För dig som tagit studenten men inte hittat ngt jobb 

eller bara vill tjäna lite extra så är det här en sida för dig, 

var du lätt kan tjäna pengar, sidan är helt gratis, bli medlem

du också vet jag :D 

Klicka bara på följande länk o bli medlem:

http://www.plusikassan.se/index.php?advertiser=39299

Ni tycks få kopiera länken istället.. Men lägger även in den

under mina länkar :D

FAN nu är det här igen, det som jag så länge försökt att undvika.. Det jag pratar om är känselbortfall, det påminner om en förlamning, men skillnaden är den att jag kan känna att jag rör benen, men jag känner inte då man rör vid dem, man kan sticka in en nål långt in i mina ben utan att jag reagerar... Första gången det hände så testade min mamma att sticka mig med nålar då jag sov, utan någon respons allt på det, på morgonen kunde jag vakna med en del nålar lite här o var, jag såg dem men kände dem inte!! Min mamma gjorde detta för o testa om jag verkligen inte kände något eller om det bara var en illusion från min egen sida.. Men det var äkta o har varit det alla gångerna det inträffat.. Ett nytt har kommit, smärtorna ändras o det gör inte ont på samma vanliga sätt som det brukar göra!! Känner mig så värdelös idag, fick ett schema jag ska följa för två veckor sedan, men jag har inte följt det! Har kanske ätit lite som jag ska men inte mycket mer...

Känner mig värdelös, klarar inte ens av dem enklaste sakerna i vardagen, skäms som FAN över hur skitig min lägenhet är, hur allt här hemma ser ut!!! Jag som vill ha den städad o fin o hade tänkt göra det idag, men ACK NÄ, ett slag rätt upp i ansiktet på mig!! Benen bara veck sig under mig, som tur var så stod soffan där o jag kunde landa mot den, slog mig inte så hårt, hamnade ju med armen på soffans armstöd skönt det i alla fall så jag slapp ta emot med mina händer!! Jag kan inte planera saker då dem ALLTID fallerar, aldrig blir det som jag planerat eller tänkt mig, det är i ytterst fåtal gånger som det sker!!!

Men att inte ens klara av de mest SIMPLA sakerna som att städa o hålla i ordning, inte ens DET kan jag göra!! Nä jag ropar inte på hjälp men samtidigt så gör jag det, o NÄ jag vägrar o bli inlagd!! Detta ska fixas utan att jag blir inlagd, vem ska då ta hand om mina små älsklingar... Jag klarar mig inte utan dem o dem klarar sig inte utan mig...

Men man kan inte bara ge mig ett schema pang bom liksom här detta ska du följa, då jag inte gjort något på väldigt länge, det blir två kaos i huvudet på mig då ett med schemat o sedan ett med mina egna tankar o detta har lett till början på ett känselbortfall, än så länge relativt lätt men benen viker sig, sjukt rädd att skada min hand/tumbas igen! Hur TUSAN ska jag då ta mig fram... ?  

Sjukgymnasten imorgon igen (TREDJE gången nu, ger detta inget så får det FAN va alltså!!! Då får senan, leden eller vad det nu är bli förkalkat (ortopeden kunde inte säga exakt vad det var men gissade på både senan o leden!!) vilket det håller på att bli redan eller rättare sagt redan är, men kommer till att bli värre) för o se om det går att "reta" upp min fot så att jag kan röra den lite.. Men vet inte om det kommer att gå, att jag någonsin kommer till att kunna röra på min fot, inte ens lite... Jag vill men jag tror inte att det kommer att gå, men som sagt måste ge det försök!!! Har gått i 1 år o 9 månader o foten blir bara sämre, har fått diagnosen på den, men minns inte namnet så fort journal anteckningen kommer så kommer jag att skriva ut det HÄR o även leta fakta om det, vet inte om det kanske kan bli operation längre fram det visste inte ortopeden heller, men tills dess får jag hålla mig till gipsskenan samt kryckorna (får jag pengar på fredag så ska jag köpa helt nya)!!! Är det såhär mitt liv ska vara o se ut? Både psykiskt o fysiskt handikappad är det det som är meningen med att jag blev född, att just jag blev född..?

