Det var först under början av våren förra året som jag började berätta om hur jag mådde o om mina mediciner för andra personer!! Då säkert frågan dyka upp för många varför jag inte pratat om det tidigare. Precis som rubriken lyder så skämdes jag över att må som jag gjorde, för det är inte vad ska man säga lika acceptabelt att må psykiskt dåligt som o ha fysiska åkommor!!

Det är en slags tabu just när det kommer till vad det gäller psykisk hälsa o psykiska åkommor!! Som jag skrivit i ett tidigare inlägg jag är INTE farlig... Min mamma kommenterade inte det HÄR inne utan gjorde det på facebook, så det jag kommer till att göra nu är att kopiera rakt av vår konversation ifrån mitt inlägg jag är INTE farlig!

"Min mamma: Nej du är absolut inte farlig tvärtom du är så himla snäll och goooo och inte smittar din sjukdom heller som tydligen några verkar tro eftersom de drar sig undan...du är som vilken annan människa som helst...stå på dig...Kramis 

Mitt svar: Det var just det jag ville få fram jag är INTE farlig o mina sjukdomar smittar INTE!! Det kan psykiska sjukdomar OMÖJLIGT göra, det är ärftliga faktorer som spelar in, men få som fattar det!!

Ja jag är ju det men ingen ser mig som vilken annan människa som helst då dem får reda på att jag är psykiskt handikappad det fysiska stör dem inte, det är just dem psykiska handikappen... O det gör ont, jag skrev ut det i bloggen för att folk ska FATTA!! Du får gärna lov o dela den så att personer som du är vän med kan läsa det!! Kram♥"

Anledningen just till att jag skämdes o höll allting för mig själv var för att jag VISSTE att jag skulle bli bemött på det här sättet av jag kan inte säga alla men till största del!! Det är ÄN IDAG tabu o prata om än även att må psykiskt dåligt på ett eller annat vis! TROTS detta så mår varannan, var tredje svensk psykiskt dåligt på ett eller annat vis!! 

Men anledning till att jag skämdes var även den att i mina egna ögon så var jag inte sjuk, det var inget fel på mig!! Jag minns än idag precis hur det första mötet på BUP var o allt, när överläkaren sa att jag led av en djup depression, tvångssyndrom, var anonym anorektiker med mera så neka jag ALLTING samtidigt som jag grät!! Jag VAR JU INTE SJUK, inte i mina egna ögon som sagt, jag mådde bara inte bra, mer än så var det inte i mina ögon!! Alla andra såg på mig att jag var sjuk, men jag slog det ifrån mig!! Jag ville inte sticka ut än en gång o bli lämnad ensam, så nä jag var inte sjuk i mina egna ögon!!

Det var en känslig ålder med jag hade bara någon månad innan första mötet på BUP fyllt 14!! Men idag så kan jag med erfarenhet blicka bakåt o erkänna att jo jag har varit sjuk hela tiden!! Men anledningen till att jag nog inte skäms över mina handikapp o åkommor längre är för att jag har accepterat att det här är mitt liv, det finns inte så mycket o göra åt saken!! 

Att skämmas över att jag mår som jag gör, då trycker jag bara ner mig själv ännu mer!! Visst, jag nämner verkligen INTE direkt att nä jag mår si o så o har den o den åkomman vilket innebär det o det handikappet!! Visst det kan ses som jag skäms än idag över att jag inte vågar stå för det, men som jag skrivit att ha psykiska åkommor/handikapp eller må psykiskt dåligt är ÄN IDAG ett  tabu belagt ämne!! 

Men jag kan ärligt idag säga att jag vågar säga att jag mår så som jag gör, visst jag skäms än idag över en del saker, men jag VET att jag INTE ska göra det!! För det är inte jag själv som gjort att jag mår som jag gör idag!! Vad jag vet så är det ingen i min släkt vare sig på min mammas eller pappas sida som har eller har haft ADHD av något slag o ej heller varit emotionellt instabila eller haft diagnosen borderline!! Jag är först i min släkt med detta vad jag vet, detta är två MEDFÖDDA handikapp, mina andra diagnoser har uppstått pga saker jag varit utsatt för osv!!

Anledningen till att dem märks av mer NU än tidigare är för att allting har börjat komma ikapp mig plus att jag själv men även andra kan se att jag redan i yngre år vill säga när jag var mindre både sett o märkt av symtom ifrån dessa handikappen, men inte lagt någon större vikt eller tanke på det!!

Jag kan i vissa lägen skämmas över att jag skär mig, men jag är ändå öppen om det... Det vet dem flesta om som följer min blogg att jag inte är diskret om att jag skurit mig, men det är för att det är på ställen som ingen kan se såren o ärren på!! Men jag har lovat ett antal personer att jag egentligen ska man aldrig säga aldrig, men i allra största mån verkligen ska försöka o INTE skära mig...

