Det är mänskligt att fela men ännu mer gudomligt att förlåta, trots att jag själv har svårt för att förlåta många o mycket av det som hänt mig o i mitt liv så kan jag förlåta ändå!! Jag kan inte förlåta mig själv när jag sårat en annan person eller gjort så att denn* inte längre orkar med mig eller liknande... Jag är inte Guds bästa barn långt ifrån, jag kan fela precis som vilken annan person som helst!! Men jag har lärt mig att stå för att jag har fel numera när jag har fel o acceptera det om någon kan bevisa för mig att jag har fel!!!

Jag säger inte emot längre, jag vet att det inte tjänar något till... Länge sa jag emot många om nästan inte allt o alla o trodde att allt jag sa var det enda rätta, men jag vet bättre idag... Mitt liv har varit hårt, orättvist o jag har fått ta många smällar som jag ALDRIG skulle behövt ta... Men jag kan inte vrida tillbaka tiden o stoppa allt det som gick snett/blev fel, stoppa det som jag SJÄLV vet med mig att JAG gjort fel!!! Jag kan bara be om ursäkt, men en ursäkt är inte alltid tillräckligt, har fått känna på det själv hur det känns att bara få en ursäkt då man velat ha så så mycket mer... Idag har jag fått känna på hur det känns o bara kunna ge en ursäkt o sedan vill någon att man är en del av deras liv mer...

Jag vet inte vad jag kämpar för längre, jag vet inte vad jag kämpar mot, jag har ingen som jag är kär i, vännerna som jag trodde jag hade som jag umgicks med umgås jag inte längre med... En del har sagt upp kontakten för att dem inte orkar med mig längre för den jag är osv, andra har sagt upp kontakten utan o säga ett ord till mig om varför, andra har bara tinat bort, andra vet jag inte vad som gått fel!!!

Vad som gått o går fel i mitt liv vet jag inte, vet bara att jag förlorar FLER personer än vad jag "behåller" om jag kan uttrycka o säga så... Helt ärligt så vet jag inte egentligen hur man fungerar ibland andra "normala" personer/personer som inte mår psykiskt dåligt/personer som inte mår lika dåligt psykiskt eller psykiskt dåligt liknande mitt eget... ALLTING blir bara FEL, jag blir FÖR intensiv, impulsiv o andra saker, men det är saker jag är medveten om... Men TROTS DETTA så kan jag inte hantera det vilket har förstört mycket för mig själv i mitt privatliv!!!

Fick pratat med H idag min fd kontaktperson o det kändes bra att prata med henne för hon känner verkligen mig o hon erkände själv att det tog henne tid att förstå sig på mig... För att allt jag gör om jag minns rätt för tillfället är raka motsatsen till det jag egentligen menar o vill... Men jag är inte säker för en hel rad andra tankar snurrar runt i mitt huvud o jag kan inte göra så mycket åt saken!! Tänkte kontakta en person men känner att jag låter bli, det blir nog bäst så, då kan jag inte göra något fel!!! Ska snart lägga mig o somna i takt med tårarna som rinner längs med mina kinder... Varför ska allting vara så svårt, när det verkar så jävla lätt för alla andra (nästan alla andra i alla fall...) 

Förlåt än en gång, jag är bara en människa med en massa psykiska problem/handikapp men jag vill/kan o tänker inte skylla allt på det... Så detta står jag för, jag är bara människa som sagt ='(

God natt...

Var hos min läkare på psyk i torsdags o vi diskuterade om mina mediciner, det verkar som om att dem vill sätta ut alla mina mediciner för o se hur jag är/mår o blir utan mediciner i kroppen! Jag kan säga att jag inte tagit några andra tabletter än Propavan, Valdoxan o 2-3 st Oxascand sedan i torsdags... Jag har vaknat genomsvettig o med ångest o panik fredag, lördag o idag!! Det blir värre o värre för varje dag som går, jag har gråtit EXAKT varje dag o inte velat eller tagit kontakt med någon! O dem jag tagit kontakt med har jag skickat att jag ber om ursäkt om jag sagt eller gjort något fel o att jag inte ska skicka/störa mer!

Detta är ett STORT varningstecken för mig egentligen som jag vet om, jag är på väg tillbaka o må o bli som jag var UTAN medicinerna var jag behöver EXTREMT mycket bekräftelse på att jag duger som jag är o att jag inte är i vägen! Men det är känslorna inom mig som säger till mig att jag är i vägen o att jag stör, att jag inte duger som den jag är... Jag vill visa ALLA nu att jag mår SKIT o att dem kan inte sätta in mediciner o sedan ta dem ifrån mig igen för att dem är osäkra på diagnoserna osv... Jag har varit skadefri sedan april månad då jag senast hörde ifrån X, men tankarna o känslorna växer inom mig o jag vet inte hur länge till som jag kan låta bli rakbladet =(!!

