Kanske är det bäst för min egen skull att VERKLIGEN försöka släppa taget om/på min mask/fasad o samtidigt även försöka släppa min sk gard som det kallas inom boxning! Tror jag måste göra det INTE bara för min EGEN skull, utan även för att oron hos personer som vill mig väl o är oroliga för mig ska minska... Jag vet med mig att ett ytterst fåtal personer DAGLIGEN oroar sig över om jag lever eller inte! Jag vill inte känna att jag är en av kanske flera anledningar till att personen/personerna känner en ständig oro på ett eller annat sätt o vis! Känner mig som en börda då bara...

Min mamma sa till mig för ett par veckor sedan att jag MÅSTE sluta fly ifrån mina problem o psykiska/-o själsliga smärtor! Jag VET om att hon har rätt, nekar det inte längre... Det hjälper inte mig att jag ligger här hemma i min ensamhet o gråter! Men jag har lagt på SÅÅÅÅ många lock på min "låda" o min ryggsäck, ja den bara fylls på... O jag vägrar eller rättare sagt så vågar jag nog inte öppna den! Tidigare gånger då jag slagits omkull psykiskt så har jag ändå på något sätt lyckats ta mig upp till ytan igen, om än att det så bara är precis ovanför vattenytan så har jag varit ÖVER! Men denna gången så kan jag verkligen INTE resa på mig, denna gången var droppen som fick MIN inre bägare att rinna över!

Mina ben har slagits undan o ifrån mig tidigare, men denna gången var ALLT annorlunda! Det finns bara TVÅ personer som kommit förbi min fasad/gard/mask! Dessa två personerna jag pratar om är min mamma o min bästa väninna, det har tagit tid för min mamma att ta sig förbi ALLA mina hinder som jag byggt upp för att hålla personer utanför mitt inre o mitt hjärta... Så min mamma o väninna har under ungefär lika många år varit mig så tätt in på livet o närmare kommer dem mig! Jag släpper inte in någon, att jag skriver om det HÄR i bloggen innebär inte att ni kommit mig in på livet... Men de gångerna då jag väl släppt in någon så har jag nätt o jämnt kunnat resa på mig igen, jag är bara bra o ha för ett tag, när man SJÄLV är sårad, vem vänder man sig då till o utnyttjar om inte mig?! Men ska försöka få ett STOPP på det nu!!

Idag har varit en väldigt skum dag, kan nog ärligt säga eller i alla fall gissa på att jag varit med om min FÖRSTA mani period, om än att den "bara" varade i ett par timmar! Vaknade o började plocka undan saker i lägenheten TROTS att min underkropp vill säga ifrån höfterna o hela vägen ner ut till tårna skrek "VAD FAN GÖR DU?!"... Under dessa timmarna kände jag det som om att jag LÄTT hade kunnat klara av PRECIS vad FAN som helst!

Men nu har dessa känslorna o tankarna försvunnit, dem började avta runt kl 15.30 något sådant, nu är jag tillbaka i/med det jag känner till o dagligen har o lever med, ja frånsett stycket ovan då! Min mamma kom på besök för o se min lägenhet ser ut nu... Under tiden hon var här hos mig så log, skrattade o dansade jag o var uppe i varv så det hette duga, det var kusligt! Jag kan inte beskriva eller sätta ord på det hela heller!! Men det var helt enkelt INTE JAG!!! Kollade igenom hela min kropp ett par gånger då jag gick över till MITT "normala" mående/tillstånd, anledningen till detta var bara för o se så att jag INTE gjort mig själv illa...!

Jag hittade inga sår, så jag har inte gjort mig själv illa denna gången (drog en suck av lättnad!!!). Fick höra många fina saker igår på Känsloskolan, personer som inte känner mig eller något, sa till mig att efter jag gråtit, så fick jag en HELT annan kroppshållning, det syntes att jag mådde liiiite bättre, för jag satt inte tyst längre o bara stirrade rakt ner i bordet utan det märktes att jag blev närvarande i det dem höll på med o pratade om...!!! DÄR visar att jag måste våga öppna mig o visa hur jag mår o HUR PASS sårbar jag faktiskt ÄR!!!