Visst det kommer bli tufft då jag ÄR självdestruktiv!! Men jag vet om att jag skadar bara mig själv fysiskt men alla andra som bryr sig om mig o älskar mig, hur pass skadar jag inte dem egentligen?! Jo jag skadar dem på ett HELT annat plan o då främst psykiskt, jag skadar dem MER än vad jag gör mig själv illa!!

Dem vet ju inte om jag lever imorgon eller inte o blir ordentligt oroliga för mig då dem inte får tag i mig!! Jag står fast vid att ta mitt liv är den fega vägen ur livet, det är en väg jag aldrig kommer till att ta!! Men med tanke på att jag sagt att jag aldrig för mitt liv skulle göra mig själv illa så kan ju inte min omgivning lita på dem orden fullt ut eftersom att jag faktiskt gjort mig själv illa!!

Men jag skäms inte längre idag för att jag mår som jag gör, alla medicinerna o diagnoserna osv dem ÄR faktiskt en del utav den jag är som person!! Personer som känner mig riktigt bra till rätt väl dem märker ju på mig DIREKT om något inte står rätt till ELLER om jag glömt o ta någon medicin!! För det blir EXTRA tydligt på hur jag är som person, hur jag reagerar på saker o ting, hur pass känslig jag är ja listan kan göras lång!!

Min mamma tex ser o märker DIREKT på mig när jag får ångest o panik o ser då till att antingen lugna mig eller ta mig ifrån det som triggat igång ångesten eller paniken!! Så hon märker det på mig som sagt DIREKT...

Jag är den jag är, visst jag kan inte säga till 100% att jag INTE skäms över mitt mående, då folk säger till mig att ja men det finns faktiskt dem som har det sämre än dig o mår bra mycket sämre osv... Det får mig o skämmas över att fan vad klagar jag över egentligen?! Men samtidigt så VET jag ju om att just den här tanken är fel, det är JAG som mår som jag gör, jag ska inte skämmas över det egentligen!! Tänker man efter så ska INGEN som mår dåligt på ett eller annat vis skämmas eller må dåligt över att dem lider utav det dem gör o att det är en del av dem!!!

Som sagt jag skämdes, men jag skäms än idag, framför allt då jag ska iväg o ALLA medicinerna ska med!! Men det är dem som får mig o fungera som människa o det är dem som får mig att försöka stå ut varje dag som går!! Visst kan jag önska att dessa sakerna inte drabbat mig, men mycket av det hela har format mig till den jag är idag!! Jag skäms fortfarande men det är inte samma skam eller så som det var innan början av 2010!!

Då smög jag med mina tabletter när jag var någonstans för att ingen skulle märka av dem osv, visst hos en del gör jag det än idag, men det är för att jag vet vad dem anser om tabletterna o att dem ser ner på mig!! Ser ner på någonting som håller mig uppe o inte gör att jag sjunker längre ner i skiten!!

Jag är sjukare NU än vad jag någonsin tidigare varit, det är inget jag skryter om, INGET jag är stolt över eller NÅGOT, det är bara REN O SKÖR FAKTA INGET ANNAT!! Skammen den finns där, det kommer den nog alltid att göra med tanke på det ENORMA självhatet som jag har emot mig själv med mera!! Men jag kan lära mig att kontrollera det o lära mig att leva med det samt finna personer som ser FÖRBI mina psykiska handikapp o åkommor o ser det som är friskt i mig om än att det är rätt svårt att komma åt just den sidan hos mig!!

Många dömer mig efter o ha träffat mig en gång o säger att jag inte är något för dem, men det är bara för att dem inte lyckats eller försökt att se förbi det sjuka jag o se det friska som faktiskt finns där inne!! Nämner jag inte för folk hur jag mår psykiskt så tror dem att jag är som vilken person som helst, men så fort jag nämner det så ändras synen på mig hos många ifrån att jag är precis som vilken person som helst till att jag är ett psykfall!! Man måste lära känna mig, låta det ta tiden som krävs för att komma åt o locka fram det i mig som får mig o känna mig uppskattad o inte utnyttjad med mera!!!

Jag skämdes o förneka allt tidigare kring mitt psykiska mående, idag förnekar jag det inte utan försöker hitta vägar o sätt som jag kan ta mig förbi mitt hinder, men jag skäms till viss del ändå, det är troligen något jag får lära mig o leva med!!! Jag skämdes men inte på samma sätt längre...