Samtidigt som jag inte känner mina ben så känner jag smärtorna inuti, jag känner kramperna, hur ont det gör i mitt vänstra knä o neråt till foten!! Orkar jag stå ut mer? Ja, jag måste, det är ett måste, min pappa togs ifrån mig för tidigt, visst längtar jag efter honom, men jag tänker inte lämna jordlivet för tidigt...   Min mamma vet inte vad hon skulle göra då, hon kämpar för att orka med mig, kämpar för att hjälpa mig o för att försöka förstå sig på mig o allt!! Min mamma är världens underbaraste o hon vet inte vad hon skulle göra om jag lämnade henne o min syster...  

Den fega utvägen har jag sagt att jag inte tar, jag står fast vid mitt ord, trots att längtan ofta finns där!! Men jag har inte modet nog o göra det (tur är väl kanske det!), det i sig är nog väldigt bra, men att ständigt kämpa, stå emot, inte klara av saker som man vill klara av, hur FAN ska jag orka? 

Det finns så mycket saker jag vill göra, jag vill uppleva, men jag har inte pengar till det, jag kan troligen aldrig jobba.. Jag måste ventilera mina tankar, men jag har ingen att göra det med som verkligen förstår sig på hur det är!! Personer som mår psykiskt dåligt kan själv sätta sig in i situationen, då det kommer till den psykiska biten, men när det kommer till känselbortfallen så är det INGEN som förstår mig, kramperna blir så många gånger mer intensiva än i vanliga fall, det gör ont, visst jag har muskelavslappnade, men då måste jag i stort sett sitta på toan o ta tabletterna... För dem gör så att ALLA kroppens muskler som man själv kan styra över slappnar av!!! 

Vill bara få ett drägligt liv, är det verkligen meningen att man kan o måste må såhär o ha det såhär...???

Ni behöver inte kommentera att det finns dem som har det mycket värre än mig o JA det är jag medveten om, önskar att jag även kunde ändrar deras liv till det bättre men jag kan inte det!!! Skulle jag någon gång bli mångmiljonär så ska jag då åka ner framför allt åka ner till Afrika o bygga skolor, sjukhus, anställa välutbildade läkare som kommer till att få bra lön o patienterna behöver inte ens vara försäkrade, för vård ska dem få oavsett vilket... SÅ där kan ni se, jag vill förbättra världen om den dagen kommer så kommer jag till att göra det med!!!!

Idag är en sådan dag då jag önskar att jag inte vaknat utan bara sovit bort dagen, har huvudvärk, känner bara för att vara ensam... Känner mig nere att jag inte vill, men jag är uppe o har ätit, följer dock verkligen inte mitt schema!! Är väl därför jag är så besviken på mig själv som jag är, jag som självmant satte tiderna o vad jag skulle göra osv... Men har inte gjort något av det, orken inom mig finns inte där, inte än i alla fall, jag vill så mycket men min kropp o mitt psyke orkar inte så mycket för tillfället!!! Har i alla fall renast min vännerlista inne på Facebook rätt så rejält!! Tagit bort personer som bara "ligger" där o inte gör något, inte kommenterar eller liknande, är säkert fler men har en lista på personerna som vill stanna kvar så dem tar jag inte bort!!!

Är så så mycket som måste smältas o tas in, bearbetas o bli ett med, för sakerna jag talar om måste jag leva med livet ut!! Har fått "domen" på min fot det är en sena/ett ledband eller liknande som håller på att förkalkas... Det kvittade hur mycket ortopeden än ville gå in o fixa min fot så sa han att det inte finns något o göra, inte för tillfället!! Jag är FAN inte ens 22 år o måste lära mig o leva med detta, VISST det finns dem som har det värre, men det skulle inte förvåna mig om det är samma sak i höfterna o knäna samt tummen o tumbasen som det är i foten!! Diagnosen på foten själva namnet kommer jag till att uppge då jag får hem journal anteckningen, men ska till en sjukgymnast på onsdag, för o se om vi kan "reta" upp foten så att jag kan använda den lite grann i alla fall!! Tror inte att det kommer att funka men jag måste ge det en chans!!

