Sitter o funderar på om jag ska göra en blogg som bara jag själv kan komma åt o läsa i, med privata tankar o sådana saker... Hmm det får funderas över till imorgon

Säger även god natt o sov gott alla kära men få läsare som jag har =)

Vet inte riktigt vad det är med mig, varför jag är så blödig.. Jag kan som nu börja gråta över ingenting bara av musiken jag lyssnar på!! Men det är nog för att jag antingen snart ska ha mens eller så är det för att där är en känsla inom mig som gnager o säger att 2:an i andra trappuppgången inte kommer att bli min... Jag vet inte!!

Känns som om att jag bara skulle vilja vända ut o in på mig själv o tömma mig på allt o sedan vända mig tillbaka.. Men det går ju inte det både vet o förstår jag!! Har provat en hel del terapiformer men ingen har hjälpt eller så har dem hjälpt mig för ett tag.. Jag vill börja finna stabiliteten i mitt liv, kunna göra något av mitt liv, min mamma har startat en grupp inne på Facebook http://www.facebook.com/home.php?sk=group_129346920479823&ap=1, 

sedan så valde jag att skapa ett evangemang men någon JÄVEL tycks ha tagit bort detta!!

Läser man o följer man min blogg så får man följa min hårda väg för att ens klara av vardagen, visst jag vill kunna jobba jag med, kunna göra något av mitt liv!! Men kan jag detta..? NÄ för jag klarar det inte pga mitt psyke o sen för att jag har andra FYSISKA åkommor en del av dem uppstår då jag blir stressad eller pressad då förlorar jag känseln i mina ben, då blir jag sjukskriven för det o tynger samhället på det sättet istället!!

Ni som inte vet hur det är o leva såhär eller må såhär vet inte hur jobbigt det är o bara försöka klara av hur vardagen är... Jag kämpar, kämpar FAN mer än vad någon annan ser!! Livet är inte rättvist så är det bara tyvärr, att leva med psykisk ohälsa, ha fysiska åkommor som man vet att man numera kommer få leva med livet ut o att ha börjar inse hur mycket man saknar sin pappa som gick bort för snart 6 år sedan!!

Jag har mycket i min ryggsäck, jag skulle lätt vilja tömma den om så bara gått, jag har o gör mig själv illa nekar det inte, tar en JÄVLA massa tabletter till viss del bara för att inte skada mig själv!! Utan dem är jag som ett monster utan dess like mot mig själv, jag skadar inte min omgivning mer än att dem vet aldrig om jag längre är i livet eller inte!! Men har försökt att lugna dem, jag skulle ALDRIG ta steget längre så jag kommer över på den andra sidan= den fega utvägen!! Jag kämpar o kämpar, men kommer ingenstans, står o stampar o stampar på samma ställe som jag gjort så länge!!

Tänk er att ni måste lära er o leva om era liv på nytt, ALLTING i livet, det är DÄR jag befinner mig.. Jag försöker dagligen att lära mig saker som är så simpla för andra men är raka motsatsen för just mig!! Visst vet jag att en del av detta infaller under min diagnos ADHD, blandad form.. Men jag kan inte skylla på en sjukdom/en diagnos längre!! Jag måste lära mig stå för mina handlingar o ta lärdom av dem!! 

Jag är inte dum, jag är så mycket smartare än vad många tror, har till o med överraskat mina läkare med min intelligens.. Alla inom psykiatrin som träffar mig häpnas över mina kunskaper o allt!! Jag sitter inne med kunskaper som jag inte har någon användning för att jag inte kan studera eller jobba!! Jag är som en fånge i mig själv!!

Detta är egentligen skrivet i december 2010, men hittade det först nu, därför jag lägger upp det först nu...! En del saker är ändrade eller tillagda, för er som undrar...

Sitter o tänker tillbaka på mitt liv, på allting som kunde varit så annorlunda, men som dessvärre är vad det är idag!! Jag kämpar o jag försöker varje dag som går!! Jag kämpar för att äta, för att få i mig det jag behöver för att inte falla in i aneroxians värld igen, men jag befinner mig redan i det o har gjort det i flera år nu!! Det syns inte på mig att jag lider av detta hemska tillstånd, då mina mediciner har gjort att jag ökat rätt mkt i vikt!! (Tacka Gud för det skulle nog en hel del tänka!). Men jag är inte den anorektikern som spyr upp maten, jag skiter helt enkelt i o äta bara, aptiten finns där inte!! 

