<iframe vspace="0" frameborder="0" marginheight="0" marginwidth="0" height="230" 

Var o träffade min läkare på psyk igår, min mamma var med mig för att jag ville att hon skulle det plus att vi pratat om det tidigare!! Jag har gått ner till 83 kg i vikt, rätt så stor vikt förlust på en kort tid!! Men jag ligger fortfarande för på övervikt, har ca 15-20 kg till som jag ska ner!! Men det lär nog gå relativt fort, har jag tur o nu undrar säkert många hur detta jag kommer skriva kan vara tur så har jag ADHD, vilket innebär att jag får insatt medicin som gör att jag mår bra mycket bättre än vad jag gör nu!!! Som min mamma sa, att jag mår sämre nu än då jag väl insjuknade 2003!! Jag står o stampar på samma ställe då som nu!! Det är så himla drygt, jag har mina mål i livet o jag brukar alltid göra allt för att nå mina mål men nu känns dem lönlösa helt o hållet!!! Som ni kanske vet redan om ni läst inläggen efter detta så har jag fått diagnosen ADHD. blandad form! Vad detta innebär mer exakt ska jag fråga min läkare om på onsdag!!

Lite olika klipp på dem båda, den svartvita är Puma (hona) o den rödrandiga är Felix!! Ni får ursäkta att vissa av klippen är mörka...

Jag orkar inte skriva idag, har ont i öronen o mitt huvud.. Kanske kommer något mer senare kan jag inte svara på nu... Blir nog ett längre inlägg imorgon efter jag varit hos läkaren med min mamma, ringt till diverse ställen, hämtat mina kläder hemma hos min mamma som jag själv inte klarade av o tvätta pga en sak (står i tidigare inlägg) o sen ska jag handla!! Sköt om er 

Tänkte berätta lite mer för er om MIN kräkfobi, vilka hinder den medför, vad jag inte klarar av osv!! Som sagt vad den är o innebär för mig o mina anhöriga!!

På ett sätt så var det min kräkfobi som troligen utlöste allting som skedde under sommaren 2003! Detta är dock inget jag kan svara för, eftersom att visst jag hade reagerat tidigare då min syster spydde!! Men det var liksom inget som etsade sig fast så i huvudet som den är idag!!

I början när vi flyttat till Skurup så spydde min syster ett par gånger o jag klarade inte av det!! Gick in på mitt rum satte på hög musik o hela jag stod o skakade o jag visste inte var jag skulle ta vägen.. Minns en gång när jag var på den stora toan o hörde hur min syster spydde inne på den lilla toan som låg/ligger vägg i vägg med varandra!! Jag vet att jag gick ut fort som fan ifrån toan o sa att min syster spydde till mina föräldrar o dem sa bara att det visste dem redan!! 

Jag visste inte var jag skulle ta vägen eller något, så "flydde" in på mitt rum.. Senare det året rättare sagt natten mellan den 4-5 juni 2003 när vi var på läger med klassen så var det att hon som jag o mina två dåvarandra kompisar delade rum med sprang in o ut ifrån rummet hela natten o jag hörde hur hon spydde, för toan låg vägg i vägg med vårt rum.. Varje gång hon kom in igen så låg hon o vagga sig själv till sömns o jag låg överst, kan säga att det inte blev mycket sömn från min sida den natten!! Dagen därpå när jag kom hem så var min mamma hemma från jobb för hon hade inte mått riktigt bra, min syster skulle spela match!!

Minns än idag hur jag satt ute på toan o klöktes o att få ner potatismosen det gick bara inte, hela jag skakade.. Min mamma frågade vad det var o jag sa som det var o hon sa du är säkert bara trött.. Jag bad henne att ring till min pappa o be honom att handla med Coca-Cola hem efter matchen.. Jag minns att jag låg på golvet med en blå handduk o skakade o visste inte var jag skulle ta vägen.. Till sist kom min pappa hem med Cocan o jag drack upp den, trots att klockan inte ens var 19.00 så tyckte min mamma att jag skulle lägga mig för då skulle säkerligen känslan släppa...

Lovar er att den blev bara värre o värre för varje dag som gick, dagarna som gick blev till att jag utvecklade ett tvångssyndrom (innefattar både tvångshandlingar o tvångstankar!).. Jag började rasa i vikt, vägrade sova inne i huset o en massa annat så jag låg o sov ute i garaget bland en massa damm osv.. Till sist så kom jag till BUP, var behandlingen av tvångssyndromet sattes in osv.. Det hjälpte, i alla fall lite!!

