Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag har varit för mycket i mitt huvud o andra saker!!! Egentligen ingen ursäkt i sig, jag har bara mått skit psykiskt, that's it...

Förra veckan fick jag reda på att jag är totalt sönder utbränd o jag har ändå inte gjort något på ca 3½ år!!! Min läkare sa till mig att du började bli utbränd dagen du insjuknade, var jag la till vill säga den 5 juni 2003 med andra ord.. Till svar fick jag ja, men det tog inte lång tid innan han tittade på mig o sa att du kan komma ihåg EXAKT när du insjuknade det är ytterst få om ens någon som kan göra det...

Svarade då honom att jag är inte som andra jag minns saker ingen annan minns osv... Men han höll med om att min hjärna gått o går på högvarv till tusen precis som min bästa kompis sagt till mig... Det dröjer inte länge innan den där väggen står o knackar på min dörr!! Jag får inte utsättas för MINSTA LILLA stressfaktor... Så nu är det så att jag känner att en medicin inte räcker till så får jag ta till jag känner av effekten!! Vissa dagar blir det fler andra blir det mindre, beror på!!

Men det var inte detta jag skulle skriva om egentligen, i söndags så var det 1 månad sedan Puma fick somna in (hämtade hennes urna  i torsdags), men det var också 6 år sedan jag såg min pappa levande, visst fullproppad med morfin, men han andades!! Igår morse runt 07.30 tiden så var det EXAKT 6 år sedan min pappa lämnade mig, min mamma o min syster!! Har haft tankar på att ta vägen direkt upp till honom, men det är den fega vägen o jag vet om att jag inte hade fått komma till varken honom eller Puma då!!

Men det känns som om att min mamma, min syster, Sanne eller Cillia skulle dö eller försvinna ifrån mig... Dock främst min mamma skulle du då komma ner till jorden o ta med mig upp till dig, Far o alla andra..?! Min mamma är mitt ett o allt, är ofta jag tänker på att hon blir inte yngre o tårarna rinner längs mina kinder vid tanken precis som dem gör nu!!

Det är min mamma som är min livlina, hon satte mig till jorden, men dör hon så vill jag att hon kommer ner o hämtar mig... Jag klarar inte av o en tänka tanken utan o bli ledsen!! Jag blir inte friskare själv heller, är det inte det ena så är det det andra!! ALDRIG så är det frid i mitt huvud, tankarna varvar varandra snabbare än något annat, ibland hinner jag inte ens tänka klart en tanke innan nästa är där o jag glömde tanken som jag hade först!!

Hämtar ni mig med om ni försvinner innan mig?! För jag klarar inte av livet annars, jag kan redan nu säga att dagen min mamma dör så kommer jag falla ihop o inte kunna komma upp på mina ben igen... Trots att hon inte kan ta mitt mående så är hon min livlina o hon finns där ändå!! Hon försöker o peppa mig, hon ser DIREKT på mig när jag får panik eller ångest, ja vad det nu än må gälla!!

Idag är en dag med mycket tankar, tårar o smärta psykiskt som fysiskt!!! Önskar att jag aldrig blivit född till detta liv, att må såhär önskar jag INGEN!! Sen höra att folk går o snackar skit bakom ryggen på mig när det är DEM SJÄLV som velat umgås med mig o bjudit in mig osv... HATAR världen, allt vad den har o ge, jag får bara skit på skit!! Kärleken finner jag inte heller nä för man kan inte ta mig för den jag är o för att jag mår som jag gör!! Är det så svårt att älska någon som har så mycket kärlek o ge??! Tydligen är det det... Jag blir bara utnyttjad, man låtsas tycka om mig o har tänkt ut meningar i förväg på vad man ska säga då alkoholen slår till!!

Jag är ALDRIG en killes första handsval, jag är ALLTID en killes andra handsval o sen när det dyker upp en bättre tjej så är det hej då till mig o man kommer bara åter då det tar slut med den andra tjejen... NÄ nu är det stopp med det, jag tänker inte kränkas längre eller något JA jag mår som jag gör, en del är medfött men mycket är saker som ANDRA personer ORSAKAT!!! 

Dör ni före mig kommer ni då ner o hämtar mig med? För här nere vill jag inte stanna kvar ensam....

 

Tobias

7 januari 2012 22:57

Hej Ann-Charlotte. Låter som du har det riktigt kämpigt. Svårt att föreställa sig hur det kan kännas med både det fysiska och det psykiska handikappet kombinerat med att förlora en av sina föräldrar så tidigt... Tänker säga en sak som jag absolut aldrig skulle vilja höra i ditt ställe och risken finns att det kanske missuppfattas och att det defensiva slår upp... Men, innan vill jag bara säga: jag är varken kvalificerad för det eller ens initierad tillräckligt i ditt liv för att dra en slutsats, så se på följande som ett råd (som du själv väljer om du vill ta till dig eller ej) i all välmening från en medmänniska (som också har problem med psykisk sjukdom) till en annan:

Att en stor portion av ditt lidande har sitt ursprung från andra människor ifrågasätter jag inte, men tänk dig vilken makt du tillskriver dessa människor som uppenbarligen skadat dig? En människa som skadar någon annan psykiskt/fysiskt förtjänar i min mening inte att blir uppmärksammad, vare sig i positivt eller negativt bemärkelse. (Förutom att markera) Att peka ut felet den gör är en sak, men att sedan återuppleva ögonblicket/ögonblicken gång på gång igen gör egentligen den personens symbolisk kraft över en desto starkare. Jag menar inte att det är något man gör medvetet, från mitt perspektiv känns det bara som en sorts försvarsmekanism eller förklaring för passiviteten och depressionen, ett sätt att förklara sin nuvarande situation utan att själv kollapsa under all tyngd och alla krav etc. Men, det ironiska (om man nu kan tala om ironi i det här sammanhanget) är väl att samtidigt som det är ett skydd och ett försvar så blir det även återvändsgränd där man fastnar i problematiken. (Den mentala ohälsan). Man upprepar traumat. Kanske för att få någon sorts kontroll? Och om man känner sig hjälplös, impotent, svag så följer det självklart att man även inte har någon kontroll över sin egen situation eller över sina kontakter med andra. Att då falla in i en sorts hjälplöshet blir väl ett sätt att återfå kontroll över situationen genom att det ändå bottnar sig i något som är bekant: människan i "nöd" och människorna som "hjälper/svarar på nödanropet". Kaoset smalnar av etc. och saker känns mer logiskt.

Och på det följer det också att man självklart inte gör det här för att "manipulera" människor, man vill bara känna sig uppskattad, värdefull och sedd. Som jag förstår det så anses det vara en del av depressionen/andliga krisen/personlighetsstörning etc. och alltså inte en del av någon som bara är törstig efter validering men frisk i alla andra avseenden. Att inte delta alls (vad som nu menas med "inte alls", kanske döden?) är kanske värre än att bara delta i ett sjukt syfte om än den sortens förhållning kanske upplevs som restriktiv/tom på liv.

Om det är svårt att hitta styrkan inom dig så varför inte försöka av den anledningen att visa han/hon/den/dom att du faktiskt kan? Och att deras makt över dig inte är så allomfattande som de tror och att du visst kan komma tillbaka?

Vi behöver väl alla våra illusioner för att överleva? Vissa är sämre än andra ur ett rent livskvalitativt perspektiv, men alla arrangerar om sin egen verklighet efter eget behov, så jag tycker då absolut inte att det är något märkvärdigt eller något man bör skämmas för. (Skammen är väl dock tyvärr en del av problemet hos många som är psykiskt sjuka och därför inte bara ett resultat av psykosociala?) Terapi som sådan uppmärksammar inte det här, känns det som, genom för mycket fokus på ens egna symboliska identitet verkar man vilja lösa neurosen genom att fortsätta sparka på samma döda häst. Kanske bör man beakta att man behöver någonting utöver en själv och att allting inte går att lösas genom en själv isolerad... Uppgiften att överskrida sig själv blir ju ändå tillslut ett projekt som faller på personen som behöver det. Varför tror man att man kan lösa allt genom förståelse? Att förståelse tillslut övergår till acceptans känns ganska skevt. Svaret är kanske inte organiserad religion men det känns åtminstone inte som någonting dödligt eller konkret.

Och det var allt! Du får ursäkta om jag blev lite vag där i slutet.. Förklarar gärna mer/tydligare/bättre om du vill och om du tycker det låter intressant. Men återigen; det kanske upplevs som arrogant av mig att vandra hit med mina kommentarer av psuedo-terapeutisk karaktär, men jag tror (hoppas åtminstone) mig förstå hur du tänker och känner... Det behöver ju dock inte betyda att jag har rätt, men det enda jag har offrat är väl egentligen bara en del av mina tankar och om tycker du att jag är helt fel ute (vilket jag kanske är, och helt säkert i vissa stycken) så kan du ju bara hoppa över den här texten.

ann-charlottesjogren

9 januari 2012 14:22

Jag har ingen som helst kontakt med personerna som gjort mig illa, har inte haft det sedan jag tvingades lägga av med fotbollen 2004!!! Jag förtränger mkt som skett o sker i mitt liv, jag vill inte veta av det för det gör för ont, jag får starka sömnmediciner bara för o kunna sova då jag VARJE natt upplever det som hänt mig i ung ålder...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett bra tag sedan jag skrev sist, anledningarna är många... Både i negativ o positiv bemärkelse, under detta året som har gått så har otroligt många saker hänt!! Gjorde en undersökning som har fast ställt en diagnos vad det gäller min mage o m...

Ännu en kväll var jag sitter o funderar o tänker på vad är det som går fel o blir fel... Så fort jag hittar en kille som verkar o vara intresserad utav mig precis som jag är av honom så försvinner ALLT!!! Alla killar säger att det är inget fel på mig...

Idag har jag sovit i lägenheten i EXAKT en vecka (natten till imorgon då vill säga!). Det tar sin lilla tid då min fot sätter rätt så många stopp o spärrar, men idag eller ja rättare sagt ikväll bestämde jag mig för o trotsa den o dessa DJÄVULSKA smä...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...