Jag som tänkte att ja nu kan jag kanske börja studera eller jobba men det ser då inte ut som det nu!! Är besviken för det var inte såhär mitt liv var menat o se ut i mina drömmar då jag var yngre, innan allting bara gick fel!! O nu, ja då blir felen bara fler o fler, jag har utsatt min kropp för saker som för alltid kommer till att synas... Men vad ska jag göra...? Skämmas över att jag mått så dåligt att jag utsatt min kropp för vad jag gjort?

Nä det gör o tänker jag inte göra, dem är en del av mig o den sjuka sidan hos mig!! Har varit på väg ett par gånger den senaste tiden men lyckats o avstyra det hela, tur är väl det!! Jag följer inte mitt schema som sagt, jag orkar inte... Jag är så ledsen, vet delvis varför men samtidigt så vet jag inte... Tårarna bara rinner o jag får sätta på en mask bara för o prata i telefon!! Jag har inte valt detta, hade jag fått välja så hade jag valt ett annat liv än detta jag lever, men man kan inte få allt man vill här i världen!! Jag är född till att leva mitt liv såhär, jag försöker att bli/må bättre, men har sagt upp kontakten med min psykolog då det inte gav något, men ska höra med ssk på fredag om jag inte kan få någon att prata med.. Då min mamma inte klarar av det att jag mår som jag gör o jag förstår henne!! Bara för att hon inte orkar med mitt mående så gör det inte henne till en dålig mamma, utan hon är världens bästa mamma i mina ögon på sitt sätt o på det sättet som hon stöttar mig på!!

Har ont i halsen, smått ont i magen (peppar peppar ta i trä! Att det sitter långt ner i magen!), fortfarande ont i mitt huvud, vet inte om det är migrän eller vad det är tror mer på spänningshuvudvärk då jag har ont i min nacke!! Sen har jag som vanligt ont på alla de vanliga ställena!!! Känns som om att min blogg blir allt mer utav en blogg med enbart klagomål o liknande, sakerna jag skriver här skulle kanske istället passa bättre in i min privata blogg som enbart jag själv kan komma åt!!

Från det ena till det andra ska dra nog igång en Bloppis här inne, men det är så att man själv får stå för frakten om man inte kan komma o hämta bloppis saken själv! Jag kommer till att stänga av kommentarerna så att ni istället får maila mig om det är något ni är intresserade av!!! Så måste finna ut på hur man gör för att få ut kontakta mig o min mail adress ordentligt!! Men får väl söka mig fram eller skriva ut det i bloppisen!!!

Vänta lite ska bara ta mina mediciner innan jag börjar skriva... Så nu är allting gjort!!

Har som sagt kommit mig till känna att folk tycker att jag skriver mindre positiva saker i mina statusar inne på Facebook, visst det gör jag, är jag mycket mer än väl medveten om!! Men vad ska man skriva om då man inte vet något positivt? Men jag kommer att RADIKALT minska mina statusinlägg på Facebook då folk har tankar på att blockera mig eller ta bort mig som vän pga detta!! Visst varsågoda gör ni så, jag tänker då inte stoppa er..

Jag har levt o klarat mig otroligt bra ensam hela mitt liv, visst en del vänner o såklart min familj har funnits med hela tiden o kan läsa mina negativa statusar osv.. Men annars så har jag klarat mig utmärkt själv, jag mår som jag gör, jag släpper inte in folk i mitt liv, in på det djupare stadiet eller det djupare jag!!! För där har ni inte o göra med, jag delar bara detta med personer som jag verkligen litar på eller som är utbildade!!