Jag vill INTE bli ifrågasatt eller liknande att NI inte ser HUR jag EGENTLIGEN mår är för att jag byggt upp min egen mask o fasad utåt för att ingen ska komma åt mig!! För att ingen längre ska kunna göra mig illa, men ändå så lyckas folk göra mig illa o då rivs masken o fasaden ner för ett tag i min egen ensamhet men inte utåt... Utåt är jag precis som att jag är glad över att leva osv, men jag är inte glad över att leva, inte efter att folk ifrågasätter mig, det jag säger att jag varit med om o blivit utsatt för osv... Det känns som om att ingen tror på mig, att ingen ser att det jag berättar om smärtar mig inombords...

Jag skär mig inte var det är synligt för jag vill inte att alla andra ska se när eller om jag skurit mig, jag vill inte att mitt mående ska vara tydligt utåt... Jag vill inte vara i vägen eller någon som drar ner stämningen för att jag är i närheten! Jag VET med mig att i en hel del sammanhang så vågar många inte prata som vanligt för att dem är rädda för att jag ska ta åt mig eller ta illa vid mig... Men lyssna nu på vad jag har o säga: SLUTA SPELA O VAR ER SJÄLV, det är jag som står för spelet o jag tar inte illa upp eller vid mig, jag har lärt mig o stänga av o ute sånt jag inte orkar med!!

Jag har ALLTID varit utanför o aldrig passat in, men det är den jag är o det är det som gör mig unik o speciell om än att jag önskar o inte vill ha det på det här viset!! Jag har svårt för o visa o kontrollera mina känslor utåt o därför kan jag kanske verka känslokall när jag berättar om saker som hänt mig, men ni vet inte hur mycket jag sitter o kämpar med för o hålla min mask o fasad uppe... För inombords där rinner tårarna likt ett vattenfall, precis som dem gör ner för mitt ansikte nu när jag skriver detta... Än en gång jag har inte valt att må såhär, se ner på mig själv, blivit utsatt o utsatt för sakerna jag blivit o blir än idag... Jag lever inte mitt liv som jag vill eller önskar att jag skulle o borde göra det med tanke på den kapaciteten som jag sitter inne med som så många säger till mig!!

Jag vill kunna studera eller jobba, men sanningen är den att det går inte, varför det inte går det kan jag inte svara på men det går bara inte!! Stressa inte mig o stressa inte fram med saker här i livet för mig, jag är hård nog mot mig själv o sätter en ENORM press på mig dagligen o få YTTERLIGARE press o påfrestningar utifrån det stjälper mig mer än hjälper mig trots att ni tror att det hjälper mig! Men jag har börjat lära känna min kropp nu o mina begränsningar o Ni sätter för stora förhoppningar på mig o då säger jag o min kropp SLUTA DETTA GÅR INTE... Dörrar i mitt liv som börjat öppna sig har börjat sluta sig igen o gör dem det så kommer ingen att få upp dem igen...!!!

Jag ber Er ifrågasätt mig INTE, lyssna på mig o säger Ni att Ni finns för mig o lyssnar på mig så GÖR då det med, träng Er inte på för då sluter jag mig för Er TOTALT... Jag är annorlunda o jag har börjat inse o förstå det nu om än att jag önskar att jag vore som de flesta andra så är jag inte det, utan jag är jag med mina begränsningar etc!!! Vill Ni hjälpa mig o må bättre stanna då upp o lyssna på mig när jag känner mig redo eller stark nog för att berätta något!!!

Nä nu ska jag torka tårarna, sminka mig o sätta på min mask/fasad o sen ta kryckorna o gå o köpa godis o mat något jag var sugen på redan igår... Men jag ville inte gå ut pga Palmfestivalen o där är en annan sak jag hade börjat våga gå o titta o möta folks ögon/blickar men nu undviker jag dem o går o tittar ner i marken på nytt!!! 

Ha det fint, Puss o Kram   

Hela mitt liv så har jag kämpat, men ändå så har jag aldrig passat in utan har istället blivit utnyttjad o utsatt för saker som jag önskar att INGEN ska behöva känna eller uppleva! Varken ung eller gammal, barn eller vuxen... Har alltid känt mig utanför o inte haft någon gemenskap någonstans! Det är en OTROLIGT jobbig känsla o det tär på mig att mitt liv är som det är o ser ut som det gör! Men detta är mitt liv o jag kan inte göra så mycket åt det. Jag har sökt hjälp o jag har fått hjälp sedan oktober/november 2003 någon gång, men jag insjuknade hastigt redan i juni 2003 o det är där efter allt gått utför allt mer o mer! Psyk tar mig på allvar först NU o lyssnar på mig o vill verkligen hjälpa mig! Jag har insett o vet att jag är annorlunda o vad det är som gör mig annorlunda o vad det är som får mig o känna så som jag gör!

Jag har ADHD,blandad form, känner man inte mig så kan man inte se hur jag mår, utåt är ALLTING ett spel o jag bär en mask för att ingen ska kunna läsa av hur jag faktiskt egentligen mår! Det är bara personer som står mig riktigt nära som kan läsa av mig TROTS masken/fasaden o spelet som jag spelar. Allra främst min mamma kan läsa av mig i alla fall allt som oftast, jag o min boendestödjare har kommit varandra närmare än vi tidigare gjort! Vi pratar bra mycket mer än vad vi gjorde i början vill säga innan hon gick på semester!