Jag vet inte vad det är med samhället egentligen, då jag nämner vad jag lider utav sjukdomar o handikapp som är livslånga tror upp till 90% att jag är farlig!! Jag vill förtydliga jag är INTE farlig mot någon annan!! Skulle ALDRIG i livet kunna göra en annan människa illa eller liknande!! Jag är en fara för mig själv OM jag inte tar mina mediciner!! Det är då många som istället ifrågasätter varför jag äter alla dessa tabletterna, många blir rädda o skrämda av o se dem!! Men vet ni vad, ni vill inte se mig då jag INTE tar tabletterna!! Ni kommer då att bli bemött av en Ann-Charlotte som ni inte trodde fanns eller existerade!!

Igår blev det att jag tog tabletterna på tok för sent egentligen, jag kan lova er att jag höll på att krypa ur skinnet, kände riktigt hur ADHDn hade övertaget, hur paniken o ångesten ökade i styrka för varje minut som gick likaså när det kom till att jag kände mig nere!! Jag var kapabel till att göra VAD SOM HELST emot mig själv för att slippa hur jag mådde, MEN jag gjorde INGET!!

Men så fort jag tar mina tabletter, jo vad händer då?, all denna fara emot mig själv o som jag är kapabel till att utsätta mig för försvann längre o längre bort, dock inte helt bortblåst, jag har den ännu inom räckhåll!! Jag ska mig som sagt i måndags efter att allting bara slog över inom mig!! Jag kunde inte stoppa mig själv, men som tur var så skulle jag upp till psyk o väl där uppe fick ssk (=sjuksköterskan!) veta vad jag gjort!! Sa även att jag inte gjort mig själv illa sedan mars-april något sådant i år!! Ett STORT bakslag för mig själv, men när jag gick där ifrån o även talat om för min mamma att nu har jag gjort det igen!!

Min mamma hotade med än det ena än det andra, men jag vet att hon gjorde det för att jag skulle öppna mina ögon, se hur jag sårar dem i min omgivning, dem vet ju aldrig om dem har mig kvar under morgondagen!! Men jag kan garantera er ALLA att jag skulle ALDRIG skära mig så att jag dött av det, jag överdoserar INTE har hänt EN gång o jag lovar jag gör då ALDRIG om det igen trots att det var en ofrivillig överdos!!

Men jag öppnade mina ögon o insåg att jag inte längre vill att personer i min omgivning o personer som bryr sig OM MIG ska ha en rädsla i kroppen!! En rädsla som frågar sig lever Ann-Charlotte idag eller inte?! Det var efter jag pratat med min mamma som jag bestämde mig att det får o kommer till att vara kämpigt att stå emot, men rakbladet ska ALDRIG mer få göra ärr på min kropp!! Jag kan inte säga att jag älskar mina ärr, ej heller att jag hatar eller avskyr dem, för de är faktiskt en del av mig!! 

Jag uppmuntrar INTE någon till att skära sig, det är fegt, det har ALLTID varit min åsikt o synpunkt på det hela!! Det kommer till att komma upp ett inlägg som kommer till att gå under synpunkter/åsikter angående just självskadebeteende samt självdestruktivitet o självmord!! Men jag går emot mig själv, jag SKÄR ju mig, jag går emot min EGEN moral, mina EGNA synpunkter o åsikter!! Jag har som sagt bestämt mig, allt som jag kan skada mig med det ska kastas, det ska bort ifrån mig!! Ingen annan mer än jag själv kan sätta stopp för detta, INGEN kan göra något åt saken mer än jag själv!!

Jag är o har varit en fara för mig SJÄLV, men absolut INTE för någon annan!! Jag har gjort en person illa som står mig nära men det är något jag ångrar speciellt med tanke på att jag inte minns vad jag gjort då allting bara svartnat för mina ögon o först då orden "Hon dödar mig!" upprepades först DÅ så försvann det svarta framför mina ögon o jag släppte taget o jag undrar vad FAN jag gjort!!

VISST jag har gjort en annan kille illa, men han gjorde mig så mycket mer illa både fysiskt o psykiskt att jag säger att han förtjänade det!! Men jag skryter inte om det, för jag är inte den som är den o vill att folk ska se på mig med en viss blick!! Jag är inte farlig, så länge jag får mina mediciner så är jag ingen fara inte ens för mig själv!! 

Jag behöver mina tabletter för att jag ska kunna styra mig själv o må bättre, jag kommer ALDRIG till att må vad samhället kallar BRA!! Jag är för sjuk för det, jag har som mål att må bättre att kunna orka med vardagen så gott som jag kan!! Men jag har en SJUKT lång resa framför mig än, jag ser inte ens en ljusstrimma som kan vägleda mig i rätt riktning!! Jag har mått dåligt hela mitt liv men först 2003 var det som jag själv kände av det hela, hur dåligt jag egentligen mådde osv!!