Att gråta i sin ensamhet hjälper inte även om man tror/vill tro det, många tror inte att jag mår dåligt eller så, eftersom att utåt så låtsas jag som att allting är okej/bra, men det är det INTE! Men sanningen är faktiskt den att jag mår SKIT, jag hör o känner hur döden ropar på/efter mig! NÄ jag är INTE schizofren o jag har inte heller någon personlighetsklyvning! Men då tar jag den fega utvägen (ta sitt eget liv!) enligt MIN synvinkel o åsikt! ALLA som gjort mig illa på ett eller annat sätt vinner då, det är INGET jag tänker ge till dem! Jag lever för att jag MÅSTE o även trots att jag mår som jag gör o blivit utsatt för det jag blivit så har jag liksom var enda person här på jorden NÅGON/NÅGOT syfte att uppfylla här på jorden INNAN jag återförenas med dem som inte längre finns med mig o många andra!!

Jag fick även berättat för mig att jag är mycket äldre o klokare inombords än vad jag är åldersmässigt! Personen som sa det till mig hade fått ett brev av mig eftersom att personen ifråga gett mig ett brev så kände jag att jag var tvungen o svara tillbaka! H*n la nätt sin hand på min axel/i mitten av bröstkorgen då h*n sa det till mig! 

Jag misshandlar/skadar mig själv genom att skära mig på ställen var det inte syns samt så skiter jag i o äta! Det tjänar ändå inget till längre känns det som om för jag orkar inte resa mig denna gången! Mina ben har slagits undan under mig, så det ENDA jag ser o KÄNNER är mörker o smärta eller rättare sagt smärtor av diverse slag! Mer än såhär kan jag inte öppna mig trots att jag vill, men något inom mig säger STOPP o jag kommer INTE åt mer! Jag är ledsen ville/vill verkligen öppna mig o ge mer! Vem vet när jag väl läser detta högt för de tänkta personerna så gråter/har jag gråtit vid detta laget!! Har nämligen texten på vanliga randiga A4:a-papper sådana man har i block... Valde att INTE skriva av två av dessa sidorna då jag inte känner att jag vill skriva ut det!

Men som Take That sjunger i sin låt Patience (en del av refängen!):

"My heart is numb,

has no feeling!

So while I'm still healing

Just try and have a little patience!"

Jag kommer nog inte bli hel någonsin igen för vet inte om jag någonsin har varit hel på insidan, för jag kan prata o åter prata osv osv osv om ALLT, men jag blir inte av med det för det, för det är inpräntat i mitt minne för ALL FRAMTID... Men ni som känner mig o som läser/följer min blogg ha tålamod med mig! Låt mig göra saker i MIN takt o på mitt EGET sätt så blir det bäst för alla, låt det ta hundra gånger längre tid än om du själv kanske gjort det, men JAG får gjort det o då i MIN egen takt... Så ha tålamod, har själv ett ENORMT stort tålamod, förväntar mig inte att alla ska ha lika mycket eller förståelse för min situation... God natt o ha en fortsatt trevlig kväll o natt!!! 

xxx A-C

Skit i mig, jag är ju bara bra för ett tag sedan lämnar alla eller de flesta mig! Så har det varit HELA mitt liv... Jag har nog 

snart nått min inre smärtgräns o vad jag orkar med o tål, tårarna rinner längs med mina kinder men till ingen nytta längre!! 

Det gör SÅ ONT i mig att det känns som om att jag håller på att brista o gå itu... Tårarna rinner av sig själv! Skit i mig, jag är 

bara bra när det passar, men det är slut med ALLT det nu! För nu orkar inte JAG mer, nekar inte att tankarna på att möta 

andra sidan finns... 

Men varför ska JAG behöva berövas mitt eget liv för att andra utnyttjar o sårar mig?! Så det är bara en tanke, jag är så 

pass sårad nu att jag inte vet om jag någonsin vågar öppna upp mig o låta kärleken knacka på... Det gör så ont i mig nu 

att jag varken vet ut eller in, trodde verkligen på det som jag o en viss person hade... Men som VANLIGT så slogs mina 

ben undan under mig o jag föll hårdare än jag har gjort tidigare, jag ligger än kvar på marken! Jag kan inte resa på mig 

det gör FÖR ONT!!

Jag ligger där o gråter i min ensamhet, när jag går hemifrån då är det precis som om att allting är normalt vad än nu 

normalt är egentligen...!!! Sedan trodde jag att en ANNAN person skulle finnas för mig men även denne verkar jag ha 

förlorat... Vad gör jag för fel? Jag är öppen, rak o ärlig, PRECIS det som min mamma lärt mig o vara!! Men få tycks kunna 

ta det som jag säger, jag är bara bra för ett tag sedan är jag inte värd mer...

Skit i mig, ni behandlar mig ändå bara som skit, ni sparkar på någon som redan ligger o lämnar mig där jag ligger!! 

