Det är mänskligt att fela men ännu mer gudomligt att förlåta, trots att jag själv har svårt för att förlåta många o mycket av det som hänt mig o i mitt liv så kan jag förlåta ändå!! Jag kan inte förlåta mig själv när jag sårat en annan person eller gjort så att denn* inte längre orkar med mig eller liknande... Jag är inte Guds bästa barn långt ifrån, jag kan fela precis som vilken annan person som helst!! Men jag har lärt mig att stå för att jag har fel numera när jag har fel o acceptera det om någon kan bevisa för mig att jag har fel!!!

Jag säger inte emot längre, jag vet att det inte tjänar något till... Länge sa jag emot många om nästan inte allt o alla o trodde att allt jag sa var det enda rätta, men jag vet bättre idag... Mitt liv har varit hårt, orättvist o jag har fått ta många smällar som jag ALDRIG skulle behövt ta... Men jag kan inte vrida tillbaka tiden o stoppa allt det som gick snett/blev fel, stoppa det som jag SJÄLV vet med mig att JAG gjort fel!!! Jag kan bara be om ursäkt, men en ursäkt är inte alltid tillräckligt, har fått känna på det själv hur det känns att bara få en ursäkt då man velat ha så så mycket mer... Idag har jag fått känna på hur det känns o bara kunna ge en ursäkt o sedan vill någon att man är en del av deras liv mer...

Jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte vad jag kämpar mot, jag har ingen som jag är kär i, vännerna som jag trodde jag hade som jag umgicks med umgås jag inte längre med... En del har sagt upp kontakten för att dem inte orkar med mig längre för den jag är osv, andra har sagt upp kontakten utan o säga ett ord till mig om varför, andra har bara tinat bort, andra vet jag inte vad som gått fel!!!

Vad som gått o går fel i mitt liv vet jag inte, vet bara att jag förlorar FLER personer än vad jag "behåller" om jag kan uttrycka o säga så... Helt ärligt så vet jag inte egentligen hur man fungerar ibland andra "normala" personer/personer som inte mår psykiskt dåligt/personer som inte mår lika dåligt psykiskt eller psykiskt dåligt liknande mitt eget... ALLTING blir bara FEL, jag blir FÖR intensiv, impulsiv o andra saker, men det är saker jag är medveten om... Men TROTS DETTA så kan jag inte hantera det vilket har förstört mycket för mig själv i mitt privatliv!!!

Fick pratat med H idag min fd kontaktperson o det kändes bra att prata med henne för hon känner verkligen mig o hon erkände själv att det tog henne tid att förstå sig på mig... För att allt jag gör om jag minns rätt för tillfället är raka motsatsen till det jag egentligen menar o vill... Men jag är inte säker för en hel rad andra tankar snurrar runt i mitt huvud o jag kan inte göra så mycket åt saken!! Tänkte kontakta en person men känner att jag låter bli, det blir nog bäst så, då kan jag inte göra något fel!!! Ska snart lägga mig o somna i takt med tårarna som rinner längs med mina kinder... Varför ska allting vara så svårt, när det verkar så jävla lätt för alla andra (nästan alla andra i alla fall...) 

Förlåt än en gång, jag är bara en människa med en massa psykiska problem/handikapp men jag vill/kan o tänker inte skylla allt på det... Så detta står jag för, jag är bara människa som sagt ='(

God natt...