Men jag ska försöka o inte blicka framåt, ej heller bakåt trots att det är det hållet jag dras åt varje dag, utan jag MÅSTE o SKA försöka lära mig o leva i nuet, jag får aldrig tillbaka det som redan passerat mig, jag kommer aldrig till att få tillbaka tiden som var för en timme sedan eller något sådant!! Jag kan inte heller ändra på det som komma skall!! Det är bara o inse fakta jag ÄR sjuk o kommer vara det resten av mitt liv, jag är INTE farlig, jag MÅSTE ha mina mediciner för att kunna fungera framför allt med mig själv men något av det viktigaste kunna fungera med andra människor!! Lära mig att tyda olika budskap o kroppsspråket när det gäller att "Nä nu räcker det!, vi vill inte höra mer o liknande saker!!", då dessa signaler sänds ut!! Saker som jag har svårt med, men har fått reda på att det har med min ADHD o göra!!

Sånt som är medfött hos oss alla o egentligen är en självklarhet är det inte för mig, jag måste lära mig det som småbarn o bebisar lär sig, detta måste jag lära om mig på nytt!! Men det gör inte mig så mycket, jag vill kunna fungera så bra ibland andra som möjligt så att dem inte kan se den sjuka sidan av o hos mig!!

Jag bär ständigt en mask eller en fasad för att andra inte ska se mitt riktiga JAG, men då är jag ju inte mig själv där går jag emot min egen moral på NYTT!! Måste lära mig o lätta på den fasaden o öppet våga visa att jag inte mår bra, att mitt liv är o ser ut såhär, det är inget jag rår för eller kan göra någonting åt, MEN det jag KAN göra något åt det är hur jag ska handskas med allting!!

Så än en gång jag är INTE farlig inte mot andra personer o smått börja med o inte vara det mot mig själv heller!! Jag är värd mer än vad jag själv har satt för värde på mig efter vad ANDRA satt för värde på mig under så många år!! Jag ser ner på mig själv o nedvärderar mig själv DAGLIGEN!!! Men jag måste resa på mig, sträcka på ryggen o visa att nu ska jag bli starkare, men snälla låt mig få ta den tiden på mig som jag behöver... Rom byggdes inte på en dag, ej heller en månad eller ett år!!

Låt MIG få ta saker i MIN takt!! Sätt ingen press på mig, jag gör detta för MIN egen skull såklart men även för att personerna som bryr sig om mig ska slippa gå med en ständig oro i kroppen om jag fortfarande finns med dem om jag finns kvar i livet!! Jag är inte farlig, låt mig ta mina mediciner, det är dem som gör mig till den jag är, utan dem är jag en person som ni inte kommer till att känna igen!!

En person som knappt min mamma känner igen, tabletterna o jag är ett, jag behöver dem o dem eller rättare sagt läkarna vet om att medicinerna behöver mig för att jag inte ska gå under ytan så att säga!! Cecilia o Sanne men såklart min mamma o syster är dem som får mig att inse att jag inte är klar här på jorden, jag har saker jag måste göra klart o fått uppleva innan jag kan ta klivet över till andra sidan o möta upp dem som inte längre finns med mig fysiskt idag!!

Jag har sjunkit långt, är längre ner nu än då jag insjuknade, äter fler mediciner än jag gjorde tidigare!! Mitt mående blir sämre, men det är för att jag hållit inne saker under så pass lång tid, att nu när allting börjar komma upp till ytan o komma ifatt mig då mår jag sämre det säger sig själv egentligen!!

Men jag låter det komma ikapp mig nu, det är bättre o låta det komma, bättre o låta tårarna falla längs mina kinder istället för att hålla igen allt!! Tiden är inne nu, tiden är kommen då jag måste ta itu med det som varit för att kunna leva vidare o leva i nuet, för att kunna ta mig framåt!! Så att jag inte fortsätter att stå o stampa på samma ställe som jag gjort allra främst sedan den 5 juni 2003...

Många tycker att det är sjukt/kusligt att jag har sådant minne att jag minns EXAKT vilken dag jag insjuknade o HUR allting började!! Men det är sådant som fastnar hos mig... Jag har lätt för att lära o komma ihåg allra främst andras saker, dock inte mina egna, det är främst därför som jag skriver så mycket som jag gör, för att få ur mig sakerna, få mig att komma ihåg mina egna saker o ting!!

Imorgon så ska jag till Ungdomsmottagningen för att sätta in min spiral, ser inte framemot det, men bättre o ha det gjort så jag kanske slipper ha mens o dessa PMS-besvären o allting!!

Dock så skar jag mig i måndags o detta kommer barnmorskan att se, men hon vet redan om att jag skadar mig själv om än att jag nu bestämt mig o satt ner foten för mig själv att jag inte ska förstöra min kropp mer, den är trasig nog på alla sätt o vis, fysiskt såväl som psykiskt!! Foten är nu nedsatt att nu räcker det, jag ska inte skada mig själv mer men ej heller personer som håller mig kär o som jag betyder mycket för PRECIS som dem gör för mig!!