Vill ni radera mig ifrån era liv, varsågod, inte tänker jag stoppa er!! Är så trött på att folk hela JÄVLA TIDEN tror att det är så lätt att tänka positivt osv, men vad gör man då man inte kan tänka i de banorna?? Det kan ni inte svara på, är så trött på det, det är inte bara till att ta sig i kragen osv osv, jag har försökt LÄÄÄÄÄNGE med o kunna tänka positivt!! Dock har o leder detta ingenstans, det hjälper mig inte, snarare tvärtom...

Desto mer man klagar eller har synpunkter på mina negativa statusar då man inte känner mig gör bara att jag mår sjukt mycket sämre o vill göra mig själv illa!! Idag var det riktigt nära, jag lovar det var inte långt ifrån!!! Hade tom sådan lust att skicka till min morbror o säga att jag inte tänkte komma till dem idag, jag orkade inte, allting kändes o känns fortfarande värdelöst!! Varför sparka på någon som redan ligger ner...?

Det tog mig timmar innan jag ens GICK upp, jag ville bara somna om hela tiden, jag sköt upp att gå o duscha hela tiden, hade sagt till min morbror att jag skulle vara hos dem runt lite efter 15.00, men så blev det inte!! Det var först vid 14.00 tiden som jag gick in i duschen o duschade, för att sen gå ut o ta på mig kläder som jag skulle kunna tänkas ha på mig.. Klockan tickade på, min mamma ringde o undrade var jag tog vägen o sa att en del utav gästerna undrade var jag tog vägen, varför jag inte kommit!!

Jag sa att saker o ting kommit emellan, bort förklarade allting, men sanningen var den att jag var ledsen, jag grät o jag hade panik o ångest!!! Jag ville inte gå någonstans, men jag kunde inte svika en gång till i år!! Jag svek min syster på hennes födelsedag, pga en sak, jag ville inte svika dessa personerna som undrade över var jag tog vägen o inte heller min kusin... Var trots allt ändå hennes dag, hon hade konfirmerat sig!! 

Efter många om o men så tog jag mig iväg till min morbror o hans familj med gäster!! Bråkade smått med gipsskenan, foten är o har varit väldigt svullen idag, så kunde inte stänga gipsskenan vidare mycket... Kryckorna kan jag inte använda då jag måste köpa nya sådana "koppar" eller som jag säger fötter till kryckorna.. Men jag har inte pengar till det för tillfället, så det får vänta!! Men funderar på att köpa helt nya kryckor istället, för dessa jag har nu har jag haft i över 7 år, så är nog dags för nya!! Då mitt fotleds besvär har blivit ett kronsikt sådant, finns inget att göra som det ser ut nu... Kan hända att man senare kan gå in o göra något åt det som är förkalkat o som orsakar mina besvär, men det är inget man vet än o jag orkar inte spekulera i det allt för mycket heller...

Jag fick namnet på diagnosen men var något jag inte hört talas om tidigare därför kan jag inte namnge det till er här nu!! Men så fort jag får pengar så ska jag köpa nya kryckor!! 

Men för att återgå till det jag skrivit om ovan, jag kom iväg till min morbror.. Inte på det världens bästa humör men försökte ändå att göra det bästa utav själva situationen!! I början kändes allting så framtvingat o sjukt jobbigt trots att jag kände alla som var där o har träffat dem x antal gånger.. Men efter ett tag så släppte detta o kvällen blev hur trevlig som helst o maten var super god, men det är deras mat allt som oftast så =)

Jag känner samma känsla nu som innan jag gick iväg, är det värt detta, ska jag ha kvar min facebook eller ska jag ta bort den då det ändå är så många som klagar över negativa statusar... Allt känns så jävla meningslöst, för vad jag än gör så är det någon som ska klaga på än det ena eller än det andra!! Vet inte hur länge till jag orkar med folk, känner för att bara vara ensam o träffa folk när jag själv känner för det o prata med folk då det passar mig... Känner inte för att prata med speciellt många för tillfället, men en del måste jag då jag ska få pengar o så av dem... Jag är inte sur eller något på någon, men min kropp o mitt psyke säger att nä nu orkar vi inte med mer, nu är det STOPP...!!! Jag vet själv o känner själv när jag börjar känna mig mogen nog igen för att börja träffa o umgås med folk igen, men som det är nu varken, orkar, vill eller känner jag för att prata med någon mer än vissa personer eller träffa någon mer än vissa!!

