o en utav dem vet jag vem det är osv.. Vågade dock inte prata med honom men visade sig ju senare att han istället tittade på mig :p Frågade honom varför o till svar får man har inte sett dig så mycket :p

Nä men var rätt roligt, snackar mer än gärna mer med denna påg eller vad man nu vill kalla honom ^^ Han är en snäll kille så o har varit tillsammans med en av mina kompisar som jag inte umgås så direkt med!! Småkomiskt det hela där, jag är ju blyg som satan, men dem andra har jag ju träffat på o pratat med ett par gånger så är lättare o snacka med dem!! Så det blev till o stå där o snacka lite, alltid trevligt =) Sen kommer där en annan kille minns inte namnet eller något men plötsligt så stöter han på mig o som jag dissade honom xD

Visst han var väl inte ful men inte direkt min typ av kille, verkade trevlig o så men nä kändes inte riktigt rätt som sagt!! Pallar inte med killar som bara verkar vara ute efter en sak precis som han verkade vara *FET DISS på det JA* Gick o la mig rätt tidigt igår hade inget o göra, inget roligt gick på Tvn, kände mig ensam trots katternas närvaro men men...

Nu ska jag snart in i duschen, för är tänkt att jag ska försöka ta mig till min morbror m. familj o grilla idag.. Slutade inte så väl sist men var nog bara för att en medicin hade utsatt tvärt bara ett par dagar innan... Sen tar ju min kära lillasyster med snart studenten o våren är verkligen på väg nu, o likaså pollen, håller på o hosta ihjäl mig nästan o sen hör man inte vad jag säger heller för jag blir så förbaskat hes!! Blir till o ta med Stesolid 2 mg utifall jag skulle få panik hos min morbror men hoppas jag slipper det!! Har ändå gått med sjuk ångest o panik hela veckan men men... Uppdatering o så kommer säkerligen senare ni får ha en bra Valborg för övrigt <3

Jo för tusan får inte glömma att jag fick min EFTERLÄNGTADE signerade Brolle skiva nu i veckan med, kände mig som ett barn på julafton, han är bara så snygg o hans röst gör då banne mig inte saken bättre ^^:$  

Det är säkert en del läsare som inte känner mig personligen som undrar vem jag är, o inte bara den "sjuka" sidan av mig, som det mesta i denna bloggen jag måste dessvärre säga gör!!

Som mitt blogg namn säger så heter jag Ann-Charlotte, men blir sällan kallad för det, har smeknamn i stort sett på alla olika ställen o personer!! Men de flesta kallar mig för A-C eller Charlotten eller Lotta!! Jag är en tjej som är född i september 1989, jag är inte som de flesta i min ålder, jag lider som sagt av mina psykiska åkommor samt även de fysiska!!

Utåt sett så visar jag som om att det inte vore något fel på mig, mer än att min fot inte är som den ska... Men annars verkar jag som vilken annan person i min ålder, men är inte läget som ni kan läsa i tidigare inlägg!!

Att ständigt ha ett kaos inuti i mitt huvud, gör inte saken lättare.. De senaste dagarna har varit kämpiga, varför är något jag inte riktigt kan svara på!! Skulle varit hos min kusin o firat hennes 20 års kalas vid detta laget, men ångesten o paniken o allt inom mig har gjort att allt känns jobbigt o jag kan inte göra något åt saken!!

Det kan kanske gälla det inför tisdag som jag är orolig eller kanske nervös!! Jag är så sjukt rädd att han kommer till o säga mig att jag inte har ADHD, o att mitt kaos kommer till att fortsätta vara ett kaos!!

Men tillbaka till vem jag är...

Tidigare ifrån 9 års ålder fram till det året jag skulle fylla 15 spelade jag aktivt fotboll, men tyvärr så blev den karriären otroligt kort!! Mina knän klarade inte av sporten längre, efter varje träning/match kom jag hem gråtandes o kunde knappt gå!! Så sommaren 2004 sa mina föräldrar ifrån att jag borde lägga av med fotbollen!! Det blev tyvärr faktiskt så att jag gjorde det, rent emot min egen vilja.. Mina knän har länge allt för länge varit ett stort problem o med mycket smärtor...

Först det året som jag fyllde 17 fick jag reda på av en otroligt duktig neurolog att jag ALDRIG i mitt liv skulle fått lov o springa än spela fotboll!! Lite väl sent men, jag fick svaret som jag länge längtat efter, men det är o var inte hela sanningen!! Jag vet fortfarande inte vad som fattas mina knän än min fot... Blir jag stressad eller pressad så förlorar jag känslen i mina ben ifrån midjan o neråt!! Detta är ett ytterst jobbigt tillstånd o hamna i, det har hitintills hänt 3 gånger, men jag befarar att det kommer till att bli fler, men man vet aldrig!!