Den är sedan länge borta, men äter andra så försöker jag med att äta!! Jag lever för min mamma o min syster, utan dem så hade jag gjort slut på mitt liv för länge länge sedan!! Jag nekar inte, jag gör mig själv illa, jag VET om att jag är sjuk o jag skäms inte längre över det!! Jag kan inte rå för att jag är svag psykiskt, att jag blivit utsatt för det jag blivit!! Jag önskar att mitt liv vore annorlunda, varje dag, varje stund, vid varje panik o ångest attack önskar jag det!! Men jag har ångest 24/7, paniken bryter ut emellanåt o ibland till en mildare grad av hysteri... Jag är sjuk, men jag klassar inte mig själv som det, jag har en svår psykisk ohälsa.. Jag kommer aldrig bli frisk då jag blev diagnostiserad med ADHD, blandad form den 26 april 2011!!

Jag kämpar för att få min vardag att fungera, jag vill inte äta alla dessa förbannade tabletter som jag gör,  men jag är TVUNGEN, annars fungerar jag inte!! Jag börjar skaka ngt otroligt, håller jag ngt i handen o ingen tar det ifrån mig så har det åkt iväg inom kort!! Jag blir även en fara för mig själv då JAG, mina läkare o min mamma vet om vad jag är kapabel till o göra om jag inte får i mig dessa medicinerna!! O det är inga bra eller positiva saker om jag uttrycker mig så..!! Jag blir en STOR fara för mig själv...

Det är hemskt, det är jobbigt att ständigt bli påmind om att jag inte är som alla andra!! Jag är egen, jag vet, men ni ska bara veta hur förgäves jag kämpar för att ni inte ska se mina tårar, mina känslor osv!! Att ständigt stå emot sina egna känslor, sina egna tankar.. Man ska inte behöva vara rädd för sig själv, men jag vet om att jag ÄR det!! Varför? tänker nog många, men jag vet om vad jag är kapabel till o göra o jag vet precis hur jag ska göra det med!! När känslorna slår över o allting bara blir fel!! Dem blir riktigt fel, men jag har alltid lyckats undvika att bli inlagd jag anser att jag troligen bara kommer till att bli sämre av o vara instängd!!!

Jag lever för min mamma o min syster, jag vet om att min mamma inte kan ta att jag mår som jag gör, därför jag inte försöker visa det allt för tydligt, men jag vet om att hon ser det om inte till fullo men hon ser det o det hon inte ser ja det kan hon läsa sig till!! Jag vet om att jag inte var den systern som min syster egentligen önskade att jag vore, men jag vet nu att hon älskar mig för den jag är o att hon är stolt över mig, om än mer då hon ser att jag klarar av diverse saker som för mig är svåra!! Vår relation är speciell men den är vår!!

Jag vet om att jag sagt att jag inte tänker ta mitt liv, för det är den fega vägen ut ur livet, jag står för detta men jag har självskadebeteende. Jag har varit sjuk sedan den 5 juni-03, jag minns det så väl än idag.. Minns det precis som om att allting hände igår!!  Hela den sommaren 2003, minns nästan allt i detalj från juni månad till då jag kom till BUP i slutet på oktober början på november!! Hur mycket jag rasade i vikt, att jag sov MAX 2 timmar/natt om jag sov överhuvudtaget!! Samt spelade fotboll ca 3-4 gånger i veckan!! Som minst vägde jag runt 45 kg om inte mindre!!

Jag har kämpat så mkt emot sjukvården, då jag inte bara har problem psykiskt utan även fysiskt.. Men alla vårdenheter som jag kommit i kontakt med säger att det är psykiskt orsakat osv!! Jag är så trött på att kämpa vidare, jag är så trött på att ha ont, att ständigt behöva kämpa/slåss för sin egen rätt! Hade jag inte mått som jag gör så hade dem inte sagt det dem gör utan dem hade tagit mig på ett helt annat allvar om än tagit mig på allvar helt o hållet!! Nu har jag dock ett intyg på att jag har ADHD, blandad form nu får dem inte o kan inte längre skylla på mitt psyke!! Nu är jag mer som en parasit som bara är i vägen för dem o som tar upp andra patienters tid o rätt!!