Följande år som gick var kräkfobin fortfarande skyhög, när min pappa dagligen började att spy (tar om detta i ett annat inlägg!) så sa jag till honom att antingen så går du o kollar upp dig eller så är det jag som flyttar hemifrån... Jag klarade inte av det... Min pappa gick bort, min syster mådde precis som jag o min mamma dåligt över detta, min syster hade ont i sin mage, så en kväll hör jag hur hon spyr!! Minns det så väl jag blir HYSTERISK ni som inte tror mig kan fråga min mamma, min mamma fick absolut inte lov o komma närmare mig än 2 meter eller röra vid mig!! Jag fortsatte o vara hysterisk, min mamma visste inte vad hon skulle ta sig till.. Det slutade med att vi fick gå in till vår ena granne o min mamma berättade vad som var anledningen till mitt hysteriska tillstånd osv...

Vår granne sa till mig att nu får du skärpa dig osv, mer än så minns jag inte, där inne.. När jag väl sedan skulle lägga mig så vägrade jag o lägga mig i min säng eller rättare sagt på min madrass, så jag låg med enbart huvudet uppe på den!! Det hela slutade i att min mamma fick sitta som sagt minst 2 meter ifrån mig i bäddsoffan o sova!! Dagarna som gick därefter fick varken min syster eller min mamma röra vid mig!! 

Sedan som sagt så insjuknade min lillasyster i vinterkräksjukan samma år som vår pappa dött!! Min mamma kom in i mitt rum o väckte mig o sa som det var!! Paniken växte sig större o större inom mig, hur skulle jag nu göra? Jag satt fast längst ner i huset ifrån ytterdörren samt toaletten, min mamma frågade mig om hon skulle ge mig något o äta!! Vilket jag nog rätt klart o tydligt sa till henne att du rör INTE min mat!! Du har varit i närheten av min syster, du är en smittbärare.. Så håll dig borta ifrån mitt rum, min farbror o hans fru o deras då lite mer än 2 åriga son skulle komma till oss, för det var trots allt bestämt så, det var ju juldagen!! Så jag sa som det var att jag kan o tänker inte vara inne jag kan bara inte det, så det slutade med att vi fyra var utomhus o umgicks.. Sedan första gången hon eller någon av de andra i familjen hade spytt så klarade jag inte av att gå in på den lilla toan inte ens se in på den!!!

Men det blev kallare ute o jag som har köldallergi på allt blev tvingad till o gå in oavsett vilket för det kliade något OTROLIGT, jag höll andan när jag kom in genom dörren, min syster låg i soffan o sa "Förlåt det var inte meningen...!". Men jag kunde inte ta det till mig, så jag nästan sprang in på mitt rum för att jag kunde inte hålla andan hur länge som helst!! Min farbror knackade på dörren o jag frågade honom om han varit nära min syster, vilket han försäkrade mig om att han inte varit.. Så vi satt där inne på mitt rum o pratade, minns att jag grät över ALLT..!! Han försökte o förstå o finnas där som en "extra pappa"... Sedan kramade han om mig o sa att han nu gick ut till min syster igen o därmed inte kom tillbaka intill mig... Det var denna dagen som jag rispade mig för första gången som sagt!! Ville bara i den stunden upp till min pappa slippa livet, allt lidande ja ALLT!!!

Jag kan säga er så mycket att jag är alltid på min vakt, hör jag någon säga att dem mår illa, har ont i magen eller kräkt så försöker jag o ta mig därifrån snabbast möjligt!! Det räcker tom att en kompis skickar till mig o säger att h*n har magsjukan eller liknande, så får jag panik!! Det må låta larvigt men så är det inte!! Det är en HEMSK o JOBBIG fobi!! Varför ställer sig säkert en hel del sig..? JO för jag måste ständigt vara på min vakt o ha kontroll över allt runtomkring mig, det är därför jag inte gillar stora folksamlingar osv....