Precis som alla andra så har jag gått i skolan, har alltid haft lätt för att lära mig saker o ta mig till saker!! Vissa saker har jag dock otroligt svårt o lära mig o det fastnar inte!! På gymnasiet så gick jag omvårdnadsprogrammet, ett program/linje som jag hela tiden vetat om att jag velat gå!! Mina betyg var inte av den lägre rankningen, hade ett fåtal G:n men mest VG o MVG i mitt betygsdokument!! Jag har inte ett slutbetyg pga en del saker!!

Men om det nu visar sig att jag har ADHD o får medicin mot detta, så kan jag troligen läsa upp mina betyg så att jag får ett slutbetyg!! Så jag kan läsa beteendevetenskap o kriminologi, vad jag sedan därefter väljer att jobba med eller som, det återstår o se!! Jag kan inte tänka på min framtid då allting bara går i kaos o blir fel!! Så kan inte planera framtiden förrän mitt mående är mer stabilt än vad det är nu!!

Vill ni veta något mer specifikt så får ni mer än gärna kommentera, skicka frågor eller liknande =) Vore trevligt om ni kommenterade eller liknande =)

Tror jag ska lägga mig, borde gjort det för ett par timmar sedan... Allting blir bara snevridet hela tiden!! Fick in en bra rutin osv, sen sket det sig!! Mycket tankar har jag i huvudet som VANLIGT, komiska är att dem ALLTID blir fler på kvällen!! Tror min mamma ska komma hit till mig imorgon (idag) o ge mig ett påskägg plus att jag ska tvätta!! Så god natt på er kära bloggläsare ni som nu följer min blogg, sov gott, så hörs vi säkert av senare!!!

Jag tänker tillägna detta inlägget åt min pappa som gick bort rätt hastigt den 26 september 2005!!

Jag o min pappa stod aldrig varandra så nära, vi hade en sk hatkärlek.. Men det var först då han väl låg där i sjukhussängen o man kände att hans själ lämnde rummet som jag insåg att jag älskade honom!! Jag fick aldrig sagt det till honom, det hjälper inte att man säger så till mig det gör det inte! Det hjälper inte o säga att han innerst inne visste att jag älskade honom! Jag sa aldrig jag älskar dig till honom förrän det var försent!! 

Jag har länge nekat till att jag saknar min pappa, men sanningen att varje dag så önskar jag att jag hade kunnat känna hans armar runt mig när allting känns som jobbigast!! Han fanns ju alltid där trots att vi nästan alltid skrek på varandra!! Anledningen är väl den att jag inte fattar att han inte såg hur o vad jag blev o blivit utsatt för!!

Visst älskade Far du kanske såg det men visste int hur du skulle reagera eller agera!! Jag saknar dig så det gör fruktansvärt ont, jag klarar inte av o gå till din grav, då det gör på tok för ont i mig o veta att du ligger där o aldrig mer kommer åter!! På tisdag har det gått 5 år o 7 månader sedan du lämnade oss i sorg o saknad!! Dagar som denna hade jag önskat att du fanns här för mig, vilket du gör på ett sätt, det må låta sjukt men jag känner av din närvaro ibland, gjorde det främst då jag bar din vigselring!! Då var du så nära mitt hjärta men för alltid borta!!

För er som undrar så ja min pappa är död, han dog i akut obotlig elakartad levercancer!!Han blev inlagd den 12 september 2005, då dem trodde det var hjärtsvikt.. Det gjordes en CT-röntgen på dig var det visade sig att din lever var full av någonting som dem de då inte visste vad det var!! Så du fick genomgå en biopsi, min mamma var vid din sida varje dag o såg att du blev allt sämre o sämre!! Hon ringde ner till sjukhuset den 22 september o sa att nu måste ni fan snart få svaret, men jag vill inte ha det per telefon!! Så hon åkte ner till min pappa i Ystad var han låg inlagd, dem satt i ett litet rum tillsammans o läkaren kommer in o säger att du har akut levercancer, så vi sätter in morfin o kortison för o se om vi kan dämpa svullnaden av lever för att kunna göra en levertransplantation!! Dagen därpå på fredagen den 23 september fick dem reda på att den var obotlig o elakartad!!

Sista gången jag träffade min pappa i livet var dagen innan han gick bort, jag minns hur han låg o tittade upp i taket o min mamma frågade vad han såg o till svar fick hon att han såg allt mellan himmel o jord, sedan stirrade han in i väggen o min mamma ställde på nytt samma fråga som hon nyligen ställt, den här gången fick hon till svar att han såg ett ljussken!! Detta var inget som någon av oss reflekterade över, vi trodde att det berodde på morfinet!! 

Dagen därpå den 26 september 2005 ringer dem från avdelningen o ber min mamma komma in, för min pappa hade börjat låta rosslig under natten!! Detta var under morgonen o min syster hade tagit ledigt ifrån skolan bara för att träffa vår älskade pappa.. Med tanke på att jag redan var i Ystad eftersom att jag gick gymnasiet där, min mamma ville ha att jag skulle komma till sjukhuset en av våra grannar hade då kört min mamma o syster ner till Ystad.. Min mamma hade försökt ringa mig men fick inte tag i mig utan ringde en utav mina mentorer, som meddelade mig att min mamma ville att jag skulle ringa henne!! 