Jag är den typen av person som skriver om hur jag mår, jag pratar inte om det så mycket, jag har dragit ner på det o kommer till att försöka göra det ännu mer.. Med rätt hjälpmedel o så ifrån framför allt allmän psyk så kommer jag nog kunna dra ner på det rätt rejält!! Jag vill gå in i mig själv o bara få vara där ett tag, hur länge kan jag inte svara varken svara på eller något!! Men jag får inte lov att gå in i mig själv utav en del personer... Kan förstå dem, då de är i dessa lägena som jag oftast gjort mig själv illa!!! Risken är otroligt stor nu, för att det enda folk kan göra på mig är o klaga!! Kan säga som så att jag tänker inte att svara en del personer, nu behöver jag vara ensam, tyck vad FAN ni vill om det men det är MITT liv... För svarar jag är risken stor att jag gör det jag inte vill göra o det är att göra mig själv illa....

Nä nu ger jag fan i detta o tar o lägger mig istället, innan tårarna hinner börja rinna längs mina kinder... Kommer dem säkert att göra oavsett vilket, men jag slipper i alla fall att tänka lika mycket o har ett lika stort kaos i mitt huvud som när jag är vaken!!! Mer kommer imorgon eller ska väl säga senare idag... God natt o sov gott ni som kan det om ni inte redan gör det då vill säga!! Skriver senare för nu ska jag sova!!!

Det har kommit till min vetskap om att många tycker att det är jobbigt över att jag nästan bara skriver negativa saker på min logg inne på Facebook!! Nu ska jag därför ge er förklaringen till detta, tror dock att det är ett ytterst fåtal personer som verkligen går in o läser detta men men...

Det är såhär att jag mår inte bra psykiskt pga en hel del saker (saker jag anser att alla inte behöver ha vetskapen om!!), blev diagnostiserad den 26/4 i år att jag har ADHD, blandad form... Vad blandad form betyder för just MIG, är inget jag kan svara på i nuläget utan är något jag ska prata med min läkare om då han kommer tillbaka ifrån sin semester... För det är inte bara bra för mig själv o veta det utan även för andra o på så sätt då lättare förstå varför jag skriver som jag gör, agerar o reagerar som jag gör över saker o ting osv!!

Min vardag ÄR som en berg -o dalbana, tar jag INTE mina mediciner som jag ska så är det mest åt det negativa hållet o tårarna rinner längs med mina kinder! Plus att många i mina närvaro VET om vad jag är kapabel till o göra o att jag inte tvekar om jag inte tar mina tabletter... MEN när medicinerna börjar få effekt så kan jag fungera någorlunda "normalt" psykiskt för att vara jag, att jag mår bra det kan jag inte säga. För då skulle jag sitta o ljuga er rakt upp i ansiktena o även ljuga för mig själv o förneka mitt mående!!!

Jag ska försöka att inte skriva mycket/många negativa saker i min logg mer, men ska bättra mig ännu mer!! Vet att en del varit på väg att ta bort mig eller/och blockera mig, just pga utav detta!! Fullt förståeligt ifrån min sida, en del orkar med dessa sakerna mer än andra o det är dem som stannar o försöker finnas där för mig som gör att jag försöker vara så positiv jag kan i en del logginlägg!! Men med ständig rusningstrafik i mitt huvud  ibland mina tankar o att inte alltid veta vad som är vad eller någonting, med andra ord STÄNDIGT KAOS!!!

