Många som hör ordet handikappad förknippar ofta det med någon som inte klarar av o göra saker själv, som sitter i rullstol, råkat ut för en olycka etc!

Men om sanningen ska fram så är JAG, ja ni läste rätt JAG är handikappad, jag är psykiskt handikappad det är min ADHD o den emotionella instabiliteten som gör mig handikappad!! Jag är inte handikappad på så sätt som många tänker sig att en handikappad är, mina psykiska handikapp syns inte på mig men de fysiska göra!!

Jag har en fot som aldrig kommer till att bli bra som bara hänger då  jag går om jag inte har någon utav mina skenor på den som får foten att följa med!! Men mina "osynliga" handikapp är dem som hindrar mig mest... Då det kommer till teoretiska saker så har jag inga som helst hinder, MEN då det kommer till praktiska saker så säger min hjärna o min kropp STOPP detta går inte!!

Jag HATAR att allting i mitt liv är o blivit som det blivit o ofta vill jag bara avsluta allt, men varför ska jag låta mina hinder få vinna över mig?! Istället för att ta mitt liv o ge upp så gråter jag istället!! Jag vill egentligen inte ta alla dessa läkemedel som jag dagligen stoppar i mig, men jag VET om att jag MÅSTE göra det för att underlätta lite grann för mig själv...

Helt ärligt så finns det dagar då jag glömmer bort att ta vissa av tabletterna vilket jag märker av under dagens gång, jag borde ha en dosett eller till o med två bara för att alla mina mediciner får inte plats i en dosett!! Jag vill vara som alla andra, inte sticka ut så mycket längre, inte bli utnyttjad utan älskad för den som jag faktiskt ÄR!! Det är något som är svårt eftersom att jag kan pendla i mitt humör o hur jag mår vissa dagar ifrån timme till timme medan andra gånger kan det gå så långt som dagar mellan pendlandet i hur jag mår!!

Jag älskar inte mig själv, jag erkänner det o bara DET i sig är ett STORT handikapp för just mig... Mycket av det hela har SÄKERT med mina diagnoser att göra, men ska jag behöva skylla mina handikapp på mina diagnoser hela mitt liv o kanske ALDRIG finna någon som älskar mig?! Jag vill inte skylla på dem, men det bli så automatiskt, en del av mina släktingar är jag FULLT medveten om att dem ser ner på mig eller inte klarar av att jag faktiskt tyvärr är så sjuk som jag är o mår så dåligt som jag gör!!!

Jag har inte valt detta, det är då en sak jag kan garantera er!! Som jag skrev i mitt inlägg igår innan god natt inlägget så finns det en kille som jag gillar sjukt mycket o som jag VERKLIGEN försöker komma över o släppa taget om... Har förstått att han hittat en tjej, kul för honom, men fegt som FAN att leka med mig på det sättet som han gjorde, fegt o säga orden han sa osv!!

Mina handikapp gör att jag inte litar på andra människor, för jag vet aldrig om dem bara tar kontakt med mig o drar nytta av att jag mår som jag gör/pga mina handikapp istället för att se förbi dessa!! Jag är handikappad MEN jag är INTE mina handikapp, mina handikapp är en del av mig!! Många ignorerar denna fakta/informationen o tar bara o lyssnar på delar av vad jag har o berätta!! 

Mitt liv har aldrig varit lätt, påstår jag annat så ljuger jag bara för mig själv o för alla er läsare!!! Jag har inte sett det så innan, men för varje dag som går så inser jag sanningen mer o mer!! Jag är inte som alla andra, men jag är inte ensam om mina sjukdomar/handikapp, dem sätter bara allt för ofta käpparna i hjulen för mig!!!

Jag vet att när jag var yngre så kunde jag städa mitt rum o dammsuga det upp till ja ni läser rätt 4 gånger/dag!! Hur är det nu?! Jag städar inte, jag mår dåligt över att se hur min lägenhet ser ut, men jag har inte orken att städa!!! Det säger stopp, jag kan städa i en stund för att sedan vara totalt slut i huvudet o då har jag inte ens kommit halvvägs med mitt städande!! Jag vill inte ha det såhär, jag vill orka, det finns så mycket jag vill men som mina handikapp som sagt då allra främst de psykiska sätter stopp för!!