Jag minns att jag vägrade men min mentor tvingade mig till o ringa o min mamma ville att jag skulle komma ner till sjukhuset, jag minns än idag hur jag sa till henne att jag åker inte ner för o se min pappa död!! Min mentor körde ner mig till sjukhuset efter övertalning!! Vi åkte upp till avdelningen min pappa låg på, där möts vi upp av en sjuksköterska o kuratorn, dem ber oss att följa med in i ett rum, men min mamma insisterar på att jag vill träffa Ulf upprepade gånger! Till sist kom vi in i rummet jag minns att jag precis hinner sätta mig ner när min mamma säger han är död va?! Till svar fick vi ja tyvärr han verkar o ha somnat in precis efter det att dem gick ut o ringde efter dig!!

Jag minns hur jag bröt samman, min älskade pappa fanns inte längre med oss, men vi fick se honom!! Han låg så vacker där i sängen med händerna på bröstet o blomman i handen som min mamma hade haft med några dagar innan... Jag la mig o kramade om honom detta fick bara inte vara sant, det kunde inte vara sant, men dessvärre så var det sanningen!! Han hade somnat in,ifrån sina smärtor o allting.. Det var bäst för honom själv!!

Minns begravningen att jag grät från det att vi gick in i kyrkan, grät under hela "cermonin" o höll på att falla ihop utanför kyrkan, min farbror hann fånga upp mig!! Allting var nu en verklighet, jag minns inte så mycket av saker o ting här efter för jag flydde ifrån verkligheten o in i skolans värld!! Min mamma liksom min syster befann sig i ett tillstånd av stor chock!! Jag som var svagast av oss psykiskt var den som nu fick vara den starkaste av oss!! 

Far du är så sjukt saknad, som sagt idag hade jag gjort allt för att höra din röst o känna dina armar runt mig!! Ulf Christer "Brånko" Sjögren 491118-050926 saknaden är stor o smärtorna likaså!!

Att saknaden efter dig kan vara så stor!? 
Ena dagen är du med glad o pigg precis som inget skulle hända, 
dagen efter har du tagit ditt sista andetag! 
Varför gav du upp? 
Du sa att du skulle kämpa att du skulle klara det här, 
"Jag ska komma levande ifrån sjukhuset"! 
Den dagen kom aldrig du togs från sjukhuset i en kista, 
i kistan som du aldrig mer skulle lämna... 
Du är nu uppe hos farmor o farfar, mormor o morfar 
alla vi som är kvar vi saknar dig något så oerhört mkt 
att det inte finns ord till vår sorg!!! 
Vrf valde du att inte fortsätta, 
du var stark jag vet att du skulle klarat av sjukdomen.. 
Men du valde att ge upp, lämna oss tre kvar!!! 
Två tonårs döttrar o en ensam kvinna även min mor!!! 
Sen du dog har mycket hänt, du var den andre som svek mig o 
inte höll ditt löfte, 
nu är jag uppe i så många svek o allt att jag slutat räkna!!! 
Det finns inte längre några siffror, 
mitt psyke har inte blivit bättre än värre skulle jag säga, 
mina ben går det käpp rent åt helvete med!!! 
Det finns nu en risk för att jag kommer att hamna i rullstol inom kort 
om inget görs!!! 
Hade du levt än idag så vet jag att du skulle förhindrat detta 
du skulle sett till så att operationerna blivit av för ett bra tag sen!!!! 
Jag har inget hopp o inte heller någon tro kvar!!! 
Det finns inget att tro på även så gäller det med hoppet!!! 
Det finns inget att hoppas på längre allt är värdlöst!!! 
Precis som jag, jag förtjänar inte att bli älskad sägs det, 
jag är för ful för att någonsin kunna få en kille!!! 
Jag vet inte om det spelat någon vidare roll om du levt än idag, 
tror inte att det skulle varit någon skillnad!!! 
Inte efter allt som jag råkade utför även då du fanns kvar med oss, 
du visste inte om att jag blivit sexuellt trakasserad eller våldtagen!!! 
Jag vet bara hur du skulle reagerat då, 
det var kanske därför jag hatade dig eller hade ett avsky mot dig???!!!
Men jag vet bättre idag, 
Jag vet o kan ärligt säga idag att jag kommer dig evigt att älska det är inte 
en fråga som jag behöver lång betänketid på för att kunna svara!!!! 
Det finns så mycket som jag skulle vilja att du ska veta o så mycket som jag vill säga dig 
men som aldrig kommer att nå ditt öra!!! 
Sjukdomen tog över, du kunde inte hålla emot som du lovat, 
du var tvungen att ge efter!!! 
Saknaden är den som är svårast,  
Den tiden har varit svårast, även fast jag har genomgått många svåra tider o stunder i mitt liv 
så var just precis den sekunden som jag förstod att du aldrig mer kommer att kunna prata med oss 
o att du var död den längsta o svåraste sekunden i mitt liv!!!!