Men jag VET att något inte står rätt till o NÄ det sitter INTE i mitt huvud, det sitter där det gör ont!! Är så sjukt utmattad o trött på att ingen kan ta mig på allvar, att jag inte kan göra sakerna jag vill göra för att min kropp skriker NÄÄÄÄÄÄÄÄ, detta går inte!!!! Att kämpa för o kunna ta sig fram, att ständigt behöva kämpa för sin egen rätt!! Tidigt visste jag att något inte stod rätt till, tidigt förstod jag att mitt liv skulle bli jobbigare än vad jag trodde, tidigt insåg jag att livet skulle komma o bli en svår prövning för mig!! Men jag tänker inte ge upp för det, jag tänker lära mig leva mitt liv på nytt, det är som att början om på noll o lära sig allt igen!! Men det är något jag VERKLIGEN tänker göra med!! Jag är ENVIS, så detta ska allt gå... Men det får allt ta den tiden det tar, trots jag vill att allt ska ske över en natt ungefär!!!

Men det finns ett fåtal personer jag kämpar för o som gör att jag väljer att stanna kvar i livet, jag vet om att vissa som kmr till att läsa detta antingen kommer säga att inget har hänt mig, att jag inte alls mår som jag gör o att allting bara kretsar kring mig, vetskapen finns även med mig att en del kommer att bli ledsna över mina ord, men jag kan inte längre förneka mitt liv då detta är som det ser ut!! Ni vet inte vad som rör sig inne i mitt huvud o det är FAN min tur nu att få tänka på mig själv o försöka må bättre, för det har jag då inte fått lov till tidigare då andra förhindrat det eller sagt åt mig att jag inte ska vara så självisk då jag inte ens varit självisk överhuvudtaget!!

Hela mitt liv har jag satt andra före mig själv, men nu orkar min kropp o mitt psyke inte med mer utan måste få undan mina egna problem o besvär!!! Det är för min familj o en del av mina vänner som jag kämpar o är kvar i livet, annars hade jag inte orkat såhär långt som jag kommit!!

Vet inte vad det är med mig idag...? Jag bara gråter o gråter, detta är så olikt mig, länge sedan jag grät som så jag har gråtit o gråter idag!! Har varit ledsen i ett par dagar men inte gråtit eller gjort mig själv illa, vet inte om det kan ha med att göra att jag gått upp i vikt istället för ner när jag vägdes nu i veckan!! Jag vill bara skära, jag vill verkligen men försöker att stå emot med all kraft jag kan!!

Sa till min mamma innan idag att jag vill vrida tillbaka tiden o bli av med ärren, men som det är o känns nu så skiter jag i vilket, allting i mig gör för ont för tillfället, har trots allt ändå tagit 50 mg Ritalin till men det är för en timme sedan!! Vill inte vara bland folk inte när jag mår såhär... Jag vill bara att allt ska försvinna, orkar inte mer..

Vet inte ens längre vad det är som gör ont i mig, det gör bara så sjukt ont!! Vad jg har ätit idag är en sådan måltidsersättningsbar o inget mer... Jag känner mig inte hungrig, jag vill bara sova!!! Jag känner mig tom o så jävla ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till!! Gör allt för att ta bort fokusen ifrån att skära mig, tårarna har runnit hela dagen, med vissa uppehåll!!

Det är väl saknaden som är den jobbigaste, det är väl därför som det gör så ont.. Jag saknar o vill så mycket men kan så lite... Bara vetskapen om att jag borde städat o diskat får tårarna o rinna ännu mer!! Vill bara känna någons armar runt mig idag, mer än vanligt bara få känna den närheten... 

Känns mest som jag svamlar om ingenting, så tänker avrunda här nu i alla fall för stunden!!

Detta är ett inlägg som jag enbart o personligen tänker tillägna ENBART Lasse, hans fru Åse o deras dotter Sanne!!

När jag är med er så känns som om att ni är mer än bara vänner till mig, ni känns PERSONLIGEN som en andra familj för mig! Ni finns där, ni lyssnar, ni försöker att förstå allt det jag berättar... Jag har ingen far längre o kommer aldrig att få honom tillbaka, det är jag så väl medveten om, visst jag har min mamma o min syster som ligger mig ALLRA ALLRA närmast mitt hjärta, ingen kan någonsin ta deras plats!! Men det är inte dem som detta inlägget ska handla om, utan det är till Lasse med familj!!

På något sätt så känner jag det ibland som om att DU Lasse går in som en pappa roll i mitt liv, något jag är glad över, det ska DU veta om!! Du, Åse o Sanne har ställt upp så mycket för mig o ni gör det än!! Ni bjuder in mig i ert hem i er familj, INGEN kan som sagt ta ifrån mig min riktiga familj, men ni finns där alltid o stöttar mig, ni har inte sett mig gråta, med du Lasse har hört mig ledsen då vi pratat i telefon! Jag har inte behövt säga det rakt ut, för du säger sen när vi ses att du hörde det på mig!!