Vet med mig att Facebook inte är det rätta stället att yttra sig egentligen, men det är där dem flesta får tag i mig, utan att ständigt behöva ta till mobilen för att få kontakt med mig!! Men som sagt lovar att försöka bättra mig, blir väl till att skriva ännu mer här inne antingen fler korta inlägg eller få långa inlägg  eller så kör jag på båda två. Eller så skriver jag helt enkelt i den bloggen som bara jag själv har tillgång till o som ingen annan ska ha tillgång till heller!!! Då det är mina tankar, mina väldigt privata sådana om olika saker o ting!! Tycker du att jag är för negativ (om du ens läst såhär långt vill säga...) säg då till mig, ta bort mig som vän osv, för dem som stannar kvar o säger till mig det är dem jag vet att jag kan lita på!!

Visst jag kan bli sårad men jag är sådan som person o det tillhör mina sjukdomar... Ni tror det kanske inte men jag önskar att jag ALDRIG, ALDRIG insjuknat, men nu har jag det o det finns inte mycket jag kan göra åt saken då jag egentligen varit sjuk sedan födseln, men det har legat latent i kroppen på mig o triggats igång först nu av vad vet jag inte, har varit sjuk sedan 5 juni-03 i depressioner, ångest o panik, tvångssyndrom o andra saker!! 

Jag är inte lätt att ha o göra med!! DET VET JAG OM, jag försöker att vara så normal som möjligt... Men hur ska man vara något som man inte vet hur det är eller fungerar...? Det är just sådana saker jag håller på att lära mig... Rom byggdes inte på en dag o mitt liv kan inte bara förändras med hjälp av ett trollspö!!! Hade jag kunnat så hade jag önskat att detta aldrig blivit såhär, men nu ÄR det såhär o det är tyvärr inte allt för mycket jag kan göra åt saken!! Men ska försöka bättra mig o för fan säg till mig om ni tycker att jag skriver för mycket negativa saker, ge mig då råd för att komma in på det positiva istället!!

Skjut inte undan mig, utan lär mig istället det jag inte kan!!! Jag ÄR ju villig till att lära mig, det har jag ALLTID varit o är det än, tar in saker väldigt väldigt snabbt!!

Ge mig den hjälpen utanför psykiatrin som jag kan behöva, alla positiva råd tas emot med varm omtanke, det lovar jag Er... Det ni inte ser mer än status inlägg är hur jag kämpar för att försöka nå målet som jag en gång hade o finna tillbaka till ett drägligt liv, för det var INTE såhär jag föreställt mig mitt liv, det ska ni veta!!! Ni som läst enda ner hit ska ha credit för det, det visar att ni ändå vill veta o på sätt o vis är intresserade av varför mina inlägg är som dem är emellanåt!!

Men nu börjar mina sömntabletter att få effekt, så bäst o gå på toa o sådant innan jag slocknar!!! Men här har ni lite utav en förklaring, undrar du/Ni över något, ISTÄLLET för att ha alla dessa förutfattade meningar om mina status inlägg, så ursäkta mig för mitt uttryck men ÖPPNA KÄFTEN o ställ frågan/frågorna du undrar över o så gärna vill ha svar på, så förbannat svårt  är det  inte o jag är öppen o ärlig o svarar på ALLA frågor som rör mig själv o detta som jag nu skrivit!!

Jag försöker att lära mig leva livet, fast på ett annorlunda sätt nämligen på MITT sätt!! God natt på Er allesammans som orkat läsa hit ner, kommentera mer än gärna för då vet jag att du/Ni läst allt som jag har att säga!!! Som sagt undrar du över någonting ÖPPNA KÄFTEN o ställ frågorna så jag kan ha möjligheten till o ge dig/Er svaren på sakerna ni så gärna vill ha svar på, svaren kan då komma till att vara raka, ibland verka hårda, öppna osv!! Det beror TOTALT på frågan, vad den handlar om, men även över vem det är som ställer den!! Kommenterar du/Ni så skriv ut era namn, kan kolla upp ip-adressen så!!