Skit i mig för nu orkar jag inte mer, ni skiter i mig, då skiter jag i er med!! Men jag vill egentligen INTE sjunka ner till er nivå 

att INTEsvara då ni hör av er som ni gör med mig!! För då är jag PRECIS som NI!! Men tänker inte släppa in någon på 

mitt liv mer, jag måste bli mer hel o stabil i mig själv så att jag slipper dessa smärtorna o att falla så hårt!!

Ni fattar inte vad ni gör mot mig, ni gör mig SÅ illa, personer som jag gillat o anförtrott mig till, vänder mig bara ryggen 

nu... Att jag är si eller så era ord är numera tomma för mig för SÅ ONT gör det i mig o jag orkar inte längre!! Ni förstår inte 

vad ni gjort o det lär ni ALDRIG göra heller, för ni bara ignorerar mig... Så mycket tid jag lade ner o så mycket KÄRLEK 

jag gav o blev lovad att få åter var bara tomma ord o rena skämten... Det känns så i alla fall!!!

Jag orkar inte längre, medan tårarna rinner längs med mina kinder så försöker jag att göra fint här hemma! Inte för att jag 

vet till vilken nytta, för kommer ingen på besök o jag vill inte ha med någon o göra för jag mår FÖR dåligt nu!! Katterna 

räddar mig, det är tack vare dem som jag inte har tagit det sista klivet!! Skit i mig, ni som ändå bara säger saker o sedan 

inte håller dem kan jag vara för utan i mitt liv... Har träffat på många människor som gjort mig illa redan i mitt liv men att 

NI gjorde det har gjort att jag inte längre orkar ta mig upp igen!! Ni tog upp mig men lik FÖRBANNAT så slog ni undan 

benen på mig igen!!

Ni VET o VISSTE hur skör jag var o ÄR, men nu är jag ÄNNU skörare än tidigare... Jag vill bara ge upp o invänta döden, 

jag orkar INGET längre!! Visst jag har Dagsjukvården o gå till men jag orkar inte mer, all min ork o lust till livet slogs undan 

mig nu denna gången... Skit i mig, det är ni alla så bra på, men finns ett par personer som förgyller min vardag o som verkligen 

gör ALLT för att hålla kvar mig här i livet!!

Tack Sanne för att du finns gumman, du vet om att du är en av dessa personerna o att du betyder mer för mig än mitt eget 

liv gör! O Anneli trots att vi glidit isär så finns du där för mig o jag finns där för dig o vi har börjat prata lite smått med 

varandra igen!! Ni två tillhör dem som förgyller min vardag o är guld värda!! Men inga andra får komma in på mitt liv 

eller mig, för ni gör bara så att jag mår skit o hamnar i skiten gång på gång!! Skit i mig, för det gör ni ändå!! Jag har ingen ork 

eller lust till livet utan jag fortsätter att leva för att jag känner mig tvungen till att göra det...

Denna gången så trodde jag VERKLIGEN att jag o mitt liv men främst mitt mående var på rätt håll o spår! Men så släpper 

man taget om mig o slänger mitt hjärta i marken, jag som försökt o bygga upp mig själv för att slippa slå i så hårt gång på 

gång... Det hade ingen nytta slog i hårdare än jag gjort tidigare, hur ska jag orka kämpa på o vidare då folk bara slänger 

lögner rakt upp i ansiktet på mig eller släpper taget om mig o mitt hjärta?! Jag kan bara gråta, smärtorna inom mig i min 

själ, dem läker inte o kommer aldrig att göra det! Min mamma sa till mig igår att jag måste sluta fly ifrån min problem o 

mina smärtor o att gråta hjälper inte... 

Jag MÅSTE lära mig o leva med att såhär är mitt liv o det är inget jag kan ändra på mer än o inse det o acceptera det o 

försöka hitta saker som gör MIN vardag dräglig! Jag kan inte hjälpa andra hela tiden, för då flyr jag bara mina egna 

problem... Efter de hårda orden igår o många tårar så har jag väl smått börjat inse att jag kan inte fly längre... 

Smärtorna o mina problem kommer att vara en del av MIG o mitt liv tills jag dör... Jag kan prata o prata o återigen prata 

om dem, men det gör inte så att dem försvinner!

Jag måste inse att jag inte kan ändra mitt öde eller hur mitt liv har blivit, en gång i tiden så visste jag precis vad jag ville! 

