Hela mitt liv så har jag kämpat, men ändå så har jag aldrig passat in utan har istället blivit utnyttjad o utsatt för saker som jag önskar att INGEN ska behöva känna eller uppleva! Varken ung eller gammal, barn eller vuxen... Har alltid känt mig utanför o inte haft någon gemenskap någonstans! Det är en OTROLIGT jobbig känsla o det tär på mig att mitt liv är som det är o ser ut som det gör! Men detta är mitt liv o jag kan inte göra så mycket åt det. Jag har sökt hjälp o jag har fått hjälp sedan oktober/november 2003 någon gång, men jag insjuknade hastigt redan i juni 2003 o det är där efter allt gått utför allt mer o mer! Psyk tar mig på allvar först NU o lyssnar på mig o vill verkligen hjälpa mig! Jag har insett o vet att jag är annorlunda o vad det är som gör mig annorlunda o vad det är som får mig o känna så som jag gör!

Jag har ADHD,blandad form, känner man inte mig så kan man inte se hur jag mår, utåt är ALLTING ett spel o jag bär en mask för att ingen ska kunna läsa av hur jag faktiskt egentligen mår! Det är bara personer som står mig riktigt nära som kan läsa av mig TROTS masken/fasaden o spelet som jag spelar. Allra främst min mamma kan läsa av mig i alla fall allt som oftast, jag o min boendestödjare har kommit varandra närmare än vi tidigare gjort! Vi pratar bra mycket mer än vad vi gjorde i början vill säga innan hon gick på semester!

Men sen hon kom tillbaka ifrån sin semester o jag blivit peppad utav ett par andra person om att prata med henne hur jag VERKLIGEN känner o kände det så har vi kommit närmare varandra o fått en helt annan relation till varandra... Något som jag bara kan se positivt på, det kunde jag inte tidigare! Då kom hon bara hit o vi städade sen var det inte mer med den saken... NU så är vi inte i lägenheten varje gång utan har åkt ner till stranden 2 gånger o Smygehus hamn 1 gång o bara pratat!!

Tror o det känns i alla fall som att hon förstår mig bättre nu o lyssnar på mig o hon är en klippa för mig! Vet inte riktigt vad jag skulle gjort utan henne, hon ska följa med o träffa min läkare på psyk nu i veckan som kommer (den 23 augusti) dels för att hjälpa mig o få bytat medicin mot min ADHD men även för att få en bättre sjukdomsbild av mig o berätta för min läkare om hur hon ser på mig, mitt mående o liknande saker... Har börjat öppna mig mer o mer för henne, men det handlar om en process var jag bygger upp ett förtroende o en tillit till henne!!

Jag litar inte på någon egentligen, finns saker inom mig som jag nog egentligen vill dela med mig om o berätta, men psyket, tankarna o kroppen tillåter mig inte att göra detta... Är saker som jag förträngt o jag kan inte få fram det jag vill få fram... En del dörrar står på en ytterst ytterst liten glänt, dem är inte helt stängda men dem har precis lämnat nyckelhålet eller ja där haspen eller vad man kallar den delen av dörren som gör att man inte kan öppna den mer än med hjälp av o trycka ner handtaget... Sker det något jag inte är beredd på eller som drar ner mig igen så kommer kanske en eller flera dörrar åter stängas!!

Det är inget jag kan svara på nu, för mitt mående är i det depressiva men jag visar det inte för andra!! "Råkade" göra det förra veckan på det stället som jag går till nästan varje dag eller som jag i alla fall försöker gå till varje måndagg-fredag... Jag orkade inte hålla fasaden/- och masken just den dagen o alla undrade om någonting hade hänt... På sätt o vis hade det ju hänt något o någon hade gjort något men jag drog mig undan istället o stannade hemma på torsdagen för att orka samla krafter till att gå dit på fredagen UTAN o släppa på masken.

Trots att jag bara låg i min säng under hela torsdagen o gjorde absolut INGENTING så var jag så OTROLIGT trött psykiskt! Men gick dit jag är om dagarna som är en socialpsykiatrisk dagverksamhet, mer än så kan o får jag inte lov att säga! Höll masken under fredagen o jag hade tagit med papperna till inlägget här på bloggen som jag skrivit för hand (inlägget heter "Ett försök till att öppna upp mig" som jag skrivit den 12 maj-12) för att låta en ifrån personalen läsa det för att jag tänkte det är det lättaste sättet för mig o förklara varför jag var som jag var under onsdagen!

Hon kom in till mig på kontoret efter o ha läst alla sidorna o jag kunde se relativt snabbt att hon blivit rörd över det jag skrivit. Hon gav o ger mig otroligt mycket beröm för det jag skriver, hon rekommenderade till och med min blogg för en annan person där o läsa min blogg o samtidigt som den här kvinnan som jobbar där som läst "inlägget" sa detta så sträckte hon fram sin arm mot mig o sa "- Titta bara jag tänker på det jag läste o hur väl du formulerar dig o hela den biten så se titta vart enda hårstrå på min kropp reser sig!". Hon blev verkligen rörd över och om det som jag skrivit som jag lät henne läsa...

Jag är inte som alla andra, först i år som jag börjat o vågar säga det öppet att jag är annorlunda o jag har alltid varit det. Jag vet inte vem jag är eller något, min identitet är allt det som hänt i mitt liv vilket har vilselett mig o en massa andra saker... Men jag vill finna ut på vem jag är o kunna svara på det med utan att blanda in något psyksiskt eller fysiskt eller något i den stilen! Jag är inte mina sjukdomar/handikapp, dem är bara en del av mig o dem är inte min identitet! Jag är på jakt efter o finna personen som jag ser relativt klart o tydligt inom mig!! Nä nu ska jag nog försöka sova, det var allt för mig idag, ska se om jag kan börja komma igång med skrivandet igen o ta kontakt med olika bokförelag o även se till o komma ut o föreläsa för ungdomar i årskursena 7-9 samt gymnasieelever om psykisk ohälsa osv! Ska även föreläsa för angöriga till personer med ngåon form av psykisk ohälsa men det är även föreläsningar som inte bara riktar sig gentemot anhöriga utan till alla andra som kanske själv mår dåligt, har en eller flera kompisar som inte mår så bra psykiskt eller kanske inte själv mår så vidare bra!!

Nä som sagt god natt =)