Har man varit nära någon som spytt så får man inte komma närmare mig numera än 3 meter, visst må verkar larvigt o tramsigt.. Men så är det för mig detta ÄR min vardag... Man får inte ta på mig eller något utav det JAG ska röra för då vägrar jag att röra vid det!! Därmed har jag tvångshandlingen att jag nästan konstant tvättar mina händer!! Kvittar om jag har tvättat händerna nyss, tar i fjärrkontrollen, startar Tvn o sedan går jag på nytt o tvättar mina händer, så ser min vardag ut!! Jag ÄR sjuk det vet jag om, men jag kan tyvärr inte hjälpa det, önskar att jag slapp ifrån den, men det gör jag inte!! Vi ska inte tala om hur det blivit dem gångerna jag själv har spytt *PEPPAR, PEPPAR TA I TRÄ!!!!!*

Det är jobbigt för mina anhöriga, för dem känner att dem inte kan prata om allt inför mig för dem vet inte hur jag reagerar osv!! Jag tycker helt ärligt synd om dem, för dem får lida för något jag lider av!!! Det har många gånger uppstått konsekvenser osv pga detta.. Men som sagt det är inte lätt o leva med en person som har kräkfobi osv!! Nu vet ni lite mer om vad min kräkfobi innebär för mig o mina anhöriga, det finns MYCKET mer o berätta om detta men man måste avsluta någonstans o det är nog bäst o göra det nu känner jag!!!

Jag var sårad, jag var bränd.. Jag lovade mig dyrt o heligt att inte komma åter om du tog kontakt igen.. Alla tårarna som runnit, fler som rinner igen.. Du sårade o brände mig på nytt!! Jag som så väl lovade mig själv att bli hel innan jag gav mig in i något, jag var på god väg men så kom du in i bilden igen..

Sårad o bränd är jag än, önskar jag kunde sluta tänka på dig.. Men NÅGOT vad det är vet jag inte gör att jag inte klarar av o släppa taget om DIG!! För du verkar inte längre minnas mig eller vilja veta av mig, idag är det tre veckor sedan jag senast hörde av mig!! Vill inte tränga mig på, vill inte vara din "Vi kan kalla det dejta!".. Jag går som VANLIGT in i något HELHJÄRTAT, men det spelar ingen roll längre!! Måste leva vidare, måste försöka i ALLRA högsta mån att prioritera mig själv innan något annat.. Nu är det JAG som är huvudrollen/personen i mitt liv!!

Jag är o kommer alltid att vara sårad pga dig, men inte enbart du som har sårat mig, det är så så många fler som gjort det! Men mina känslor för dig dem var ÄKTA, önskar bara att du låtit det gå vidare o se vart allting lett mellan oss! Men du tog steget tillbaka, hör du av dig igen, ska jag då våga lita på dig? För jag tänker INTE spela efter dina regler fler gånger!! Jag sitter inne med en sju ini helvetes massa känslor o kärlek, något jag ville dela med mig av till dig.. Men men livet är väl sådant..

Jag kan inte direkt komma på någon gång i mitt liv då livet VERKLIGEN har gått i min riktning o dit JAG ville!! Finns säkert andra personer som kan säga det till mig, men jag kan inte se det själv!! Önskar att folk kunde se o ta mig för mitt "friska" jag o inte bara lägga ALL fokus på mina mediciner, det sjuka!! Jag är en människa, VISST jag mår inte bra psykiskt, MEN jag mår ÄNNU sämre då personer tycker synd om mig eller liknande.. Det hjälper inte mig, se mig för det jag visar er o INTE det som ni har hört mig berätta för er..!! Jag är SÅ mycket mer än bara det..

Jag lovade mig själv att försöka o lägga så lite fokus på mitt psykiska mående, bara för att personer ska se det som är BRA med mig!! Lovade mig det heligt o dyrt, men det spelar ingen roll nu, jag är sårad, bränd o märkt för livet av diverse olika saker!! Men jag försöker ändå att hålla minen åt det positiva hållet då jag befinner mig ibland folk, VISST jag kan se sur o arg ut, ansiktsmässigt!! Men det är bara jag det.. Jag ser ut så, ler gör jag sällan eftersom jag inte vill le falska leenden!! Vill inte ljuga eller spela något som jag inte kan reglerna på!! 

Jag lovade mig själv för mycket, jag blev sårad o bränd, enda in på bara skinnet o mer därtill!! Jag lever kvar i det förflutna, jag lever inte i nuet som jag borde, jag vågar inte leva i det som komma skall, besvikelser har jag fått för många utav.. Bara för att jag önskat något o det har blivit det raka motsatta istället!! Borde kanske sluta lova mig själv saker, som jag inte kan leva med eller hålla!! Jag avger BARA löften som jag VET att jag kan hålla!!!

Förlåt för att den dåliga uppdateringen idag, jag o mitt huvud o tankarna är inte riktigt ens med varandra idag!! Kanske kan få till något inlägg senare...