Jag känner mig alltid lika välkommen hem till er, Åse dig har jag inte pratat så mycket med utan att det blivit mer snack om din bror.. Men du har ändå varit med i samtalsämnena som jag o Lasse haft, likaså har du Sanne!! Ni betyder något otroligt för mig, det finns många ord att använda sig av här i livet, men jag finner inget ord än som stämmer in på hur jag känner för er o vad ni betyder för mig!!! Jag ser er PERSONLIGEN som min andra familj som jag kan prata om allt med o att ni tar mig för den jag är även om jag så skulle få panik eller ångest!! 

Ni vill o försöker att förstå er på mig, det är jag glad över, det kommer säkert en dag då ni kommer se de synliga tårarna! Helt ärligt så sitter jag o gråter nu eller fäller tårar när jag skriver detta!! Ni är helt UNDERBARA människor o som det är ett under att jag lärde känna egentligen!! Men jag är sjukt glad över det, att ni tar er till mig trots att jag inte är ert eget barn!! Hur UNDERBARA ni är det finns inga ord till det o det kommer det aldrig att göra heller!! Som sagt ni bjuder in mig, stöttar mig i den mån som ni kan o vet, samtidigt som jag försöker att på nytt anpassa mig till omvärlden.. Men då finns NI, min mamma o min syster där o i viss mån min farbror o min mammas särbo!! Ni FINNS där då min mamma inte orkar med mitt mående, men då har jag ert stöd o det vet ni inte hur sjukt glad jag är över att ha egentligen!! Min mamma är underbar, det är hon o hon bryr sig, men det finns gränser i hur jag mår som hon inte förmår sig att nå upp till, så ni får ABSOLUT INTE tro något annat, min mamma är min mamma o det kommer hon för alltid att vara levande som död!!! Det är hon som satt mig till världen efter många om o men, dock inget jag tänker lägga upp här!! För hon är sjukt underbar, en av de mest underbara personerna som ligger mig nära om hjärtat o det hoppas jag att hon vet om hon läser detta!!

Ni ligger mig sjukligt varmt om hjärtat o det kommer ingen kunna ta ifrån er!! Det lovar o svär jag på!!

På söndag morgon så är det hela 5 år o 9 månader sedan min pappa somnade in!! Jag vill bara åka till asklunden i Skurup var han är begravd o sitta där o gråta!! Jag finner inga ord för min saknad, det gör så ont i mig... Jag har ingen som kan eller lägger sina armar om mig o håller mig tätt intill!! INGEN kan ersätta kärleken o allt jag hade till min far, även om jag önskar det ibland, men det är inte samma sak, det är INTE min RIKTIGA pappa som håller om mig!! Ingenting har blivit sig likt sedan den dagen du somnade in!! Det kommer det inte att bli heller!!

Frågorna har börjat bli fler i mitt huvud, hatade jag verkligen min pappa eller var det allt som jag varit med om som triggade igång det som jag kände som ett hat?! Börjar mer o mer tro att det inte var ett hat utan ett rop på hjälp om att folk gjorde mig illa!! Vissa gånger såg du det o gjorde något åt saken, andra o för det mesta var det gånger du inte såg som det såg ut som hat, varje gång jag gick mellan dig o Millis, det var troligen för att visa  att se på mig det är detta jag råkat utför, inte av dig men av andra!!

Jag saknar dig, ska ta fram ett kort på dig nu, behöver känna din närhet, din närvaro trots att du inte kan omfamna mig!! Jag saknar dig o har gjort saker mot mig själv sedan dagen du somnade in!! Saker jag ångrar, saker som jag vet att du skulle satt stopp för, när jag o Millis kom upp i åldern då vi började vilja ta hem killar så skulle du ligga i buskarna med ett hagelgevär!! Minns det så väl när du sa det o att du bara skojade o ditt skratt därefter!!