Jag älskar er, Cecilia, min mamma, min syster, Sanne, Lasse o Åse samt deras dotter!! Det finns såklart fler personer jag håller av OTROLIGT mycket, så bara för att inte just ditt namn står med betyder det INTE att jag INTE älskar dig eller att du betyder sjukt mycket för mig, för i mitt hjärta så vet du om att du gör det, är du osäker så fråga mig, så ger jag dig svaret på din fråga eller svaren på dina frågor!!

Tack ALLA ni som finns i mitt liv o får mig att försöka fortsätta kämpa trots att livet suger, ni får mig att försöka tänka att en dag så kommer även min dag då jag har lov att vara glad o lycklig på ett sätt som enbart JAG kan vara!!!

Avslutar inlägget med vad rubriken är "Jag är INTE farlig", lär känna mig ordentligt innan du dömer ut mig, döm dock mig INTE efter mitt sjuka jag eller mina mediciner, döm mig efter den som jag är med o mot dig!!! GLÖM ALDRIG DET, så som du bemöter mig med mera så kommer jag att bemöta dig!!

Samt en läsvärd artikel: 

http://www.terapisnack.com/blog/2010/05/08/min-kompis-skar-sig-varfor-gor-hon-det/

Har ingen bra dag idag som sagt, vill lägga mig o sova redan nu men det är för tidigt än!! Sen har jag ont i min mage, har jag haft nu från o till sen typ ca 2 månader tillbaka.. Känns som jag snart ska ha den roliga veckan med, det brukar sätta sig på mitt humör o hur jag mår psykiskt!! Har även lite ont i huvudet så tror den roliga veckan är på G, dock är den ju inte så rolig, bara jobbig, men bra om jag snart får den så jag kan ringa ungdomsmottagningen så att jag kan få insatt hormonspiralen!!

Jag är helt slut i huvudet, det känns sjukt tungt o allt känns bara jobbigt idag!! Cecilia o Sofie blev o var som sagt oroliga för mig tidigare idag så dem kom in en stund o pratade med mig o försökte trösta mig!! Är tacksam över att dem bryr sig, vet att även andra gör det, men vi sitter i samma båt vi tre så att säga!! Det känns skönt o veta att det finns personer som undrar om jag lever o hur jag mår!! 

Men jag mår som sagt inget vidare för tillfället... Vill mest bara sova eller få vara själv o gråta!! Felix är vid min sida så fort han känner av att det är något med mig!! Han har legat vid mig den större delen av dagen... Han sitter borta i fönstret nu o tvättar sig efter o ha varit o ätit!!

Vill bara lägga mig nu, låta morgondagen komma o hoppas att den är bättre än denna!!! HATAR o ha ont i magen med, sov inget inatt eftersom att jag inte hade alla sömnmedicinerna hemma, nu har jag bara ena hemma för jag orkar inte gå ner till apoteket i denna blåsten för o hämta ut medicinerna så det får bli imorgon!! Men tror jag kommer att sova inatt eftersom att jag är trött nu o bara vill lägga mig!!! Måste komma ihåg att ringa till läkaren imorgon med, så får skriva upp henne nr o lägga in det i mobilen så det är gjort!!

Att först säga mig en sak för att sedan ta tillbaka det, o säga att man bara sa det för att få mig att sluta älta om diverse saker om o om igen!! Det gör mig mer skada än nytta, jag kan öppet skriva det här min mamma vet om det!! Jag skar mig imorse o skuldbelägger mig något ENORMT för ALLT!! VISST jag är emotionellt instabil, konstigt jag har för fan sjukdomen, jag har inte borderline då jag inte har personlighetsstörningen... Är så ledsen vill bara bort, få ha någon som håller om mig o INTE leker med mig eller mina känslor eller tar tillbaka saker osv!!

Jag mår redan skit som det är o det är något jag får acceptera, kan man inte förlåta mig så kan jag inte förlåta tillbaka så är det bara!! Dagen idag har varit som en berg o dalbana, inte sovit ett piss inatt, för har inte alla sömntabletterna hemma.. Har dock fått dem utskrivna nu, men jag tar det imorgon då jag passat mina kusiners hund o går ner om o hämtar medicinerna då!! Orkar inte gå ut i denna blåsten!!

Är glad att jag har vänner som finns här för mig o ställer upp för mig, som TOM blir oroliga eftersom att jag inte öppnar dörren då dem knackar på!! Men dem kom sen igen då jag sa att jag var hemma.. Cecilia ville se hur det var med mig, hon såg på mig hur förstörd o allt jag är!! Hade tidigare under förmiddagen skrivit till henne att jag skurit mig!!! Så hon blev jätteorolig, underbara Cecilia, Sofie kom även hon med in för o se hur det var med mig!! Hon såg rätt chockad ut för hon har aldrig sett mig såhär!!