Men sen hon kom tillbaka ifrån sin semester o jag blivit peppad utav ett par andra person om att prata med henne hur jag VERKLIGEN känner o kände det så har vi kommit närmare varandra o fått en helt annan relation till varandra... Något som jag bara kan se positivt på, det kunde jag inte tidigare! Då kom hon bara hit o vi städade sen var det inte mer med den saken... NU så är vi inte i lägenheten varje gång utan har åkt ner till stranden 2 gånger o Smygehus hamn 1 gång o bara pratat!!

Tror o det känns i alla fall som att hon förstår mig bättre nu o lyssnar på mig o hon är en klippa för mig! Vet inte riktigt vad jag skulle gjort utan henne, hon ska följa med o träffa min läkare på psyk nu i veckan som kommer (den 23 augusti) dels för att hjälpa mig o få bytat medicin mot min ADHD men även för att få en bättre sjukdomsbild av mig o berätta för min läkare om hur hon ser på mig, mitt mående o liknande saker... Har börjat öppna mig mer o mer för henne, men det handlar om en process var jag bygger upp ett förtroende o en tillit till henne!!

Jag litar inte på någon egentligen, finns saker inom mig som jag nog egentligen vill dela med mig om o berätta, men psyket, tankarna o kroppen tillåter mig inte att göra detta... Är saker som jag förträngt o jag kan inte få fram det jag vill få fram... En del dörrar står på en ytterst ytterst liten glänt, dem är inte helt stängda men dem har precis lämnat nyckelhålet eller ja där haspen eller vad man kallar den delen av dörren som gör att man inte kan öppna den mer än med hjälp av o trycka ner handtaget... Sker det något jag inte är beredd på eller som drar ner mig igen så kommer kanske en eller flera dörrar åter stängas!!

Det är inget jag kan svara på nu, för mitt mående är i det depressiva men jag visar det inte för andra!! "Råkade" göra det förra veckan på det stället som jag går till nästan varje dag eller som jag i alla fall försöker gå till varje måndagg-fredag... Jag orkade inte hålla fasaden/- och masken just den dagen o alla undrade om någonting hade hänt... På sätt o vis hade det ju hänt något o någon hade gjort något men jag drog mig undan istället o stannade hemma på torsdagen för att orka samla krafter till att gå dit på fredagen UTAN o släppa på masken.

Trots att jag bara låg i min säng under hela torsdagen o gjorde absolut INGENTING så var jag så OTROLIGT trött psykiskt! Men gick dit jag är om dagarna som är en socialpsykiatrisk dagverksamhet, mer än så kan o får jag inte lov att säga! Höll masken under fredagen o jag hade tagit med papperna till inlägget här på bloggen som jag skrivit för hand (inlägget heter "Ett försök till att öppna upp mig" som jag skrivit den 12 maj-12) för att låta en ifrån personalen läsa det för att jag tänkte det är det lättaste sättet för mig o förklara varför jag var som jag var under onsdagen!

Hon kom in till mig på kontoret efter o ha läst alla sidorna o jag kunde se relativt snabbt att hon blivit rörd över det jag skrivit. Hon gav o ger mig otroligt mycket beröm för det jag skriver, hon rekommenderade till och med min blogg för en annan person där o läsa min blogg o samtidigt som den här kvinnan som jobbar där som läst "inlägget" sa detta så sträckte hon fram sin arm mot mig o sa "- Titta bara jag tänker på det jag läste o hur väl du formulerar dig o hela den biten så se titta vart enda hårstrå på min kropp reser sig!". Hon blev verkligen rörd över och om det som jag skrivit som jag lät henne läsa...

Jag är inte som alla andra, först i år som jag börjat o vågar säga det öppet att jag är annorlunda o jag har alltid varit det. Jag vet inte vem jag är eller något, min identitet är allt det som hänt i mitt liv vilket har vilselett mig o en massa andra saker... Men jag vill finna ut på vem jag är o kunna svara på det med utan att blanda in något psyksiskt eller fysiskt eller något i den stilen! Jag är inte mina sjukdomar/handikapp, dem är bara en del av mig o dem är inte min identitet! Jag är på jakt efter o finna personen som jag ser relativt klart o tydligt inom mig!! Nä nu ska jag nog försöka sova, det var allt för mig idag, ska se om jag kan börja komma igång med skrivandet igen o ta kontakt med olika bokförelag o även se till o komma ut o föreläsa för ungdomar i årskursena 7-9 samt gymnasieelever om psykisk ohälsa osv! Ska även föreläsa för angöriga till personer med ngåon form av psykisk ohälsa men det är även föreläsningar som inte bara riktar sig gentemot anhöriga utan till alla andra som kanske själv mår dåligt, har en eller flera kompisar som inte mår så bra psykiskt eller kanske inte själv mår så vidare bra!!

Nä som sagt god natt =)