Men god natt o sov gott, så får jag se hur många det är som reagerat över detta imorgon när jag vaknar!!! Misstänker att där inte kommer att vara några kommentarer men nu har jag i alla fall förklarat en del av varför det är som det är på just Facebook!!!

Höll mig hela dagen igår ifrån att gråta, ville inte att min mamma skulle höra det på mig o jag skulle bli tvungen o berätta varför tårarna rann o rinner!! Det är svårt att beskriva något som man inte kan sätta ord på, det kvittar hur mycket jag än vill sätta ord på tårarna... Dem bara rinner o rinner, ingen förstår inte ens jag själv.. Frågan är nästan när kommer jag att bli inlagd det är bara en tidsfråga, men vad sker då med mina älskade katter..? Puma går inte att lämna bort så henne måste jag i så fall avliva för det går inte att lämna henne till någon annan, Felix ja han vet jag inte var han kommer till att få vara under tiden jag är inlagd i sådana fall!! För honom ska jag ha tillbaka om det slutar med inläggning!!! 

Något gör så enormt ont inom mig, ingen fattar, ingen kan förstå, jag kan inte beskriva hur mycket jag än vill det, det går inte!!! Har jag nått min gräns för vad jag tål o vad jag orkar..?? Blir bara bakslag på bakslag hela tiden, orkar jag med detta länge till? För varje dag som går så blir suget efter o göra mig illa större o större men jag står emot, den fega utvägen ska inte få mig i sitt grepp, jag gör mig illa för att släppa lite på den inre smärtan... Jag hatar o se ärren, men det är ett faktum, det blir alltid ärr då en skada eller liknande uppstår!! 

Jag har inte suget efter döden, men jag har inte heller suget efter livet!! Vad har jag suget efter egentligen, kärleken o omtanken?, nä för där finns alltid chansen att man blir sårad o bråkar osv!! Måste göra mig klar nu o sminka mig, borsta tänderna sedan fixa klart med tvätten eftersom att jag ska börja tvätta kl 14, bara till att dra tillbaka tårarna o sätta på masken som om att det inte vore något o sen åka ner o köpa mer kattsand o in om veterinären o höra vad dem skulle ta för att kunna klippa Felix klor samtidigt som han får sprutan på måndag!!!

I have had a broken heart that still is broke but when I finds my real love will my broken heart hopefully heal!!

Har funderat ett tag på om jag någonsin kommer till att finna kärleken, visst man ska inte leta sägs det, men den kommer ju inte bara till mig sådär heller!! Min syster kan vara impulsiv o intensiv emot killar o dem backar inte eller så utan verkar ta det på ett ja jag vet inte... Killarna JAG raggar på eller liknande dem träffar mig en gång sen är det nä tror inte att det kommer att bli något mellan dig o mig, men vi kan vara vänner!! NÄ det kan jag inte, visst vänner kan man aldrig få för många av men utav mina erfarenheter här i livet så vill jag inte ha fler vänner då de flesta utnyttjar mig på ett eller annat vis!!

Jag vill ha någon som kan älska mig för den JAG ÄR, ta mig för hur jag är o kan vara vissa dagar, vissa dagar rår jag inte för att jag är som jag är men försöker ändå göra det bästa utav själva situationen.. Många blir rädda för mig o då dem ser alla mina mediciner.. Men tar jag inte dem så är jag en fara för mig själv, vänd på saken istället tänk hur jag skulle KUNNA vara o bli om jag INTE tog mina tabletter..? Jag o dem som står mig nära o även läkarna vet mycket väl om vad jag är kapabel till o göra om jag inte tar mina mediciner, impulserna blir STARKA o jag kan ofta inte stå emot då!!