Fan vad jag saknar dig har som sagt gjort saker jag inte borde sedan du somnade in!! Tankarna hade funnits innan men aldrig trodde jag att dem skulle bli till en handling ALDRIG!! Du har säkert sett mig var du nu än är hur jag satt rakbladet mot min kropp o dragit, jag är inte stolt över ärren, jag vill vrida tillbaka tiden så att jag aldrig gjort/gör detta mot mig själv!! Jag skriker efter hjälp, läkarna vet om att jag skär mig, för jag berättar det för dem o visar även såren/ärren!! Så dem vet.. Har bilden framme var du sitter med mig i ditt knä i köket i Tittente, jag är nog max 2 månader eller så på det kortet!! Står där i ditt knä o man kan nästan se hur dina ögon skiner över att henne har jag o Jette skapat...<3

Önskar att jag bara för en kort stund kunde känna din nu fria själ hålla om mig, men önsketänkande är precis vad ordet säger önsketänkande!! Saknar dig Far o vill ha dig tillbaka, men det är omöjligt vi kommer inte att ses förrän jag med är på andra sidan som det ska dröja fler år till innan jag är!!! Jag ska föda dina barnbarn, gifta mig när jag väl finner en kille som kan ta mig för den som jag är o för mina sjukdomar!! När dem blir stora nog så ska jag ta dem till asklunden i Skurup o visa att här ligger er riktiga morfar begravd!! Antingen så kommer jag att låta mina barn kalla Mats eller Kjell för morfar, för Mojan lever!! Men de dagarna ser jag hur det blir!! Mina barn dem SKA HA en morfar om än att deras riktiga morfar är död!!! Så är det bara...

Det finns så mycket som jag önskar att du fått vara med o uppleva i livet, men som du nu istället gör ifrån var du än må befinna dig, min kärlek till dig trots att jag aldrig sa det till dig kommer förevigt att vara ENORM, trots stämningen som var mellan oss nästan dagligen!!! Men du var min far o det är du än idag trots att du inte längre finns bland oss som en individ, du är den andra delen som skapade mig...

Men du lämnade ett enormt stort öppet blödande sår i mitt hjärta den dagen du somnade in!! Jag älskar dig Far o saknar dig något otroligt!!! 491118-050926

Som i en utav Celine Dions känner jag det för tillfället o har nog undermedvetet gjort det hela veckan eller tom ett tag, låten jag o titeln jag syftar på är It's all coming back to me now! Många ställer sig säkert frågan vad menar hon? Sedan jag fick min diagnos ADHD,blandad form så har hela mitt liv vänts upp o ner!! Det är skönt att ha diagnosen, men nu måste jag lära om mig så mycket på nytt som jag tidigare trodde var rätt eller utfördes rätt!!

Sen har jag börjat tänka en hel del igen dessvärre på framför allt en viss person, men denn* person har inte hört av sig till mig!! Detta tolkar jag som om att personen ifråga har gått vidare men inte vågat konfrontera mig med o säga det, utan personen sa istället "Vi hörs", det var sista gången jag hörde ifrån personen!! Skickade  1-2 sms i veckan till personen tills dess att jag insåg att det var onödig energi jag la ner, personen svarade inte varför skulle jag då höra av mig?!

Det gick otroligt bra ett tag o faktiskt nästintill glömma denn* personen, men som låten säger it's all coming back to me now! Jag har aldrig känt så som jag gjorde med någon annan än den här personen som vi kallar X...

Men nu har allting börjat komma tillbaka, alla minnena vi hade tillsammans dock att du var full de flesta av gångerna men ändå! Du tyckte inte om att jag tog tabletterna som jag gör, men du kunde ändå tillåta det, för du sa till mig det är dig som person jag gillar!! 

Men som min huvudrubrik lyder så är jag less på o sårad både av o på falskheten.. Var sakerna du sa till mig äkta eller var det bara ord du sa då du var full? För du visade då inte att du ville att jag skulle vara nära dig när du var nykter.. Var allt bara fyllesnack eller menade du faktiskt något av det du sa?

Förra året vid denna tidpunkten alltså midsommar skulle vi firat tillsammans men vi bröt upp innan det, eller JAG tolkade det så... Fick reda på månader senare att du inte alls velat säga upp kontakten med mig men du hade bara så mycket runtomkring dig!! Jag vet inte om det var samma sak denna  gången, när du helt plötsligt inte visste vad du ville eller något, men att bara sluta svara sådär tvärt det gör fortfarande ont i mig!! Är ÖVER 1 år sedan vi sågs för första gången o jag minns det så väl än... Jag vet att jag sagt åt mig själv att jag måste släppa taget o gå vidare, för du leker bara med mig, men något hindrar mig ifrån o ta klivet vidare!

Jag vet inte vad som väntar på mig där, många tårar o tankar har gått åt till dig!! Vet att talesättet är att man inte ska gråta över en kille/tjej. Men i mitt fall så är det kille då jag bara attraheras av killar.. Har lust att skicka iväg ett sms, bara för o se om du svarar, vilket jag knappast tror!! Egentligen så plågar jag bara mig själv mer o mer!!! Men jag kan inte släppa taget om dig, du har säkert funnit en ny kärlek, vad vet jag, jag har inte en aning!!

