Besviken, ledsen, sårad o övergiven är nog orden som bäst beskriver hur jag mår o känner mig! Säger man nått till mig så antar jag personligen att man menar o håller det man sagt o lovat, är själv sådan att säger jag något eller liknande så HÅLLER jag det med OAVSETT vad, har jag lovat o säga ifrån om något är eller känns fel så säger jag det med... Har blivit sjukt sårad de senaste två åren o nu har min ork till livet börjat försvinna! Jag orkar inte längre, få behandlar mig som en människa o person o tar mig för den jag är o hur jag mår... Utav tio personer så är det nog bara två kanske tre personer som behandlar mig med respekt o håller vad dem sagt o lovat mig... Fick frågan igår om jag saknar en man i mitt liv både som pojkvän men främst en fadersfigur... Tårarna bara rann för det är PRECIS vad jag saknar, trodde jag hade en person men nu verkar jag sitta ensam!  Gråter så fort ingen ser, tanken över denna frågan gjorde att jag inte kunde somna igår... Saknar det som en gång var o fanns, men det är o var väl som allt i mitt liv bara något för ett tag... Är så EXTREMT besviken o ledsen, vet snart inte var mitt liv tar mig... Är så vilsen i mig själv o mitt mående att jag inte vet var något är på väg... Det enda jag vet är att smärtorna inom mig o i min själ växer sig större o större... Det gör så ont i mig att jag börjat avboka saker som är viktiga i mitt liv, o det är för att jag känner ingen lust till livet... Är ledsen men kan inte neka det längre, behöver en manlig förebild som jag kan luta mig mot o som kan hjälpa mig o finna det jag känner att jag förlorat... Sitter på bussen hem nu efter o varit o magnetröntgat min fotled inne i Malmö, så bara till o invänta något ifrån ortopeden... Känner bara hur allting inom mig byggs på o tårarna bränner bakom ögonlocken... När ska jag bli behandlad med kärlek o respekt o att man håller det som man sagt/skrivit eller på något sätt lovat mig?! Frågorna är många o oändliga :(