Jag bara gråter o vet varken ut eller in, lär känna mig, döm mig inte efter en träff, du kan döma mig när du väl börjat lära känna mig.. Men ni vill aldrig komma så långt, ni vill inte se det friska som faktiskt finns där inom mig, dock kan det behöva lockas fram!! Jag ÄR INTE bara mina tabletter o mitt mående, jag har känslor, sjukt många sådana, det är därför jag skriver så mycket som jag gör.. För det är MITT sätt att försöka bli av med en del av känslorna!! Jag vet om att inläggen allt som ofta blir långa, men det är för att då är det helt enkelt så att jag har mycket inom mig som MÅSTE KOMMA UT!! 

Jag höll länge troligen ALLT för länge inne mina känslor, känslorna som jag inte visste att jag kände eller hade förrän jag togs ifrån det som var min vardag o det tog ett par månader innan allting hann ikapp mig!! Jag har skrivit mycket sjukt mycket olika saker sedan dagen jag insjuknade som jag är medveten om själv den 5 juni-03 på kvällen, minns den kvällen o natten så väl allt för väl!! Många anser att det är sjukt att jag ens kan komma ihåg den exakta dagen o allt, men jag gör det bara!! Kommer ihåg det nästintill i detalj kan skriva om min resa från den dagen o fram till var jag är idag i ett inlägg senare idag eller något sådant, men inlägget det kommer att dyka upp lovar er!!!

Vet också att det är mycket pendlade i mina inlägg allt som oftast så är dem åt det mindre positiva hållet men jag mår på det håller det är bara o inse, jag kämpar, jag försöker stå emot saker som jag vill göra men som jag inte gör, dock sker det ibland att det inte går att stå emot mer, det är då bägaren rinner över för mig!!!

Jag känner bara en sån ENORM tomhetskänsla inom mig, en SJUKLIG saknad o smärta!! Vad det är för det kan vara för mycket o det kan vara för inget alls.. Idag är det en sådan dag, tårarna bara bränner bakom mina ögonlock o vill rinna längs mina kinder, dem var på väg innan.. Men så frågade en granne om jag inte kunde hänga med henne o handla lite snabbt... Smack sa det så satt masken på mig som om att nä men det är inget allt är okej, jag mår okej/hyfsat.. Men kan nästan garantera att tårarna kommer till att komma senare idag, framemot kvällen det är då allting visar sig o jag inte kan hålla tillbaka dem!!

Men egentligen så är det raka motsatsen, det är få personer som verkligen kan genomskåda denna mask/fasad.. Har blivit så bra på att spela nu att folk som kunde läsa av mig tidigare inte längre kan det, tidigare kunde jag gråta bland andra personer, nu gråter jag i stort sett bara i min egen ensamhet, jag vill INTE att folk ska se, tomheten, saknaden o smärtan inom mig! Det är mitt eget, det är inget som jag vill att personer som inte är utbildade ska se eller veta om.. Visst jag skriver om det här inne, men ni vet ändå inte vad för tankegång jag har, mitt ansiktsuttryck ingenting, det enda ni vet är det ni kan läsa er till...

Men jag önskar att jag kunde finna min kärlek, trodde jag funnit honom men han kunde nog inte ta att någon som skulle komma till o bli honom så nära inpå livet mådde som jag gör.. Han vet idag vad jag lider av o allt, men inte hört något ifrån honom.. Vet jag borde gå vidare, jag försöker o är på god väg, men varje gång så misslyckas jag!! Detta för att jag ser vissa saker som påminner mig om honom o då fallerar hela den dagen pga av just DET..

Första gången jag kände lycka o värme m.m UTAN mediciner, ingen annan har fått mig till att känna DET DÄR!! O det vet denna killen om... Men jag får inse att han kommer inte tillbaka igen som han gjorde sist.. Jag har återigen blivit medlem på en dejtingsida som jag varit medlem på innan o som jag fann honom på, för jag är inte den som går ut bland folk, känner mig osäker osv o det lyser igenom som en värsta NEONLAMPA!! Jag vill bara bli av med tomhetskänslan, känslan av saknad o smärta!! Men nu får det räcka för stunden här!!