Men den personen, ja tyärr så är den sedan länge borta! Avskyr o titta i en spegel, för jag känner inte igen ansiktet som 

jag möts av! Jag vet ju med mig att det är jag själv som står där, men jag ser inte ut som jag en gång föreställde mig! 

Aldrig trodde jag att jag skulle falla såhär djupt eller ens göra mig själv illa! Det var bara patetiska människor o idioter 

som sökte uppmärksamhet som gör sig själv illa! 

DET var min bild av självskadebeteende/självdestruktivitet, men jag har blivit en av dessa patetiska idioterna till 

människor! Jag kan inte neka till att jag gör mig själv illa, då ljuger jag inte bara för mig själv men även för dem som 

VERKLIGEN VILL hjälpa mig... Jag har lärt mig att man inte ska ljuga utan att man ska vara öppen o ärlig om än att detta 

ibland kan såra... Det är min mamma som lärt mig detta, jag fick smaka på sanningen som den faktiskt är igår när min 

mamma sa allt det hon sa! Jag är inte arg eller något på henne, jag visste om allt det hon sa, men jag har förträngt det, 

förnekat det... För jag vill INTE se det, men nu är det det enda som snurrar runt i mitt huvud... Det som min mamma sa 

till mig igår, enda sedan vi avslutade samtalet över telefon, så har dialogen o allt som sades malt om o om o om igen i 

mitt huvud!

Jag vet om att jag flyr ifrån det jag valt o förtränga, men smärtorna i mitt inre o i min själ dem kan jag inte förtränga det 

är bara omöjligt! Jag vet inte hur jag ska komma åt det jag förträngt när jag är vaken, kommer bara åt det när jag 

sover... Det är DÅ jag ser ALLT, jag känner sakerna som jag inte kan känna i vaket tillstånd!! Jag är rädd för att möta det 

jag flyr ifrån, för att skadar jag mig som jag mår nu o det jag KAN komma åt, hur blir det då när jag möter det jag 

omedvetet valt att fly ifrån? Jag är rädd för att jag inte kommer att klara av det o ta den fega vägen ur livet, jag gör mig

 redan illa som det är NU... Rädslorna o smärtorna tänk om dem är o blir mer än vad jag klarar av TROTS att dem som 

jag valt o släppa in på mitt liv säger att jag är stark o kommer att klara allt om jag bara vill o bestämmer mig för det så 

är jag LIVRÄDD!!

Det är väl EN av alla anledningarna till att jag väljer att fly istället för än illa fäktas, men jag vet inte, känns som jag inte 

vet NÅGONTING längre!! ALLTING som jag levde för en gång i tiden togs ifrån mig bit för bit, det började med fotbollen 

som gjorde att jag orkade med livet, sedan togs min gnista o ork för att studera o lära mig saker ifrån mig pga att jag 

börjat fly o då hade börjat välja o hjälpa andra för att slippa mina egna problem o smärtor! Den här killen som gjorde 

detta mot mig är en STOR del till att jag sitter var jag sitter idag... Jag litar inte på någon, inte ens på mig själv! Är det SÅ 

livet ska vara o se ut? Man ska väl ändå känna att man kan lita på sig själv, men med tanke på att jag saknar självkänsla 

o självförtroende så hör det väl samman!

Sen mitt hat emot mig själv gör väl inte saken direkt lättare, saken är den att jag gör inte mig själv illa pga ångest eller 

panik! Jag gör mig illa pga mitt hat mot mig själv som person, frustation, smärta o aggression/ilska! Att jag redan när 

allting som jag förtränger/förträngt pågick valde att stänga andra ute o hålla det för mig själv, jag är sådan som person att 

jag inte vill störa andra eller besvära andra med hur jag mår o känner det i mitt inre o i min själ! Flykten är då MYCKET 

lättare att ta till, men jag måste inse att jag kan inte fly längre, jag måste inse att det är dags o möta det som gör ont i mig 

o det som jag inte kan komma åt!!

Jag blir 23 år gammal i september, men jag känner ingen lust eller ork för livet då jag bara stöter på hinder o motgångar i 

allt jag gör... Att fly är mitt enda ljus, jag tar inga droger, är inte alkoholist eller liknande, tidigare skötte jag mina mediciner 

men på senare tid så känns det liksom varför ta dem när jag ändå inte känner någon ork eller lust för livet för att mitt 

hjärta o min själ har så många ärr o öppna sår?! Visst medicinerna gör så att jag mår bättre o håller mig på en mer jämn nivå i mitt

mående, men det är så många tabletter o så måste jag ta Imodium liknande preparat för att kunna ta mina tabletter...

Bilden är ifrån Google!