Jag har slutat o tro på vad folk säger till mig, det är bara lögner o svek alltihop eller ja i alla fall det mesta av det!! Jag kommer som sagt aldrig att må bra, jag har två handikapp i min hjärna... Läkaren på Folksam tror att alla mina ärenden hos dem hänger samman, men han ville titta ordentligt på allt för att sedan återkomma till min handläggare!! Så istället för 3 ärenden så kommer dem troligen att slås samman till 1 ärende istället!! Så hoppas snart att jag har ett besked om invaliditetsgraden o allting sådant!! För nu har ÄNTLIGEN någon börjat ta tag i sakerna!!

Det finns bara ett fåtal personer som jag tror på o lyssnar på/till, det är min mamma, Sanne, Cecilia, Sofie, Linda, dem på psykiatrin, dem på Folksam o såklart min syster, men även Lasse, Åse o deras dotter!! Det finns andra med, men jag tror inte på dem i samma utsträckning som jag gör med ovanstående!! De talar klarspråk DIREKT till mig, ingen av dem vill mig illa!! De vet allihop om hur dåligt jag mår o att jag aldrig kommer till att må bra!! ALLA som läser min blogg kan se o läsa sig till hur dåligt jag mår!!

Men att säga mig en sak ena dagen för att ett par dagar senare ändra sig, det är inget jag kan förlåta eller acceptera!! Borde kanske sortera ännu mer bland folk jag har runt mig, kanske dags o inse att en del bara lekt med mig o kontaktar mig då det passar dem själv!! Visst vill jag bort ifrån all denna skiten, men självmord är i mina ögon en feg utväg, visst jag har funderat på den, men har talat om för alla som känner mig men som jag även är patient hos att jag kommer aldrig ta mitt liv!!

Jag må, må skit o inte orka med livet, men jag försöker ändå!! Men när folk ljuger mig rätt upp i ansiktet vilket jag märker direkt så känns det meningslöst att ens en gång försöka!! Varför tro att lögnen får mig o må bättre då jag kan genomskåda den?! Jag är långt ifrån dum, det står då inte noll innanför mitt pannben inte!! Jag kan inte längre acceptera saker som jag kunde för ett par år sedan, jag kan inte heller ta till mig ett förlåt, för kan man inte ta emot mitt förlåt o min ursäkt samt att jag säger hur dåligt jag mår över det o att jag tom skär mig pga detta, då kan jag inte heller godta eller acceptera ert förlåt!!

Hela mitt liv har varit en enda stor plåga egentligen, men jag märkte inte av någonting förrän jag lämnade det o det var då som helvetet tog sin början istället!! ALDRIG ALDRIG så ska jag lyssna till eller lita på det någon säger till mig förrän personen ifråga verkligen kan bevisa för mig att jag vill dig inget illa!! Men det är mycket FÖR mycket som krävs av den andr* parten, för att bevisa att jag vill dig inget illa!! För har man gått i mina fotspår o varit med om o utsatt för det som jag har, då kan man förstå varför det är såhär o varför jag känner som jag gör!!

Det blir inte bättre för att tiden går, det finns saker som jag verkligen inte förstår mig på, saker jag troligen aldrig kommer till att förstå mig på heller!! Jag försöker visa mig stark, men det är en fasad som jag snart kommer att lägga så att folk kan inse hur sjukt JÄVLA BRÄCKLIG jag FAKTISKT ÄR!! Jag är inte en person som går runt o låter saker bara rinna av mig, eller stötas bort ifrån mig!! ALLTING fastnar o det försvinner inte, liksom ärren jag själv skapat på min kropp!! 

Men känner att nu får det vara nog, jag gör min mamma så sjukt illa genom att jag skär mig!! Hon har kämpat för att få mig, sedan  att jag fått detta ödet eller va fan man vill kalla det för, det är inget som någon av oss kan göra något åt!! Det var förutbestämt att jag skulle komma till att må såhär, bara o inse trots att jag inte vill det, men jag har inget val!! Jag ska kasta ALLT som jag kan skära mig med, det vill säga alla rakblad som jag har!! 

Jag ska inte ta itu fler rakhyvlar för att komma åt rakbladen för att kunna skära mig!! Jag skadar så många andra mer än mig själv då jag sätter bladet mot min hud!! Jag har blivit sårad hela mitt liv o illa behandlad, jag tänker inte göra samma sak emot dem som bryr sig om mig!! Livet är inte rättvist, men jag kommer att vara rättvis genom att ge tillbaka att inte göra mig själv illa mer!! Det kommer bli en svår o hård kamp att stå emot, men jag måste bevisa för mig själv att det går o samtidigt vara medveten om att jag inte sårar eller gör andra illa genom att göra mig själv illa!!! 