Skickade precis iväg ett sms, inte för att jag tror att X kmr till att svara mig, har gått ner ett antal kilo sedan han såg mig senaste o det var i början av februari något sådant, då vägde jag fortfarande över 90 kg idag ligger jag på runt 82-83kg o det är många som säger till mig att det syns att jag blivit smalare!! Men smalare o starkare ska jag bli, bara tanken på dig o xx gör så att jag får tårar i mina ögon!! Det både finns o fanns så mycket jag ville säga dig, ord som aldrig kommer till att nå ditt öra!!

Har aldrig i hela mitt liv på något sätt känt det som du fick mig o känna, känslor som är svåra att greppa, svåra att formulera på ett sätt så det tolkas så som just JAG menar o ingen annan!! Har försökt o träffa andra killar men det är bara du i mitt huvud, jag får väl ge det mer tid antar jag, mer än så kan jag inte omöjligt säga eller göra!! Du var den första som fick mitt hjärta o slå dubbelslag o det är något som ingen kan ta ifrån dig!!

Har även börjat få tillbaka minnen ifrån tider som jag så länge förträngt o gömt undan, men sedan jag började med Ritalinen så har dessa känslorna o minnena smugit sig fram allt mer o mer!! Det mesta av det är minnen då jag blivit sårad eller någon gjort mig illa!! Under en period så grät jag konstant fick min ADHD-diagnos o medicin, tårarna slutade nästan med ens att rinna o jag började hitta en form i mitt liv, sen kom smällen dosen var för låg o så höll det på ett tag, vi laborerar än om att få in rätt styrka!!

Har bara testat i en dag men det hjälper inte allt för mycket eller så många timmar den borde men dem ökar timmarna då som effekten sitter i, har jag riktig tur o nu pratar vi om riktig tur så håller effekten i sig i upp till 6 timmar, men ofta brukar den börja dala efter 4-5 timmar o det är då jag ska ta 50 mg Ritalin till! Den dosen höll inte i sig så länge mer än så kan jag inte säga!!! Måste ge det minst till den 1 juli innan något görs!!!

Problemet nu är att min läkare ADHD-läkare går på semester from imorgon då han slutar o jag har inte fått någon tid till min vanliga läkare uppe på psyk, vill hinna träffa honom MINST 1 gång innan han slutar o en ny doktor tar över mig som patient!!

Jag vet om att jag måste ringa handkirurgen angående mina handleder för att få dem upp kollade på nytt o även ha med ADHD-intyget.. Har fortfarande stora problem med tummen o så o Folksam vill ha in mina journal anteckningar på NYTT för att kunna bedöma invaliditetsgraden av min hand!! Har ju även nu i efterhand fått veta av en annan läkare att de första idioptiska benmärgsödemet som man kunde se var faktiskt i just mitt båtben o därefter nere i fotleden!!! Knappt 9 månader efter att man gjorde den sista MR-undersökningen på min handled/båtben/tumbas så syns detta på en dåvarande skada i språngbenet! 

Min fot/fotled mm räknas inte längre som en skada utan det räknas till/som en sjukdom... Men vad eller vilken är det som jag väntar på att få reda på ifrån Folksam!! Men dem bra bara ut på tiden känns det som, jag vill börja få svar på saker o ting om min fot sedan kan allt som ska omprövas få omprövas igen men jag vet redan att invaliditetsgraden kommer till att öka pga diagnoserna jag fått efter 2008 då den första bedömningen gjordes!!

Som sagt allting börjar att komma tillbaka till mig igen, det som jag trodde tillhörde det förflutna o det jag trodde jag glömt, men som vanligt så var fallet inte inte denna gången heller!! Men får väl ta 50 mg Ritalin nu o sen alla de andra tabletterna!! Så god natt o sov gott, en annan ska försöka att sova i alla fall men ögonen fyllda med tårar som troligen kommer till att rinna längs mina kinder!!! Har lovat mig själv dyrt o heligt att aldrig göra mer göra mig illa, men om jag kan hålla löftet till mig själv det är en annan femma!! Känns inte som om att jag kommer till att kunna göra det!! Men god natt nu ska jag lägga mig med tårarna rinnandes längs med mina kinder, kan inte hålla tårarna, känslorna eller något tillbaka längre, vet inte hur länge till jag orkar att bry mig