Jag gråter ofta, helt ärligt så sitter jag o gråter i skrivandes stund, det var INTE såhär jag tänkt mig att mitt liv skulle vara eller se ut!! Jag hade tänkt då jag var yngre innan jag insjuknade så att jag själv o andra märkte av det att jag skulle vidareutbilda mig, fortfarande spela fotboll som jag då brann något ofantligt för!! Visst jag brinner för fotbollen än idag, men inte alls på samma sätt som jag gjorde DÅ!! 

Jag undrar var jag själv har tagit vägen?! Är detta verkligen mitt riktiga jag?! Jag vill inte att detta här ska vara mitt riktiga jag, jag vill det inte!! Jag vill att alla andra ska se på mig med samma ögon som de ser på personer som inte tar mediciner dagligen för att överleva den!! Jag vill bli älskad inte utnyttjad!! Det är SÅ mycket jag vill, men så lite som går min väg!! Jag vet som sagt inte hur länge till jag orkar med att folk inte kan ta mig för att jag är handikappad men jag är inte dum i huvudet, jag är FAN så mycket smartare än vad ni alla tror!!!

Men allting annat tar upp min energi, jag kan inte visa hur smart jag är etc, för min hjärna o jag själv orkar inte med!! Önskar så ofta att mitt liv aldrig blivit till eller blivit som det är idag!! Är det meningen att jag ska gråta så ofta som jag gör, är det meningen att jag ska hata mig själv så som jag gör, är det meningen att så mycket ska gå emot mig?! Jag undrar så mycket, har så många frågor, men jag har inte svaren eller någonting på allt det som jag undrar över osv..

Jag vill INTE bli sedd som handikappad trots att vissa av mina diagnoser faller där under, jag vill bli sedd som en person som har hinder i vardagen men att istället för att utnyttja mig ser det som INTE är hinder för mig o uppstår ett hinder så finns man vid min sida o stöttar o älskar mig!! Varför kan så många av mina kompisar som mår dåligt finna killar som inte har psykiska problem utan som är klassade som "friska" som stöttar mina vänner då dem känner för att bara ge upp... Jag har bara mina vänner, men jag vill hitta en kille som älskar mig för den jag är trots alla hinder o allt därtill!!

Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva den där riktiga kärleken... Tårarna är mina bästa vänner, sorgligt nog!!! Varför fortsätta andas, kan ingen tala om för mig vad meningen med livet o detta lidandet är?! Jag behöver svar...

 

Kinsella

17 september 2011 13:43

Ordet "handikappad" används egentligen inte längre pga dess negativa klang, man använder sig av termerna "funktionshindrad" eller "funktionsnedsatt" som är det politiskt korrekta nuförtiden.
Önskar dig all lycka!

ann-charlottesjogren

26 september 2011 00:32

Tack, ja det finns så så många olika namn o benämningar på än det ena än det andra!! Ständigt så byts de olika benämningarna ut, jag som redan är yr i huvudet bland allt där uppe o sen hålla koll på allt annat blir smått om än inte riktigt kaotiskt för mig personligen!!! Men tack för att du la ner din tid på att förklara osv, din kommentar kommer nog att hamna ut i ett blogginlägg :) Tack så mkt jag försöker mitt bästa!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är ett bra tag sedan jag skrev sist, anledningarna är många... Både i negativ o positiv bemärkelse, under detta året som har gått så har otroligt många saker hänt!! Gjorde en undersökning som har fast ställt en diagnos vad det gäller min mage o m...

Ännu en kväll var jag sitter o funderar o tänker på vad är det som går fel o blir fel... Så fort jag hittar en kille som verkar o vara intresserad utav mig precis som jag är av honom så försvinner ALLT!!! Alla killar säger att det är inget fel på mig...

Idag har jag sovit i lägenheten i EXAKT en vecka (natten till imorgon då vill säga!). Det tar sin lilla tid då min fot sätter rätt så många stopp o spärrar, men idag eller ja rättare sagt ikväll bestämde jag mig för o trotsa den o dessa DJÄVULSKA smä...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...

Herregud, imorgon så har jag bott i den här lägenheten i 1 vecka, sen är det julafton på måndag... Ska fira julafton hemma hos min mamma, vad som sker på nyårsafton eller vad jag ska göra är ännu oklart... Blir väl som förra året att jag sitter ensam...