Jag är en trasig själ med ett trasigt hjärta, själen kommer alltid att vara trasig den går inte att laga, hjärtat läker med tiden men får stora ärr som lätt brister!! Det finns gränser för hur mycket jag tål o hur mycket jag orkar o bära!! Jag har varit trasig länge, men det innebär INTE att jag INTE vill ha någon som älskar mig för den jag är, jag börjar tycka om mig själv om än att jag är långa vägar ifrån att kunna säga att jag älskar mig själv!! Men man får ta en sak i taget, jag har lärt mig ett par läxor dem 2 senaste åren o det är killar som är inblandade i det!!

I deras ögon är jag för svag, jag går inte att älska, jag är en leksak!! Har haft känslor för dessa killarna framför allt en av dem, vilket jag fortfarande har, men har fått börja inse att jag inte längre finns eller existerar i hans liv eller värld!! Jag tror inte på deras ord längre, bevisa för mig, inte bara en gång, ej heller två eller tre, visa det ofta o ÖPPET, då kan jag o kommer jag till att börja släppa på tyglarna!! Men FAN INTE innan, har varit singel i 2½ år nu o visst saknar jag någon som VERKLIGEN ÄLSKAR mig för den jag är o kan acceptera o älska mig trots mina mediciner!! För dem är en STOR del av mitt liv, oavsett om du vill det eller inte, kan du inte ta dem så kan du inte ta mig!! Så är det...

ann-charlotte.sjogren@live.se

 Om det är någonting jag är riktigt bra på så är det att tänka, kommer ofta på

mig själv att tänka på det förflutna, det som en gång var, då jag blev mobbad,

misshandlad både fysiskt o psykiskt, sexuellt ofredad o utnyttjad samt våldtäkterna!! Detta är något som alla säger till mig att jag måste släppa o gå vidare, det är det förflutna, det finns inget som jag kan ändra på idag.. 

Sitter även ofta o tänker på varför just mitt liv blivit som det blivit, att jag blivit berövad på ALLT det som gav mig en liten gnutta livsglädje... Det är inte lätt att tänka så mycket som jag gör då tankarna i mitt huvud är så många på en o samma gång o dem far fram i en fart som inte heter duga!! Detta beror på ADHDn, det vet jag om NU!!

Men att dem på BUP redan 2003 inte kunde förstå att någonting inte stod rätt till, mer än att jag hade/har en djup o svår depression... Vid VARJE samtal jag hade med min psykolog eller terapeut så upprepade jag samma saker gång på gång på gång!! Visst det var inte lika många o jobbiga tankar då som det är idag, för idag måste det till medicin för att jag ens ska kunna koncentrera mig!! Jag vill lyssna på musik nu samtidigt som jag skriver, men jag är väl medveten om att det inte går, jag tappar min koncentration sjukt lätt!! Det är flera timmar sedan Ritalinen slutade ha effekt, men jag kan inte ta dem redan nu eller i o för sig så kan jag nästan det med tanke på att jag snart ska lägga mig!!

Man bör inte eller ska helst inte ta Ritalin på kvällen då  den kan ge sömnsvårigheter, men den underlättar för mig!! Jag äter TRE sömnmediciner var av den ena är den starkaste sömnmedicinen som finns att få utskriven i Sverige (information om min läkare gav mig!). Trots att jag tagit dem så kan jag inte sova, tankarna far som jag vet inte vad, har mardrömmar som inte är av denna värld då jag väl somnar!! 

Sen att både vakna o lägga sig med en ångest o panik som ligger högt upp på skalan gör att nätterna blir som en plåga för mig... Men nu har jag mediciner som dämpar allt detta, sen skiter jag i att jag inte bör ta Ritalin på kvällen för hjälper den mig genom nätterna så skiter jag i vilket!!

Att tänka o skriva är något som jag varit duktig på i hela mitt liv, att skriva var min flykt ifrån att råka illa ut om jag öppnade munnen osv, mina tankar o känslor fann jag ut på att det var o är mycket lättare att skriva ner dem än att prata om dem!! Jag sitter med en miljon tankar i mitt huvud för tillfället om inte fler, TROTS DETTA så känner jag det som om att det står NOLL uppe i mitt huvud fast "motorn" är igång!! 

Att ha det såhär är inget som jag önskar någon annan, läste mitt senaste läkarutlåtande som även försäkringskassan har eftersom att annars får jag inga pengar (aktivitetsersättning= för min del nu förtidspension).. Jag är emotionellt instabil, jag har inte personlighetsstörningen därav har jag inte diagnosen borderline.. Det är därför jag pendlar som jag gör i mitt humör o mående, det har blivit lite bättre men ett tag så var det så pass bra att jag inte svängde så himla mycket i vardagen o mitt liv!!

Jag som tidigare visste vad jag ville bli o allt, vet inte längre vad jag vill, vem jag är, vem jag har blivit etc! För det var inte såhär jag hade tänkt mig att mitt liv skulle se ut eller ens vara!! Jag har hela mitt liv egentligen velat vara oberoende av andra, men idag så är jag OTROLIGT beroende utav andra!!! Med tanke på hur lite pengar jag får ut varje månad så blir jag vissa månader ekonomiskt beroende av min mamma!!

Jag hatar o ha det såhär, att mitt liv inte blivit som jag trodde o tänkte mig när jag var yngre!! Visst trodde jag att livet inte skulle vara någon dans på rosor eller rosa moln, men aldrig trodde jag att livet skulle vara en sådan pest!! Jag kämpar dagligen med tanken att jag ska inte skära mig, hur länge jag kan hålla den undan det vet jag inte, för som sagt där är så sjukligt mycket saker som rör sig i mitt huvud!! 

Jag vet bara att jag inte är den personen som jag vill vara, jag vill inte må dåligt psykiskt eller ha mina olika handikapp, men jag måste lära mig att leva med dem o kämpa med dem dagligen!! Bara att finna ut på nya lösningar dagligen på olika saker tar på mina krafter något otroligt för då måste jag tänka på hur jag ska lösa det MED!!

Bara för att jag åt nu mitt i allt ihop så har jag totalt tappat bort mig... Det får väl komma med en annan gång istället antar jag!!!

En hel del personer har frågat mig varför jag bloggar, varför jag bloggar ÖPPET om hur jag mår osv!! Jag bloggar för min egen skull, jag uppmuntrar inte andra till att tvunget gå in på min blogg o läsa det jag skriver om eller så!! Den är öppen för att jag känner att det finns en del personer där ute som med mår dåligt o tror att dem är ensamma om det!! Precis som jag själv gör, men samtidigt så vet jag både med mig o om att det finns så himla många andra som mår något liknande som jag gör!!!

Man är inte ensam om sitt mående trots att man oftast tror det, VISST, man kan må likadant o varit utsatt för liknande saker/händelser, men man vet ALDRIG hur en annan person som varit med om något liknande känner sig eller mår!! Visst samma händelse, men vi upplever saker o ting o handskas med dem på olika sätt.. Det är så vi fungerar, en del som blivit utsatta för hemska saker under sitt liv bara skakar på huvudet sedan är det ur världen för dem o det har gjort dem starkare som personer, sedan finns det den skaran som jag tillhör som blivit utsatt för många hemska saker o upplevelser under mitt liv som gör att jag ser ner på mig själv istället!!

Detta är något om jag är medveten om är fel, att så ska det inte vara, det är inte JAG som gjort felen eller liknande, det är inte jag som person som skadat någon annan.. Jag bloggar för att det går runt så ENORMT mycket tankar i mitt huvud, allt för ofta så kan jag inte skilja dem åt, en OTROLIGT jobbig situation att aldrig få ha en lugn o rofylld stund!! Tankarna är där ständigt, visst när jag tar mina mediciner så dämpas det hela en del men långt ifrån så mycket som jag önskar att dem gjort! Men det vet min läkare om, han är medveten om detta..

Det tar tid innan man finner rätt dosering på just mediciner mot ADHD. Men jag har inte enbart ADHD, utan jag har ADHD, blandad form.. Vad just detta står för i mitt fall är något jag ännu inte vet om, men då jag får tid till läkaren så kommer jag att ställa frågan vad det står för eller vad det betyder o innebär!! 

Jag skriver för det är det enda sättet för mig att uttrycka det som pågår inom mig... Jag kan inte prata om det, för jag finner inte orden jag söker efter då.. Plus att varje gång som jag öppnade munnen o sa något så råkade jag ut för någonting senare på rasterna eller så gjorde personer ljud ifrån sig eller ansiktsuttryck, himlade med ögon etc. skriften blev min räddning!! 

Där var det bara jag själv som kunde läsa det jag skrev, om än att jag kommit fram till det nu på senare år o börjat skriva mer o mer!! Det är för att tankarna har ökat o blivit svårare att särskilja ifrån varandra!! Men sedan är det även en slags terapi, men sedan så skriver jag av andra anledningar med.. Delvis för att jag vill att andra ska försöka sätta sig in i hur min vardag är o hur jobbig den är o hur pass jag måste kämpa för att klara av vardagen!!!

Det är bra mycket svårare än vad många tror att det är!! Att ständigt ha en viss tanke som maler i huvudet, att varje dag känna att man vill sätta rakbladet emot skinnet o bara se blodet komma o försöka stå emot detta o mycket mycket mer.. Jag frågade min förra läkare om jag någonsin kommer till att komma ut i arbetslivet eller till att kunna studera, hans svar var snabbt nä, du är för sjuk, men vårt mål är att få dig att må bättre!! Här har ni lite om varför jag bloggar o så!!!